Vilka är Ni?

För någon vecka sedan fick några få händelser mig att verkligen börja fundera över saker och ting. En liten liten kommentar om barndop, en dokumentär om det krigshärjade Irak och några privatelever fick min hjärna att börja gå på högvarv. Synd bara att jag inte hade tid just då att försöka fånga tankarna på papper, men jag ska göra mitt bästa så här i glömskans oförlåtande dimma!

Jag kan inte hävda att det var min kvinnliga intuition (kanske dock mitt kvinnliga öga) men jag tyckte bestämt en kväll att en kulturskoleelevs kläder vittnade om att festlig mark skulle beträdas efter lektionen. Mycket riktigt fick min klädkomplimang henne att kvittrande berätta om hennes stundande medverkan på en fest de ordnat för en väninna som just fått barn. Jag vet inte om hon tyckte jag såg oförstående ut, eller om hon bara kände ett ytterligare behov av att förklara sig, men hon tillade snabbt att "precis som ni har dop har vi en sån här fest istället". Jag snubblade direkt över ordet ni, där fastnade jag. Längre än så kom jag inte. Jag hann aldrig fram till den där festen. Jag undrade frenetiskt vad hon menade med det? Jag kände, ofrivilligt, hur jag betraktade henne ur ett nytt perspektiv. Jag antar att jag antagit Ni-perspektivet. Om jag tillhörde Ni gruppen så undrade jag vilken grupp hon tillhörde. I efterhand har jag inte grubblat så mycket på vad hon exakt menade med kommentaren utan istället varför den användes. Ni och Vi. Dem och Vi. Är det också skillnad på Ni och De?

Samma kväll som jag kom hem tillbringade jag för ovanlighetens skull en timme framför tv:n. Vi hade besök och tv:n stod på i bakgrunden när plötsligt en dokumentär om Irak startade, en dokumentär som snabbt drog till sig allas vår uppmärksamhet. Dokumentären visade de mest fruktansvärda bilder, och där satt vi som klistrade framför tv:n. Återigen var det vi och dem. Ni och Vi. Anledningen till att denna dokumentär satte igång tankeverksamheten på det sätt den gjorde var enkel. Den handlade om Irak, ett land som är hemlandet för flertalet av mina elever jag blivit anställd att undervisa genom ett kommunprojekt. Kanske även den eleven som först tagit upp dilemmat. Plötsligt blev barriären så tydlig. Det diffusa blev glasklart. och det enkla uppdraget blev helt plötsligt så svårt att det kändes nästintill omöjligt. Självklart ska jag fortsätta mitt uppdrag att undervisa dem på bästa sätt, men, idén om att man som pedagog och elev ska mötas i en undervisningssal på lika villkor, ja det blev en idé som blev väldigt svår att definiera helt plötsligt.

Jag undervisar i ett konstnärligt ämne, och Konst och Musik är något många människor har som hobby och fritidssyssla, något många människor tar för givet. Det är något många människor försörjer sig på, men också något många människor i världen av olika anledningar aldrig får en möjlighet att utöva. De sistnämnda är mina elever ur kommunprojektet, medan jag själv som elev tillhörde de två första alternativen och (tyvärr) alla de tre första alternativen idag som pedagog ( för visst tar jag musiken för givet ibland..). Självklart behöver dessa olika utgångspunkter inte ses som ett problem. Dessa elever är bland de mest motiverade elever jag någonsin haft. Visst är alla elever olika och har olika förutsättningar, men när eleverna själva distanserar sig från mig som pedagog, då blir den barriär man som pedagog försöker bryta ned ännu tydligare. Då är inte bara skillnaden jag och du som pedagog och elev, utan tydligen finns det andra, större skillnader. Tankarna har snurrat, och ni tappra läsare kanske bara tycker detta är mest svammel, men jag personligen antar att jag är vad man brukar säga, en erfarenhet rikare, och än mer förvirrad!

Båten, Tomten och Naivitet

Igår kväll låg jag då äntligen nerbäddad i sängen med min nya bok. Jag läste intensivt, men ändå väldigt lättsamt. När den korta historien som varit mitt fokus för kvällen var slut, var jag tvungen att väcka M. som låg och sov bredvid. Jag var tvungen att få veta hur en handgranat verkligen fungerar, och då jag inte kan något om vapen såg jag inget annat val än att störa hans skönhetssömn. Jag var tvungen att veta om handgranaten sprängs bara för att man dragit ut sprinten, eller om något mer krävs för att den ska detonera. Snäll som han är, och trött som han var, ställdes inga motfrågor om varför jag prompt måste veta detta klockan halv tolv på natten. Han besvarade min fråga och somnade om. Jag själv, var tvungen att läsa om sista sidan en gång till. Jag släckte lampan, men absolut inte tanken på det hela. Det hela kändes lite som ett utdrag ur Viktor Rydbergs Tomten, "snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken". Nej vi har ingen snö i Uppsala och jag känner mig inte som tomten, men på något sätt är den här boken så otroligt speciell att allt annat känns likgiltigt. Nej likgiltigt är inte rätt ord, men det känns som att den verkliga världen, den utanför boken, är som en gråskala jämfört med de otroligt skickligt målande berättelserna som utspelar sig mellan bokens pärmar. Snön får symbolisera den naivitet verkligheten nästan verkar ha jämfört med boken, och jag kände mig så privilegierad att få läsa detta, det kändes som om jag fått veta något resten av världen inte visste än, som att resten av världen sov när jag läste dessa medryckande rader!

Boken, Båten, låter oss möta världen på ett närvarande och medryckande sätt, samtidigt som vi läsare besitter den företrädesrättigheten att vi endast observerar händelserna. Vi får dem berättade för oss på ett hjärtligt och hjärtskärande vis, men vi står hela tiden en bit bort. Vi behöver inte (eller kanske har vi inte fått tillåtelse av författaren?) att ingripa eller ens att beskåda det hela på nära håll. Detta samtidigt som vi står precis där, mitt i allt.

Trots att jag inte läst färdigt boken och det faktum att boken är författarens debut kan jag inte hjälpa att undra, om Nam Le inte förtjänar ett nobelpris i litteratur, vem gör då det?

Att Få eller att Ta

Igår var det den speciella dagen 10/10/2010. Inte nog så speciell p.g.a det jämna datumet, men mer speciell för att det var min mammas födelsedag då hon skulle ha fyllt 65 år och äntligen blivit förunnad den för henne sedan många år tillbaka efterlängtade pensionen. Tyvärr blev det alltså inte så, men vad blir egentligen som man tänkt sig?

Via det (i det här fallet) fantastiska internet såg jag en föreläsning av professor Randy Pausch. Den från USA bördiga professorn håller en alldeles spektakulär föreläsning som han gav namnet "the last lecture" (den sista föreläsningen). Namnet gavs inte, som man kan tro p.g.a blogginläggets inledning som behandlar min mammas pension, för att Pausch själv skulle pensioneras utan därför han diagnostiserats med cancer och fått beskedet att han har 3-6 månader kvar att leva. 47 år gammal och far till tre små barn var han tvungen att reflektera över sitt liv på ett sätt man inte vanligtvis gör. Han kom fram till att han ville delge sina vänner, bekanta, studenter och kollegor vad han kommit fram till i en sista föreläsning. Föreläsningen spreds sedan som en löpeld via internet och trollband människor över hela världen, och då även mig! Professor Pausch föreläser med en sådan glöd och en sådan livslust att jag snabbt glömmer bort det tragiska faktum att han är döende. Tills han tar upp det igen, och på något förunderligt sätt får publiken att nästan småskratta med honom. Skratta, ja det gör man ofta under föreläsningen, samtidigt som han formligen spottar ur sig den ena insiktsfulla observationen efter den andra. Hade detta varit en bok antar jag att varje sida haft ett hundöra. Så fantastiskt bra är det, så fantastiskt bra var han.

En sak han poängterar under sin föreläsning är ämnet besvikelse, och då besvikelse över andra människor. En vän, en förälder, en student, en arbetsgivare, ja vem du vill, men det han sa fick mig att stanna upp. Det fick mig att tänka till just då och är något jag tänkt på många gånger sedan jag såg föreläsningen. Nämligen att om man är besviken på en människa är det p.g.a. att man inte gett personen ifråga tillräckligt med tid. Man måste ge dem lite mer tid helt enkelt, menar han. Oh wow. Jag har aldrig i hela mitt (iof ganska korta) liv aldrig någonsin tänkt så. Så ignorant jag har varit, inser jag nu. Självklart inser även jag att det inte alltid fungerar så, men desto mer tankeverksamhet jag investerar i det inser jag att det är den förhållningen jag vill leva mitt liv med.

Föreläsningen handlar inte alls om cancer som man lätt skulle kunna tro, utan Pausch menar istället att livet är som ett kortspel. Man är delgiven en hand med kort, en hand man tyvärr inte kan ändra på. Det enda man kan och bör försöka påverka är hur man spelar korten, menar han. Och visst är det så. Tänk så enkelt det blir när någon annan lägger fram allt på en silverbricka framför dig. Men visst är det en smula tragiskt att vi människor alltid verkar komma fram till dessa mycket kloka insikter när vi står på klippkanten och känner dödens vindpust smeka kinden. Därför var det så fantastiskt det han gjorde, att han delgav oss dessa insikter, vissa för honom gamla men även vissa nya insikter. Han gav oss chansen att bli lite mer ödmjuka medmänniskor utan att behöva stå där på kanten och känna vinden själva. Han avslutar med att delge oss att vi egentligen inte varit den "riktiga" publiken, utan att han gjort denna sista föreläsning till sina barn.

Om ni har en timme över skulle jag starkt rekommendera er att gå in och lyssna på "the last lecture" av Randy Pausch (eller beställa boken). Om han kunde ge oss av sin dyrbara sista tid i livet, som säkerligen hellre hade spenderats hemma med familjen och barnen, kan ni ta en timme av ert "hektiska" liv och lyssna på honom. Ni kommer inte att bli besvikna.

Det sanna i det påhittade

Då vi i helgen befann oss i småland för festligheter bjöds även en hel del tid till att göra just ingenting. Visst är det så att när man inte är hemma är det lättare att koppla av. Det är ingen disk som måste diskas, ingen tvätt som skriker om att bli vikt och undanstoppad i skåpen. Nej det är mycket lättare att koppla av, och därför kom det sig att jag hann läsa ut den bok jag nyss påbörjat av Alvtegen. Skam är den första bok jag läst av författarinnan jag hört så mycket gott om, men så här i efterhand känner jag mig lite ambivalent över boken och vad den gett mig. Det bör tilläggas till diskussionen (eller monologen) att jag inte är den största beundraren av skönlitterära romaner utan förkovrar mig hellre i biografier, historiska böcker, memoarer eller liknande former av litteratur.

I den skönlitterära Skam följer vi ett antal olika historier som flätas samman allt mer efter bokens gång. Språket dessa historier berättas med finns inget att anmärka på, men jag antar att det är själva historierna som stör mig en aning. De kändes inte riktigt trovärdiga och ibland fann jag att de brokiga karaktärerna och deras än mer brokiga handlingar skymde det vackra språket de förklarades med. För er som kan räknas till mina trogna läsare är mitt begrepp av hundöron vid det här laget bekant, och för en bok på över 450 sidor tyckte jag att det var relativt få hundöron boken bjöd på. När jag bläddrade igenom boken för att läsa dem igen fann jag (lite till min förvåning faktiskt) att de guldkorn jag markerat var väldigt insiktsfullt skrivna men jag fann det samtidigt en aning märkligt att de alla behandlade ämnet liv och död. Inte ett enda handlade om skam, som är bokens tema rakt igenom. Skam över skuld, skammen över att lyckas, skammen över att må bra, skammen över elaka handlingar såväl som vänliga handlingar. Men framför allt handlar boken om (enligt mig) skammen över att inte ha kunnat påverka det opåverkbara, något huvudpersonerna dock upplever som att de kunnat och också borde ha påverkat. Därför lider de av den skam de följaktligen gjort till sitt livs fängelse.

Men visst är det kanske så i våra liv även utanför böckernas värld. Vi människor är experter på att axla alldeles för mycket ansvar, både för andra människor men även för andra situationer, instanser och arbeten, åtminstonde på ett individuellt plan (globalt sett är det kanske en smula optimistiskt att påstå oss vara ansvarsfulla och hjälpsamma, men det är en helt annan fråga vi inte ska ge oss in på idag). Visst är det så att de händelser i livet man absolut inte kan påverka är de man önskat sig kunna påverka mest. Det har utan tvekan varit en av de svåraste delarna i sorgearbetet efter min mamma. Jag hade velat kunna se till att hon slapp lida som hon tvingades göra. Jag hade velat kunna se till att hon fortfarande funnits med oss idag och fått äran att bli kallad mormor av sitt sjunde barnbarn. Hade jag försökt tagit på mig det hade jag med all säkerhet gått under själv, vilket är något en av bokens huvudpersoner nästan gör. Hon klandrar sig själv för andra människors förakt för henne och hon dövar sin ångest med att äta. Hon tröstäter sig så stor att självkänslan blir nästan obefintlig. Den blir så liten att skammen tar över hela hennes väsen, vilket resulterar i en oförmåga att lämna hemmets trygga borg och visa sig utanför dörren, i 16 långa år.

Låter det som ett intensivt ämne? Visst är det intensivt, och visst var läsningen intensiv, men den var intensiv på ett okomplicerat vis. Läsningen i sig var intensiv men ämnet behandlades så väl att det blev enkelt att läsa det. Har jag tappat er? Jag antar att läsningen blev intensiv bla för det vackra språkbruket, men det var även på grund av det vackra och mycket kloka språkbruket som det tunga blev lättläst. Alvtegen är en mycket skicklig författarinna, jag måste bara lära mig att uppskatta det påhittade och se det sanna däri.

Less is More, eller?

Det har gått nästan en vecka sedan vi masade oss iväg till slitna idrottshallar för att lägga ett papper i ett kuvert bakom en grön och smått löjeväckande skärm. Jag har inte skrivit något om valet och tänker inte göra det heller. Det sköter resten av det mediala samfundet alldeles utmärkt utan min hjälp. Nej, det finns mycket annat att skriva om, även om jag just i ögonblicket inte riktigt besitter inspirationens kraft. Fast just det, det var ju en sak...som det alltid är med mig....

Mitt förra blogginlägg handlade om hundöron och guldkorn och när jag nu för några dagar sedan läste ut Käbi Lareteis "Toner och Passioner" insåg jag att där inte fanns ett enda hundöra i hela boken! Kan det vara möjligt? Nu var det inte så att det var en totalt ointressant och oengagerande bok, men jag skulle heller inte kalla den särskilt intressant och engagerande. Den var, ja vad säger man, medioker?

Laretei skriver med ett väldigt rakt och enkelt språk, något som jag i hennes förra bok fann helt fantastiskt, men det var den förra boken det. Den här boken var relativt underhållande, men på ett väldigt ytligt sätt. I boken beskriver hon sina möten med olika kompositörer, dirigenter, andra musiker och vänner av musiken, vilket kan förklara varför jag personligen fann boken underhållande. Dessa möten, som måste ha varit väldigt färgstarka, upplevdes tyvärr i boken lika svartvita som trycksvärtan mot det vita pappersarket. Varför? Hennes enkla och raka språk var för enkelt. Det var för rakt och det var för ytligt. Om man ska skriva en biografi eller memoarer, så var för guds skull ärlig! Försköna inte, utelämna inte mer än du kanske måste (om du måste) och frukta inte läsarnas åsikter om ditt liv. Då kan du lika gärna sluta skriva på en gång. Med alla de otroliga möten hon varit så lyckligt lottad att få vara med om borde det funnits åtskilliga hundöron och då också guldkorn i min bok. Kan det vara så att hon skriver böcker som en riktigt stor pianist spelar piano? En pianist vet att det vackra föds ur det enkla. Som författare är nog det bland det svåraste man kan göra. Att skapa djup på ett avskalat sätt. Att inte låta förklarande fast än det är precis det man vill åstadkomma. Jag tror att det är något som är enklare att åstadkomma vid pianot.

Jag tror de riktigt stora pianisterna är bland de mest hårt arbetande människorna jag någonsin träffat. Men jag tycker att Laretei bevisar genom "toner och passioner" att det inte (helt smärtfritt iallafall) går att överföra en konstform på en annan. Bara för att man upplevt konstens sötma i en specifik konstform går det inte att endast (och enkelt ) överföra den på en annan konstform. Den tappas då ofta bort på vägen och blir aldrig vad den varit. Den blir bortglömd istället för återupplevd. Den blir ett bleknande fragment istället för en stark upplevelse.

Det kända uttrycket Less is more är så viktigt när man spelar piano och More is more så viktigt när man läser böcker! Ta en författare som Oates som kan ägna en hel sida åt att beskriva en enskild känsla. Det ger läsaren ett djup och en bredd som behövs för att kunna förstå historien på det sätt författaren ser den. Där får djupet en chans att ge oss den enkla och den basala delen av historien. Genom en komplex beskrivning ser vi den enkla meningen. I pianospelet är det tvärtom. Där breder det enkla och avskalade väg till det djupa och den innerliga förståelsen. Less is more och More is more har båda egentligen samma betydelse, men blir dock så olika beroende på situation och konstnär. Nu har jag börjat på en bok av Alvtegen (min första) och väntar med spänning på att se vad hennes språkbruk bringar mig. Avskalat djup eller enkelhet uppnåd genom djup.

Guldkorn och Hundöron

Jag har precis i dagarna avslutat Theodor Kallifatides biografiska roman "Det gångna är inte en dröm". Jag har inte varit drabbad av den totala hysteri som omgett hans tidigare böcker, utan denna var den första av hans böcker som jag en smula skeptisk plockade upp. Bara det att han kallar den en självbiografisk roman fick mig att tvivla. Jag älskar biografier men varför lägga till roman därefter? Antingen är den väl biografisk eller ej! Det krävdes dock inte många sidor av hans raka men innehållsrika språk för att få mig att tyst ursäkta mina förutfattade meningar.

Nu är det så att jag har en liten egenhet för mig när jag läser böcker. Många är de bokläsare som smyckar sina böcker med hundöron för att på ett enkelt sätt kunna lokalisera var man senast slutade läsa. Jag är en stor hundöronvikare, men inte på samma sätt som de flesta andra. Den som någon gång lånat en bok av mig vet att jag viker sidorna i nederkant, men inte av den anledningen att veta var jag slutade (det har man omslagsfliken till), utan istället viker jag in hörnet på den sida där jag tycker mig ha hittat ett guldkorn. En mening, en rad, en fras eller kanske ett helt stycke som på något sätt berör mig extra. Detta stället är självklart markerat med penna och har gärna en liten egen kommentar bredvid. Vissa tycker jag är en graffittiklottrande förstörare av mina böcker, men jag har tydligen inte stort minne nog att kunna bära med mig alla dessa underbara citat i huvudet. Jag tror jag läser för mycket för det. Nog med ursäkter för mina hundöron nu.

Kallifatides bok var i denna mening inget undantag. Språkbruket var enkelt och lättläst och sidorna rann snabbt förbi och när boken var utläst insåg jag att det blivit många hundöron boken igenom. Väldigt många. Jag började gå igenom dem och fann att jag inte alls varit okoncentrerad eller överinspirerad och därför markerat var och varannan sida. Citaten var bra, guldkornen var faktiskt guldkorn och inte bara en hägring.

Bland alla dessa hundöron hittade jag ett som verkligen stämde in på mitt förra blogginlägg. Jag hurrade lite inombords när jag läste det för det blev en liten bekräftelse på mitt tidigare inlägg, att jag kanske inte var helt ute och cyklade iallafall. För er som varit tappra nog att läsa mitt senaste inlägg kommer ni kanske ihåg att jag diskuterade koncentrationen som det egna djupet hos en konstnär. Kallifatides skriver detsamma. Nämligen att hans skrivande krävde absolut koncentration och att han till och med började tänka på lyckan som en form av koncentration. Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag var så tacksam att jag kunde öva mig till lycka. Se där, inte helt tokigt alltså!

Jag måste säga att jag tycker Kallifatides lyckas med något min gamla musikteoriprofessor alltid predikade om, nämligen att säga mer med mindre. Det avskalade språket har en tydlighet samtidigt som det finns ett klart djup och stor eftertanke över skriften. Han skriver vidare att han tycker att varje gång livet går vidare blir något kvarglömt, bortglömt och att livet blir en smula ödsligare. Detta är något jag inte kan hålla med om. Jag anser att varje gång man går vidare väljer man vad man vill ta med sig, och oavsett vilja så går man alltid vidare minst en erfarenhet rikare. Precis som jag känner mig berikad av hans självbiografiska roman som jag gått vidare från och ställt tillbaka i bokhyllan. Jag har den alltid med mig, och när jag än önskar tar jag endast fram den och läser bland mina hundöron och guldkorn. Den är avslutad, undanlagd men ändå levande och absolut inte bortglömd!

Djupt på Grund Nivå!

Fantastiskt nog så kan det rapporteras att den gångna helgen bjöd på en hel del övning, Bach i första hand. Det var nästan lite magiskt att kunna sitta ned och öva så att man kommer till den efterlängtade känslan av att vara alldeles tom i huvudet. Trodde ni jag skulle säga färdig? Nej, riktigt färdig blir man aldrig med konstutövning, men nog kan det kännas som om all koncentration tömmer en på all kreativitet och tankeverksamhet man besitter. Som om man använt upp alla "de små grå" för att prata Hercule Poirot's språk. Nåja, Poirot eller ej, ni har nog vid det här laget förstått att jag hade några mycket givande övningsstillfällen i helgen. När jag övade på dessa olika stycken av Bach, mest de Franska Sviterna, så sköljde ett väldigt starkt minne över mig som jag tror har försvunnit ut i minnets periferi de senaste åren och därför inte gjort sig påmint förrän nu. Tillåt mig att backa tillbaka så ni alla kan följa med och förstå vad jag pratar om.

Jag hade inte spelat för den nya pianisten så länge, men jag kände redan från första början att han var något extraordinärt, inte bara musikaliskt sett (vilket han verkligen är) men även som människa. Han var väldigt driven, drivande och stöttande, men sa återkommande vecka ut och vecka in att jag spelade med en mur runt omkring mig. Ett av styckena vi arbetade med var just en av Bach's Franska Sviter, därav denna helgs déjà vu upplevelse.

När jag så kom till en lektion och sedvanligt spelade upp den första delen av sviten, "Allemande" så möttes jag av något för mig helt obekant, nämligen total tystand efter mitt lilla uppspel. Jag var van vid musikaliska tolkningar som förgäves försökte förklaras med hjälp av livliga gestikulationer från min lärares sida. Men denna gång satt han alltså bara tyst. Tillslut tittade jag på honom och såg då att han grät. Han sa att min mur var borta och att jag hade spelat så vackert och innerligt, han sa att han kände att det kom inifrån Det här är utan tvekan den finaste komplimang jag någonsin fått gällande mitt musicerande, men det blev inte alls som jag tänkt mig. Nej faktum är att det blev överraskande för mig, på flera olika sätt. Låt mig få förklara.

Tack vare den digitala värld vi lever i har jag har i alla år lyssnat på de mest fantastiska pianisterna (många vilka långt före min tid gått ur tiden) fullkomligt lägga ut sina själar till allmän beskådning genom sitt magnifika spel. Jag har alltid haft en bild av att dessa stora konstnärer spelat från djupet av sig själva, att de alltid oförtrösteligt och oåterkalleligt gått in i sig själva för att kunna nå skapandets sanna känsla, nämligen sin egen. Det var ju på ett sätt det min lärare antydde att jag gjort, att jag spelat innerligt och från mig själv. Det lite paradoxala här och det som kastade omkull mina tidigare romantiserade uppfattningar om detta var att jag aldrig någonsin varit så koncentrerad när jag spelat tidigare. Var liten not, markering, sträck och accent kammade jag igenom, ingenting gick mig obemärkt förbi, och på ett sätt kan jag väl säga att jag var ett med mitt spelande. Det fanns ingenting annat i livet just då förutom jag, pianot och Bach's urtext. Kanske var det detta som jag hela tiden trott varit det innerliga och att gå in i sig själv. Kanske är det så att man går in i sig själv via koncentrationen, eller att koncentrationen i sig blir en egen värld och bjuder på det djup jag tidigare alltid avundats och suktat efter? Kan det vara så att koncentrationen ger sken av ett okoncentrerat intryck, precis som att det enkla ofta låter svårt och det som låter svårt ofta inte är lika svårt att spela. Det här kanske är självklart för er andra och att ni nu suckar i ren förskräckelse över min barnsliga ignorans. Nu är händelsen som sagt några år gammal och jag förstår självklart att de riktigt stora konstnärerna helt och hållet går in i sin koncentration och i sin kärlek till musiken och skapandet, och att det är just det som jag trott varit "deras eget" djup, vilket det med tanke på individualiteten på ett eller annat sätt blir. Hur som helst så var det en härlig påminnelse att få, och ett roligt minne att återse. Självklart blir man än mer inspirerad att öva mer, och att öva riktigt! Jag är så tacksam för allt musiken gett mig och i synnerhet att jag har turen att kunna öva mig lycklig!

Kronologiskt Kaos!

Då har jag smitit ifrån en hel ställning med tvätt som borde vikas och läggas undan, men vad är det man säger, den som väntar på något gott....oh well.

Jag måste medge en sak. Jag antar att detta medgivande kommer att visa hur svensk, och då verkligen hur traumatiserad jag är av allas vår svenska stolthet, Ikea.

I helgen besökte jag och en god vän Fotografiska i Stockholm med den världsberömde fotografen Annie Leibovitz's utställning "En fotografs liv" som mål. För den som ej är bekant med museet ligger det mycket vackert beläget alldeles invid vattnet och slussen. Cafeterian på översta våningen bjuder, genom sina stora glasfönster med panoramautsikt över Stockholm stad, på en färgsprakande och otroligt vacker utsikt. Det är med andra ord ett mycket vackert hus, med både en modern och gammal känsla, utan att den ena tar ut den andra. Förlåt mig, nu tillbaka till mitt egentliga skäl för besöket, vilket var Leibovitz och hennes bilder, och min hemska svenska ikeadesperation.

Efter en liten stunds köande befann vi oss i entrén och jag tog snabbt för mig bland programmen över utställningarna och dess skapare. Angående Leibovitz utställning stod det bla att både de välkända likväl som de privata bilderna som nu ställdes ut, hängde kronologiskt för att visa på hur fotografen kombinerat sitt privata liv med sitt yrke (som alldeles för ofta går ihop för konstnärer)..

Nåväl, det var här jag blev alldeles vilse, och lite smått irriterad. Inte nog med att jag var tvungen att trängas med stora skymmande och för den delen skrymmande ryggsäckar, barnvagnar och allmänt närgående främlingar, så hängde bilderna inte alls i någon kronologisk ordning. Jag hade desperat behövt Ikeas mycket praktiska pilar som enkelt och diskret visar vägen. Jag tittade på bilder föreställande Amerikanska presidenter och filmstjärnor för att bilden bredvid titta på Leibovitz mamma i baddräkt en solig dag på stranden. Ja, jag kände att jag gärna hade haft en pil som tryggt lotsat mig igenom utställningen. En liten pil som sagt, "du där, som inte förstår kultur överhuvudtaget, följ mig så visar jag dig vägen genom detta kaoset!" Missförstå mig rätt, utställningen i sig var intressant, men jag tror jag kunnat förkovra mig än mer i konsten om jag förstått sambandet mellan fotografierna. Fast det kanske var det som var hela poängen, att det inte fanns något samband mellan alla dessa bilder. Att det var en brokig skara fotografier, precis som alla händelser i våra liv inte alltid har ett samband med varandra. Men jag tycker nog att de flesta situationer och händelser hänger ihop på något sätt med varandra, och det gör de säkert för Annie Leibovitz också, men jag känner ändå att som åskådare hade jag behövt lite hjälp på traven med att se det.

Något som jag dock lärde mig under mitt försök att vara lite kulturell var att A.Ls sambo var den kända, och nu bortgångna, författarinnan Susan Sontag. Detta var nytt för mig, och då jag har 2 böcker liggandes hemma av just Sontag blev jag mycket nyfiken på att läsa dessa. Lite tragiskt kanske att jag inte kände något sug att i presentshoppen köpa någon bok av A.L som faktiskt var huvudpersonen för min kulturstrapats den dagen, utan att jag istället kände en längtan till att kunna plocka fram Sontags "I Amerika" som ligger hemma och väntar. På något sätt, och jag vet att jag har sagt det förr, så känner jag nog att det skrivna ordet är mer direkt, även om skrivet med metaforiskt eller satiriskt språkbruk Jag behöver inte Ikeas pilar när jag läser böcker, något som för mig bara bevisar att mina ganska glesa museibesök egentligen inte behöver ske oftare än vad de gör. Jag navigerar mig igenom mängder av konst genom att hänge mig åt det skrivna ordet, och självklart min passion i livet - musik!

..aha...

Oftast så har jag radion igång som ett sorl i bakgrunden när jag är hemma om dagarna, och häromdagen var det en intervju med en musikartist som tidigare var okänd för mig, motorboy kallade han sig. De inledande minuterna lät han både väldigt nervös och tafatt, och jag kan erkänna att jag gjorde mig nästan rolig på hans bekostnad medan jag lyssnade med ett öra..men tji fick jag, för både han och intervjuven tog sig ordentligt efter en stund.

Jag kommer inte ihåg hur de kom in på ämnet, men för en stund handlade det om varför han "valt" att bli artist, eller något liknande iaf. Han tog upp att han haft alla möjliga jobb men att han tillslut insett att oavsett yrke så har livet samma baksida för alla, och då kunde han ju lika gärna försörja sig på något han gillar. Det här kanske låter löjligt för er andra, men för mig blev det lite, och då menar jag lite, av en aha-upplevelse. Jag har nog i min naiva fantasi trott att livet är great bara man har ett superjobb, tjänar bra med pengar eller är snygg som en modell, inte något av dessa jag själv kan identifiera mig med och kanske därav min naivitet...(gräset är väl alltid grönare på andra sidan, eller hur är det?) Skämt åsido, när jag faktiskt tänkte efter så är man nog lika trött, oavsett jobb, när barnet skriker om nätterna . Man blir nog lika irriterad varje gång kompostpåsen har läckt igenom någon äcklig brunaktig vätska eller man hittar en stackars ensam och bortglömd rutten tomat längst in i grönsakslådan, oavsett jobb eller inkomst. Nu är det här de enkla, små och banala baksidorna av livet, självklart finns det andra värre och mer betungande, men varför alltid vara så kompromisslöst allvarlig och Dostojevskitung?

Nej, jag tyckte att uttrycket i sig självt var ganska bra. Enkelt och väldigt uppriktigt. "Oavsett vad man har för yrke så har livet samma baksidor" Nu finns det säkert hundratals människor med politiska inriktningar vi inte behöver nämna som har massvis med motargument, men so be it. Självklart är detta något som många människor försöker att komma ifrån med hjälp av städerskor, nannys osv, men i grund och botten tycker jag att det förklarar vårt samhälle väldigt väl. Varför vissa så desperat försöker att särskilja sig från mängden genom att inte "behöva" dras med dessa problem. Vänta ni bara tills er städerska är sjuk och ni måste ta ut den där äckliga kompostpåsen själva! Då får ni se!

Tack!

Jag har inte skrivit på ett bra tag nu, men den sista tiden har jag översköljts av en så stark tacksamhetskänsla som jag bara måste få förmedla. Anledningen till detta är till viss del obekant och egentligen helt ointressant. Det fina och det egentligen enda viktiga är tacksamheten självt!

Nyligen så fyllde vår lilla prinsessa ett år och semestertider till trots så var det många nära och kära som på ett eller annat sätt uppvaktade henne, och tro mig, det värmer något enormt! Att se den omtanke och kärlek omge henne är helt fantastiskt! Hon är det absolut vackraste som hänt mig och därför känner jag en sån tacksamhet mot alla som har tagit henne till sitt hjärta!

Kan det vara på grund av mitt reflekterande över året som gått som resulterat i att jag återigen påmints om den skatt jag givits och därför känner den tacksamhet jag gör? Inte för att jag någonsin glömt bort det men ibland så behöver man en återblick för att se nuet.

Tack alla underbara vänner för att ni är just det- helt fantastiskt underbara!

Carpe Diem

För någon kväll sedan såg jag ett debatt/dokumentärprogram på tv som handlade om människor som lider av cancer. Fast att säga att de lider av sjukdomen är nog fel, eftersom de medverkandes budskap var just att de inte lät sjukdomen ta över deras liv och att de därför inte "led" av sjukdomen. De menade istället att cancersjuk eller ej, levde de mer än aldrig förr. De försökte att leva så mycket som möjligt i nuet, och att inte ta något annat än dagen i dag för givet.

Teoretiskt så förstår jag det hela mycket väl. Att vilja leva fullt ut och att tänja på livets gränser så mycket det bara går blir nog inte bara en livsfilosofi vid svår sjukdom, utan även en överlevnadsstrategi för att inte låta sjukdomen ta över. Precis det här såg jag hos min mamma som trots, eller kanske tack vare sin sjukdom, inte bara förverkligade många av sina drömmar sina sista år i livet men även ändrade hela sin inställning till livet. Hon ville leva men tog det inte för givet. Om du skulle fråga mig om jag vill leva skulle jag nog bli aningen ställd, jag skulle nog tycka det vore en konstig fråga, just för att jag tar livet för givet... Trots att jag alltså bevittnat denna hemska sjukdom och denna förändring i livsåskådning förstår jag fortfarande inte hur jag ska tillämpa detta. Självklart vill jag dra lärdom av min mammas öde och inte ta livet och vad det har att erbjuda för givet. Men hur ska jag bäst ta tillvara på dagen, hur ska jag leva efter orden "carpe diem"? Hur gör man?

Betyder det, i väldigt enkla ordalag, att jag ska stanna uppe för att titta på det där extra tv-avsnittet fastän jag vet hur trött jag är imorgon, eller betyder det att jag ska gå och lägga mig just för att jag är trött? Inte lika komplicerade situationer som för dem som är sjuka givetvis, men frågan består ändock. Vad ska jag göra för att bäst fånga min dag och leva den fullt ut? Betyder det att jag ska planera en rolig semester inför nästa år eller hur vi ska göra om badrummet etc, eller betyder det att jag inte ska bry mig om sådant förrän jag står där och det är dags att ta semester eller tills det är dags att byta ut badrumsinredningen? Återigen så hoppas jag att ni , min tappra läsare, förstår att jag förenklar problemen, men faktum är att de flesta av oss har just dessa vardagliga bekymmer att tänka på istället för de riktigt komplicerade frågorna som ovannämnda tvprogramsmedverkande hade att kämpa med. Trots det så verkar det vara så att de har klurat ut hela gåtan med livets mening medan vi andra, kanske en aning irrationellt, fortfarande kämpar för att lösa det.

Kan det vara så enkelt att meningen med livet endast är att leva. Då menar jag verkligen att leva och inte endast att existera, utan att faktiskt leva livet till fullo? Det där till fullo är väl det som jag har svårt att definiera, men jag antar att så länge man lever ett liv där man känner att man gör allt för att bli lycklig och förhoppningsvis bringar andra människor glädje så har man väl lyckats, eller iaf kommit en bra bit på vägen? och visst är det väl så att man faktiskt aldrig blir riktigt färdig med det, att det ständigt är ett jobb i utveckling...Hur tycker ni att man lever fullt ut och hur man bäst tar tillvara på dagen, mitt i vardagen? Låt inte detta vara en monolog utan dela med er!

vilken uniform får du?

Helt plötsligt har tiden bara rusat iväg. Inte riktigt, men det har varit fint väder och då har skrivandet tyvärr fallit på efterkälken..I söndags hade vi några kompisar över på en bit mat. Detta är vänner som vi träffat mest över en fika eller möjligtvis på sin höjd en pizza. Jag frågade därför M om det var något speciellt de inte tålde/gillade. Nej det ska det inte vara svarade han då. Um, visst, så fort jag ställde fram det stora fatet till bredden fyllt med, nej inte vin, utan mat, så visade det sig att hon självklart var vegetarian. Där stod jag med kycklingen och kände mig dum. Samtalet ändrade nu drastiskt inriktning och handlade nu därefter om vegetarianer. Som om de vore ett eget släkte. Till råga på allt så görs en kommentar om att vegetarianen ifråga faktiskt ser ut som en vegetarian..och alla håller med! Först tänkte jag att det kanske var ett skämt som alla utom jag fattade men tydligheten klarnade och jag insåg att så inte alls var fallet.

Jag har själv varit vegetarian i nästan 10 år, men jag visste inte att man såg ut på något speciellt sätt, och jag och ovannämnda vegetarian är definitivt inte lika varandra på något sätt.

Visst har man hört talas om att de i yrket uniformsbärande människor, trots avslutad karriär och undanhängd uniform, fortfarande bär uniformen. Den är för alltid med dem, inbränd i huden som Herta Muller säger. Pensionären är sitt yrke trogen i både själ och hjärta, han förblir en yrkesman sin ålder till trots. Visst kanske detta överensstämmer på ett fåtal människor, men jag har svårt att hålla med om att vi kategoriserar oss själva så enkelt, och medgivande. Ta ägarinnan till den boutiqen jag besökte idag. Hade jag fått gissa hade hon lika gärna kunnat vara en ekonomiassistent, receptionist eller kanske t.o.m frisör. Inte såg hon ut som en boutiqägarinna iaf. Eller vänta nu, hur ser man ut då? You see what I'm talking about? Om jag ska använda mig av det stereotypiska språket och dess sätt att se på människor så skulle jag önska oss fler bilmekaniker iklädda uniformen av de stereotypa manliga frisörerna!! Ser ni, de är överallt dessa stereotyper, men jag hoppas ni förstår vad jag menar, och att ingen tar illa upp! Men snälla, tänk efter nästa gång ni drar på någon en uniform utan att veta vilken ni ska välja!

Översikt och Inblick!

Borta bra men hemma bäst- visst är det så! Visst var det härligt med semester det regniga vädret till trots, men det var underbart att komma hem! Efter en dryg veckas omkringflackande kan det nästintill beskrivas som himmelskt att få sova i sin egen säng igen! Fast jag måste nog erkänna att, förbisett mitt piano, så var det fantastiskt att komma hem till min bok! Stressigt som det blev så glömde jag till min stora förargelse boken hemma. Till råga på allt har det i stort sett regnat hela semestern så det hade varit perfekt att ta med boken. Boken, "De fattiga i Lodz" är inte bara fantastiskt skriven, men har nog ändrat mitt ibland tvivlande sinne för romaner
men även förankrat nya perspektiv på tillvaron och livet i allmänhet. Boken som skildrar det nazi-inrättade gettot i Lodz under andra världskriget gav mig en helt ny insikt i ämnet andra världskriget, ett ämne som jag börjat tycka alltid behandlats på samma sätt författare världen över. Men inte denna alltså.

Likt livet självt består romanen av en mängd olika historier som mer eller mindre korsar varandras vägar, binds samman och ibland är helt okända för varandra. Boken personifierar det tragiska i att vara någon men att på samma gång inte finnas. Trots att gettoinvånarna inte hade något att sätta emot, inget att förhandla med så låg det stora i det otroligt enkla att vägra, något jag tycker vi glömmer allt för ofta idag. Vare sig det gäller facket, den enskilde individen eller politikerna så argumenteras det alltid vad som sätts emot och vad som erbjuds. Vad hände med konsten att beakta varandra och inte bara våra erbjudanden. Lite naivt kanske, jag vet, men ändock så viktigt att komma ihåg.

I slutet av boken nämner Sandberg något som blev lite av en aha-upplevelse för mig. Nämligen det att vi idag kanske inte egentligen vet mer än gettots lidande invånare, men att vi vet och känner fakta på ett annat sätt. Jag antar att han menar att vi har de detaljer och den översikt som fattades dem men att vi å andra sidan inte har den inblicken de hade. Inblick ger inte alltid översikt och översikt inte alltid inblick. Visst låter det enkelt, men för mig krävdes det en intensiv 650 sidor lång och tung läsning för att förstå det.
När jag sen läser Einhorn's texter om vishet blir jag lite irriterad nästan. Han skriver att "visdomens uppgift är att bistå oss på denna märkliga livsresa och underlätta den för oss". Jag kan väl hålla med till en viss del, men jag har alltid upplevt det som att människan erhåller visdom genom "den märkliga lisvresan"...Sandbergs magnifika bok har bara förstärkt den åsikten ännu mer. Människorna som överlevde gettots utrensning känner sig kanske inte klokare idag av de grymheter de utsattes för, men de skulle nog inte heller säga att de överlevde p.g.a. visdom...Men vad vet jag. Jag bara tycker och tänker som vanligt. I vilket fall som helst så kan jag varmt rekommendera Steve Sem-Sandberg's "De fattiga i Lodz"!

Mors Dag

Idag är det alltså mors dag. Min första mors dag och det är en speciell dag. Inte så mycket för att det är min första mors dag utan för att mina tankar går till min egen mamma lite extra en dag som denna. Det är ju inte så att jag inte tänker på henne varje dag, för det gör jag, men visst blir det extra mycket på denna mammadagen. Och kanske lite extra mycket eftersom jag gärna hade delat denna dag, min första mors dag, med henne. Tänk vad häftigt att få dela det med sin mamma!

På något sätt har mors dag varit en speciell dag många olika år, trots att det varit dagar som varit allt annat än traditionella mors dag dagar. Förra året ska vi inte prata om då det var min första mors dag utan mamma, och året innan dess var det ett mors dag firande baserat på konceptet att vi visste att det var hennes sista mors dag. Någonsin.
Det slog mig just vilket definitivt ord någonsin faktiskt är...

Tyvärr har mors dag många år blivit förknippat med tragiska händelser. Inte minst det året då min mammas sambo hastigt dog några dagar innan mors dag. Min mamma blev extremt chockad och djupt deprimerad av händelsen och klarade därför inte riktigt att ta hand om mig, och inte sig själv heller för den delen. Därför tvingades mina syskon att lägga in min mamma på psykiatriska akuten på mors dag. Minnena från den tiden sviker mig, men jag har ett starkt minne jag aldrig kommer att glömma från den perioden. Jag var 2 veckor ifrån att fylla 12 år och jag cyklade själv till sjukhuset för att hälsa på mamma efter skolan. Jag tror jag för tillfället bodde hos en av mina systrar och ville alltså hälsa på mamma själv. Där stod jag utanför sjukhuset och förberedde mig på att träffa mamma. Va, tänk att behöva förbereda sig på att träffa sin egen mamma. Trots att jag var nervös gick det bra, jag tror så här i efterhand att besöket nog var jobbigare för min mamma än för mig själv. Jag fick ju träffa mamma, vilket var syftet med besöket. Hur det kändes för min mamma dock kan jag bara föreställa mig.
Jag fick träffa mamma igen någon vecka senare när hon fick några timmars permission för att komma hem och fira min födelsedag. Jag förundras idag när jag tänker tillbaka på det, vilken otroligt stark person min mamma faktiskt var!

Tillbaks till mors dag temat, och mors dag för två år sedan. Den sista. Någonsin...Jag har ett minne därifrån som jag och Micke pratar ofta om än idag. Dagen till ära skulle jag baka en chokladtårta att förgylla firandet med. Aldrig hade jag väl kunnat ana att en chokladtårta skulle röra om i känslogrytan så mycket som den gjorde. Jag var så fokuserad på att göra den bästa av chokladtårta världen någonsin skådat att jag blev så ledsen av att göra tårtan att jag kastade sleven hej vilt ifrån mig och därav fick choklad i hela köket. Och då menar jag verkligen hela köket. Men chokladtårta eller ej eller nerkladdat kök eller ej, det blev en alldeles perfekt mors dag. Varför det? Jo därför att jag hade lyxen att fira den med mamma. Önskar endast att jag förstått det då!

Precis som situationen ovan är minnena lika tvåtydiga, de kan vara roliga och sorgliga på samma gång. Faktum är att det tog mig väldigt lång tid att förstå att man kan ha två spår i livet samtidigt. Man kan leva med en stor sorg samtidigt som man kan glädjas åt andra saker. Precis så är det med mamma. Jag är jätteglad för att jag hade världens bästa mamma, för det var hon. Samtidigt är jag så ledsen över att hon inte finns med oss längre. Fast visst finns hon här. Hon är nära fastän hon är så långt borta. Fast det är ju just det som är det svåra. Trots att hon känns så nära så blir verkligheten så brutal ibland och man inser hur långt borta hon verkligen är. Men idag har jag bestämt mig för att hon endast är nära. Borta finns inte idag. Det tar jag helt enkelt en annan dag.

Hoppas du får en riktigt bra mors dag mamma. Vi saknar dig!

Kaos i ordningen eller ordning i kaoset!

Läste i tidningen idag om det par i Malawi som dömts till fängelse för att de i fjol gifte sig. . För det första kan jag erkänna att jag inte hade en aning om var Malawi låg, så efter lite efterforskning är jag nu berikad med kunskapen om att Republiken Malawi återfinns i södra Afrika och angränsar Moçambique, Tanzania och Zambia. Anledningen till att de båda männen dömdes till fängelse var att de var homosexuella och ingått äktenskap. De dömdes till 14 års fängelse för att ha förbrutit sig mot "naturens ordning".

Visst känns det som om vi åkt tillbaka i tiden när man hör om sånt här. Fast ändå känns det som att de faktiskt hade mer tolerans för tex homosexualitet under tex antiken (rätta mig om jag har fel). Flera av de stora filosoferna ska ha haft mer än akademiska förhållanden med sina manliga elever, och de blev så vitt jag vet inte kastade i fängelse. Visst vill jag tycka att vi är så mycket mer sofistikerade här i vårt avlånga land än i Malawi, men det var faktiskt inte allt för länge sedan det blev tillåtet för homosexuella att gifta sig i kyrkan. Visst fanns det andra möjligheter för dem att gifta sig innan dess och självklart dömdes de inte till fängelse eller något annat "straff" för den delen. Ändå känns det inte som om vi nått hela vägen fram till total tolerans, och då är vi kanske inte så långt före de andra länderna i den här frågan ändå. Fast visst känns det så när man läser sådana fruktansvärda artiklar som den som väckte mig ur mitt sömndruckna tillstånd i morse när jag skummade igenom tidningen.

Domen, som säger att paret brutit mot "naturens ordning", tycker jag är ett textboks exempel på sådana av människan utförda handlingar som får mig att tro att grymhet i allra högsta grad verkar höra till människans natur. Och i detta fallet var det då kärleken som bröt mot denna av människan skapade "natur". För visst måste det vara en skapad natur, inte föds vi onda, det kan jag bara inte tro. Detta måste vara något vi för länge sedan skapat för att skydda vår existens. Att vara återhållsam mot det nya, okända och skräckinjagande Det är bara det att de argumenten passar ju inte alls in på detta ämne. Homosexualitet har funnits så länge människan funnits och är därför inget nytt, okänt eller för den delen skräckinjagande.

När jag blir varse om sådana händelser som denna artikel blir jag så arg att jag blir förvånad. Inte förvånad över att jag blir arg, men att det förekommer sådan diskriminering, och att den av de styrande i landet rättfärdigas av "naturens ordning". Vi är väl alla en del av naturens ordning (eller kanske snarare kaos) och jag tycker därför att vi alla måste hjälpas åt att bekämpa sådan diskriminering världen över. Jag vill inte att min del i universum, som faktiskt är en del av naturens gång, ska kunna få användas, av en domstol till råga på allt, som skäl till att döma människor till grymma straff när inget brott begåtts!

Kan vi inte få en 2000 talets Bob Dylan som informerar om dagens orättvisor världen över och genom det inspirerar och väcker människors tro på sin egen och andras handlingskraft. Ja vi behöver någon sådan person eftersom händelser som dessa endast blir en liten notis längst ned i vänstra hörnet på sidan 22 i tidningen!

Bra pianospel med dåliga händer eller dåligt pianospel med bra händer?

Då var det måndag igen, och med det kommer alltid undervisning. Jag kände att för vissa av mina elever var det dags att göra något helt nytt, att inte bara kasta om ordningen lite i lektionsinnehållet utan att faktiskt ändra på det helt. Intressant det där med barn, jag tycker oftast det är så att i början av deras begynnande karriär handlar det om rutin och att följa vissa ramar för lektionerna. När de sedan kommit in i det gäller det att helt kasta om det och överraska dem, så mycket som det bara går. Så idag ska några av mina elever få spela snövit med ögonbindel. Låter det lite udda? Erkänn att det är lite Jonas Gardellvarning ( i positiv bemärkelse) på det. En aning kanske iaf. Men det är inte så farligt som det låter. Nej, vi ska helt enkelt öva på uttryck i spelandet. Vi ska faktiskt, kort och gott, öva på att spela piano.

Då undrar ni säkert om vi inte brukar göra det, och tyvärr tycker jag väl inte alltid det handlar om pianospel utan mest om notspel. Eleverna är så koncentrerade på att spela efter noterna, att det hamnar väldigt långt bort från det riktiga musicerandet. Nämligen att utrycka något, att berätta och ge något med sitt spel. Precis som en skådespelare måste kunna säga "ah" på en massa olika sätt, ska vi kunna slå an en pianotanget och göra likadant. Kanske låter det lite komplicerat för en 9-åring, men det är det inte alls. Det gäller bara att göra det på deras nivå. Därför ska några elever idag få spela en enkel 5 finger övning, (c,d,e,f,g,f,e,d,c) och karaktärisera 6 av de 7 dvärgarna från snövit. Vem får inte vara med? Tyvärr är det prosit som inte får vara med idag. De andra, dvs butter, glader, kloker, trötter, toker och blyger får alltså vara med. De är uppkopierade bredvid varandra på ett papper som eleverna får istället för noter. Detta är, enligt mig, väldigt viktigt så att eleven ser de olika kroppsspråken och uttrycken de olika dvärgarna har. Då behöver de inte koncentrera sig på att försöka komma på hur butter ser ut, utan istället ägna fokus på att försöka spela så att det låter, ja just det, buttert. Att vi använder ögonbindeln i andra omgången är för att pianospel kommer i första hand inte genom händerna, utan genom hörseln. Att lyssna på sig själv är bland det svåraste man kan göra, men ack så viktigt om man någonsin ska kunna utvecklas. Tar man därför bort ett sinne (synen) fokuserar hjärnan lättare på de andra, i det här fallet då hörseln och känseln.

Ska bli spännande att se hur eleverna kommer att ta det. Har gjort de här övningarna med många elever i USA och alltid sett roliga, och inte minst stora framsteg i barnens förmåga att karaktärisera musikstycket de spelar. Oftast hänger det i även när de sen ska spela upp sin läxa! Hoppas eleverna tycker det är lika roligt som jag- men så brukar fallet bli! Oftast blir de förvånade hur mycket de kan förändra bara genom att tänka lite annorlunda när de spelar! Som med det mesta här i livet.

Värmande Tro

Idag är det en sån där dag då allt känns möjligt och ingenting för svårt! Solen skiner, det är varmt i luften trots att klockan bara är 10 på morgonen och fågelkvittret hörs in genom den öppna balkongdörren! Underbart och Inspirerande! När jag bodde i Karlifornien möttes jag av sånt här vackert väder varje dag, men fann då inte alls vädret lika inspirerande som nu. Då var människorna som levde och slet i den starka hettan och deras livsöden mer inspirerande. Då lärde jag mig vad livet är och vad det betyder att kämpa för något, vare sig det är en utbildning, en bil, en dröm eller bara helt enkelt att överleva.

I det kvarteret jag bodde var spanska det officiella språket, gänglivet den vanligaste sysselsättningen och socialbidrag den vanligaste inkomstkällan vilket gjorde att det alltid hände saker runtomkring, samtidigt som det var ett nästan "dött" område. Att det alltid hände saker här var tydligt av de polissirener som ljöd dag som natt, det dova dunkandet av rapmusik någonstans ifrån och de små barnen som drev omkring på gatorna. Inte lekandes utan endast omkringdrivandes. Att jag kallar området för nästan dött beror på endast en sak. De boende i området hade inga större framtidsutsikter än att överleva för dagen, att klara hyran den kommande månaden. Man hade oftast inga förhoppningar om att komma därifrån eller att ens barn åtminstonde skulle göra det. Sjävklart kan jag inte prata för alla, men jag kan prata för de människor jag lärde känna, min grannar och deras familjer.

Det var en enorm skillnad för mig att bo i detta område efter att spenderat mina första 6 månader i landet i ett mycket tryggt, beach-community där man åkte från nagelsalongen till stranden. Där jag bodde senare fick jag istället lära mig vad ett par skor kastade över en elledning betydde, vad "the ghetto bird" var och hur livet egentligen ser ut. För mitt liv blev på många sätt likt mina grannars. Jag levde för att överleva dagen, att klara hyran den kommande månaden och hade två eller tre jobb på samma gång, allt för att överleva. Inte särskillt glamoröst, men väldigt realistiskt för att vara en icke medborgare i Kalifornien. Visst är det märkligt att även fast jag bodde precis vid stranden vid mitt första boende så kände jag inte solens värme förrän jag flyttade därifrån. På något sätt, trots kulhålen i min sovrumsvägg, de gråa trista fasaderna och de många tragedierna, så lös solen mer i det här området än där mitt tidigare hem låg. Kanske var det så att jag här faktiskt stannade upp och hade tid, och insikt nog, att vara tacksam över livet och allt det vackra det innehåller. Visst är det så att i all kaos förstår man tjusningen med ordning. Att observera tragiska livsöden fick mig att lära mig vara tacksam för mitt eget liv och fick mig att orka kämpa för att nå dit jag ville!

Ibland tänker jag tillbaka på dem jag lärde känna i Long Beach och undrar hur det gått för dem, och i många fall vilka som fortfarande lever. Det märkliga är att, trots allt det fruktansvärda jag såg och upplevde under min tid där så minns jag det med värme och tacksamhet. Jag fick chansen att se och lära känna dessa människor och det livet, men jag hade också turen att jag hade något att återvända till här i Sverige där jag kunde skapa mig ett tryggt liv. Mer lycklig här än där? Svårt att säga, men kruxet är det att jag var lycklig där borta, trots allt det gråa och hemska så var jag faktiskt lycklig. Jag tror man hittar lyckan oberoende av förutsättningarna, men man kanske har lättare att njuta av den om förutsättningarna är goda.

Inget är vad det verkar!

Har ni någonsin varit med om att ha fått en väldigt ingrodd uppfattning om något totalt kastad i diket? Ta något så enkelt som den berömda sagan om Askungen, sagan där det goda återigen segrar över det onda. Där den söta och väluppfostrade flickan tillslut får sin prins! Trodde jag i alla fall!

För några år sen kom jag över en rad olika texter om just Askungen, dels analytiska texter men även olika publiceringar av sagan. Tydligen existerar det mer än 700 olika varianter av sagan världen över (Behrens) och det räknas som världens mest kända saga.
Det man måste komma ihåg, och det som var nytt för mig vid min fasansfulla men ögonöppnande upptäckt var att sagor skrevs egentligen för vuxna, i många olika aspekter. Det som inte gick att tala öppet om i samhället vävde man därför in i sagorna, dels för att barn inte skulle förstå det, men även för att kunna skydda sig själv inför högre bestämmande granskande makter.
Jag vill varna känsliga läsare för att jag härmed kanske kommer att förstöra er bild av denna "saga".
Låt oss börja!

I Askungen introduceras vi för en underlägsen flicka som lyder allas order och sätter alla andras behov framför sina egna. Hon har en ohämmad tro på en lycklig framtid trots att inget talar för dess verkställande. P.g.a denna oförmåga att ifrågasätta hennes auktoritära familj och hennes blinda tro på en lycklig framtid framställs hon som ett barn, och blir därför(oskuldsfullt) oskulden självt.

Prinsen som också spelar en viktig, men egentligen väldigt liten roll är kanske inte den gentleman man först tror. I sagan beskrivs han som Kungens son och inte i första hand som en egen person. Det är även Kungen som annordnar balen för prinsens räkning, allt för att hitta honom en fru. Kanske var den unga prinsen inte alls det minsta intresserad av att hitta en fru och brydde sig inte alls om att gifta sig. Trots detta värjer han sig för sin far och för monarkin (vilket blir tydligt i slutet av sagan när han knäböjer för att prova skon på askungens fot, han böjer sig för sin fars önskan).
När Prinsen och Askungen träffas på balen står det att prinsen inte kunde slita ögonen från Askungen. Verkar det då inte väldigt konstigt att prinsen var tvungen att ta hjälp av en sko för att sen känna igen askungen i hans desperata letande? Om han nu var så förtrollad att han inte kunde släppa henne ur sikte, ja då undrar jag vad det var han stirrade så förbaskat på! Kanske prinsen i Askungen inte är så olik de många aspirerande prinsar vi stöter på på stans alla uteställen!?

Raskt måste vi vidare till de övriga viktiga personerna. Ingen har någonsin kunnat läsa Askungen utan att låta styv-systrarna gå obemärkta förbi. I bröderna Grimm's version av sagan lär vi oss att pappan överöser sina styvdöttrar med presenter. Men vad för sorts presenter? Jo smycken och vackra klänningar, gåvor en man vanligtvis ger en fru eller älskarinna. Vad är det egentligen som pågår i huset? När bröderna Grimm skrev denna saga var detta något man absolut inte pratade om, men något som pågick ganska ofta runt om i landet. Detta var ett sätt för dem att diskutera ämnet utan att hamna i klämmeri med någon eller något.
Pappan köper inga liknande gåvor till sin egen dotter och uppmuntrar därigenom hennes oskuldsfullhet. Varför? Ja klura på den ni!

Ja, förlåt om jag nu förstört er fina bild av denna klassiska saga, men jag själv tycker detta är väldigt intressant och jag hoppas ni åtminstonde kan se några av dessa gömda budskap såsom sexistiska karaktärsbeskrivningar, incest och svartsjuka. Självklart kan man även välja att ignorera dem och bli upprörd, som jag blev vid min första upptäckt. Ja jag blev nästan förolämpad av detta, att förstöra min Askunge på det här viset! Men visst är det så att väva in undertexter i en ganska harmlös historia är i sig inte tabu eller ovanligt för den delen. När Orwell skriver Djurfarmen, eller 1984 blir det klassiskt och mästerligt, men helt plötsligt väldigt upprörande när vi blandar in vår fina söta Askunge. Vi måste då påminna oss om att betydelsen "saga" har förändrats på de över 100 år som gått sedan Grimm skrev det som för dem var en klassisk saga. Precis som musiker idag "gömmer" budskap i sina texter, filmare i sina filmer gör även författare det. Varför tror vi alltid att det skrivna ordet är så rakt och ärligt? Och om det inte är det måste vi vara övertydliga med det och kalla det en satirisk text! Det är nästan som om det skrivna ordet kommit ett snäpp högre upp på den hierarkiska stegen än sina kulturella grannar.

Att som Orwell, eller Grimm, skriva för flera olika publiker samtidigt är något man gjort i alla tider, men som publik får vi själva välja hur vi läser sagan, och jag kan garantera att när jag en dag läser Askungen för min dotter blir det den "klassiska" sagan om en snäll och god flicka som tillslut får sin prins. Åh vad jag är tråkig va?! Men var tid har sin sak, eller hur!

Privata Liv med Offentliga Dagböcker!

Visst är det lite intressant det här med bloggande. Idag har var och varannan person en blogg där de delger världen allt från recept, arbete till mer privata tankar och funderingar. Jag undrar om dagböckerna som fanns när jag var liten, de med de små söta kattungarna med det tillhörande extremt lilla hänglåset och nyckeln överhuvudtaget finns kvar? Visst kommer ni ihåg dem?! För så var det förr, då skulle det som skrevs i dagböcker vara hemligt, så hemligt att vi låste in tankarna med ett litet hänglås lika stort som en tiokrona. Idag delger vi världen våra dagböckers hemligheter. Inga hänglås här inte! Och bara för att vara på den säkra sidan räknar bloggen till och med antalet besökare, så vi kan försäkra oss om att så många människor som möjligt har läst våra tankar.

En annan modern del av denna kaka är när personer som bl.a. Joyce Carol Oates publicerar och ger ut sina gamla dagböcker. Jag undrar om en så otroligt duktig författare skriver med ett så otroligt fantastiskt språk i sin egen dagbok, eller om det blir mer alldagligt och vardagligt? Måste ju vara ganska fantastiskt skrivet för att en författare av den kalibern vill visa upp det och känna sig tillfreds med att andra läser det! För visst kan det inte vara så att de faktiskt redigerar det? Att de inför en publicering går tillbaka och ändrar i texten, skriver om? : ) Trodde det bara var unnat de bloggande små okända författarna som ej begåvats med en sådan obeskrivlig talang!

Parallelt med den här bloggkulturen har vi i samhället också blivit mycket mer angelägna om att skydda den privata människans, ja just det, privatliv. Man ska i stort sett få göra precis som man vill. Arbetsgivare får inte fråga vissa frågor vid en arbetsintervju och det är knappt så man kan få ut någon information av en banktjänsteman om sitt eget konto längre, allt för att behålla privatpersonens privatliv privat. Lite väl långt draget kanske, men inte allt för långt ifrån sanningen i mitt tycke!

Och vem är jag att skriva om det här, som missbrukar eller förgyller (välj du) min vardag med bloggande. Jo, jag måste säga att jag saknar de små dagböckerna som alltid dock förblev liggandes tomma i min skrivbordslåda, men samtidigt finner jag det ganska intressant att delge nära och kära mina funderingar. Inte för att jag tror jag kan skapa världsfred eller lösa världssvälten, men kanske kan jag förgylla någon annans dag, eller kanske för den delen få någon att tänka till eller kanske till och med bli lite upprörd! Alla känslor välkomnas, men kom då ihåg att i detta privatvärnande samhälle tala om det och kommentera! Vad har jag annars lärt mig!?

Simplicity beyond Complexity

När jag just nu skrev dagens citat, "simplicity beyond complexity" fick jag så klart en kliande känsla i fingrarna!

Första gången jag hörde det uttrycket var under en pianolektion när jag jobbade på Chopins g-moll ballade. Jag antar att jag verkligen ville ge uttryck för de i romantiken ibland så svullstiga tempo- och dynamikförändringarna när min lärare, i ett desperat försök att få mig att förstå styckets egentliga karaktär, sa de nu redan berömda orden, remember Lina, no matter what, its always simplicity beyond compelxity! Ok sa jag som i mina försök att ta fram styckets enkelhet och renhet började öva nästan slaviskt med metronomen och tog in svängarna rejält gällande dynamikförändringar. Vad jag inte förstod just då var att detta, som just då var ett råd för hur jag skulle tolka Chopin, blev ett råd som jag låtit mig påminna om många gånger sen dess, oftast många gånger långt bort från pianot görandes något helt annat! För visst är det så att vi oftast vill komplicera saker så mycket, och de gånger vi inte gör det ursäktar vi oss något fruktansvärt! Det mesta i livet är ganska enkelt, bara vi tillåter det att vara det!

Jag tycker det är så fantastiskt när man inser något, vare sig det är på egen hand eller med hjälp av någons råd eller ledning, och det blir ett råd som följer en likt sin egen skugga, något som får en att växa men också växer med en själv! Något man vill definiera sig med och vid. Det är så fantastiskt när man kan ta "gammal" kunskap och applicera på nya problem, när man inser nya dimensioner och perspektiv på redan vunnen kunskap!

Det om något är väl en läxa väl lärd, eller vad är det man säger?

Energifylld Påminnelse!

När vi blir bortskämda med de här underbart vackra dagarna, med en himmel så klar som en spegel i vilken solstrålarna träffar och sprider underbart ljus, ja då kan jag inte annat än att tänka på mamma! Om det var något min mamma älskade så var det fint väder! Hon tog alltid varenda möjlighet till att vara ute en dag som denna. Visst kan det ibland kännas jobbigt att bli påmind om mamma, men just de här minnena, de som de vackra vårdagarna framkallar, är så positiva och ljusa att jag mår bra av dem. Man kan väl säga att det här vackra försommar vädret fyller hela min kropp med energi, av mer anledningar än just vädret!

Det som jag tror min mamma försökte att lära mig var att ta det lite lugnt här i livet. Att inte alltid stressa upp mig över saker och att lära mig att tänka att det mesta faktiskt löser sig, någon gång, på något sätt! Men det som jag ser som bland det viktigaste jag lärde mig av min mamma medan hon fanns med oss, (för visst är det så att den tänkta lärdomen inte alltid blir den som etsar sig fast starkast) var att uppskatta livet för den gåva det faktiskt är. Vi kan inte styra över något i vårt liv förutom hur vi väljer att se på det (vilket i sig faktiskt blir en väldigt styrande och i många fall avgörande faktor för hur vårt liv ter sig). För visst är det så att vi formar vårt liv efter den livsinställning vi har. Så jag vill faktiskt bara tacka min mamma för att hon genom sin sjukdom och hårda kamp lät mig få inse hur bräckligt livet faktiskt är, samtidigt som jag sett och kännt hur otroligt starkt och intensivt det är på samma gång!

Någonstans, bortom all sorg och saknad, måste jag se att allt lidande hon utstod har givit mig något positivt. Nämligen att jag har en väldigt stark vilja att inte bara finnas, utan framför allt att leva! Jag vill göra det absolut bästa av livet, men framför allt av dagen i dag!

Tack Mamma! Du Finns Alltid Med Oss!

leva för att jobba eller jobba för att leva?

Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger fick man inte den frågan som barn, och hur många gånger har man inte själv ställt frågan till förbryllade barn? Antagligen är svaret på båda frågorna - trumvirvel - många gånger! Jag trodde dock man skulle slippa den barnsligt hemska frågan när man nått vuxen ålder, men se så är det inte! Nej nu när man är hemma med småbarn får man ständigt frågan, vad ska du göra sen då? Vadå sen då? Måste erkänna att jag verkligen börjar tröttna på den frågan! Det känns som att det är förutskrivet att ständigt ha mål och karriärsutsikter i kikaren. Ibland tycker jag att det nästan verkar som att man ska definieras som person av vad man åstadkommit genom sin utbildning och sitt yrke. Tänk efter själva nu, när man träffar nya människor på en fest eller dylikt så blir oftast en av de första frågorna, jaha, och vad jobbar du med då? Eller ännu värre, när folk presenterar sig själva för att sen direkt tala om vad de jobbar med! Herregud är du Pelle eller är du ekonomiassistent?
Förstå mig rätt här, visst är det viktigt att ha ett yrke man trivs med, och självklart ska man vara stolt över det man tjänar sitt levebröd på, men arbetar du med ditt jobb eller är du ditt jobb? Visst förstår jag människors önskan att kunna försörja sig på en passion av något slag (been there, tried that), men sen då? När detta sen övergår i en fanatisk besatthet av att "lyckas" vill jag bara dra i nödbromsen och skrika STOPP!

Var tog vardagslycka vägen? Nu ska man tydligen hinna med allt, gärna på en gång också!
Jag själv är alldeles upptagen med att hinna leva just nu! (Ibland känns det som om ingen annan verkar känna så?) Att få vardagen att snurra, att uppfostra min dotter och att hela tiden jobba på att bli den person jag vill vara- att leva nu! Det är nämligen så jag ser på det, att jag skapar mig själv och att det inte är min yrkesroll som definierar mig, utan snarare tvärtom! Jag definierar och skapar en yrkesroll utefter vem jag är!
Att jobba för att leva eller att leva för att jobba, det är frågan!

Personligen tycker jag att jag har världens viktigaste uppgift just nu, att ta hand om min dotter! Jag lär mig konstant nya saker av det, men i slutändan utför jag ju uppgiften efter vem jag är, vad jag tror och inte tror på. Jag är jag, och hör och häpna, jag trivs med det! Så snälla du, nästa gång, fråga mig inte vad jag ska göra sen utan fråga mig istället vad jag gör nu!

Barcelona

Då var vi alltså tillbaka hemma igen efter en underbar weekend i Barcelona. Då vi aldrig flugit med lilltjejen var jag lite nervös över hur det skulle gå samtidigt som jag var lite nervös över hur en storstadssemester skulle te sig med barn, men jag kan meddela att både flygtur och semester gick alldeles ypperligt!

Vilken underbar stad! Tror jag iaf.. Nejdå, missförstå mig rätt, det var en underbar stad, men det var bara så mycket av allt, på så kort tid. Allt från vackra, tidslösa byggnader, till en färgstark inhemsk befolkning och ett sjudande tempo. Huvudgatan La rambla var som en enda lång karneval av människor, vykortstånd, bokförsäljning, levande statyer och så klart uteserveringar, allt inramat av kolossala och enormt (vackra) utsmyckade byggnader.

Samtidigt som allt detta vackra, underbara och turistvänliga är ju Barcelona också en stad, precis som vilken annan stad i världen. Hus som sett sina bästa dagar passera förbi för länge sedan tillsammans med de socialt utslagna människorna blev ett alternativt inslag till den annars så städade och välutsmyckade staden. Det känns som att i en stad som Barcelona, med en inhemsk befolkning som är så stolt över sin stad och sitt enorma kulturarv, måste det vara väldigt lätt att försvinna. Att vara någon men att inte riktigt existera. Man syns samtidigt som man inte riktigt finns. Visst är detta ett storstadsfenomen kännt över hela världen, men jag tycker det blev väldigt påtagligt i en stad som denna där turister köar en hel dag, betalar 300 kr i inträde för att se, en byggarbetsplats! (La Sagrada Familia). Återigen får jag be er att missförstå mig rätt. Denna enorma kyrka som påbörjats under Gaudis hand och livstid är ett fenomenalt konstbygge utan dess like, men det är främst en arbets- och byggarbetsplast. Det blir en aning paradoxalt att se detta bygge och föreställa sig den ekonomiska kostnad bygget måste innebära (men även självklart den enorma arbetsgivare det måste vara) samtidigt som människor försörjer sig på att sälja rosor utmed La Rambla, eller ännu värre, de som ej kan försörja sig alls.

Paradoxer eller ej. Vi hade en helt fantastisk semester i en stad som har mycket att erbjuda alla. Måste erkänna att jag saknar staden, uteserveringarna, havsvinden, men allra mest saknar jag nog kombinationen av att det var en storstad där folk faktiskt tog det lugnt. Jag fick känslan av att Barcelonaborna njöt av sin tillvaro. Det var inte de så för storstäder annars vanliga stressade stegen, irriterade blickarna och korthuggna kommentarerna Nej, här tog folk sig tid att spatsera, samtala och att faktiskt leva livet här och nu! Hoppas på ett kärt återseende inte allt för långt fram i tiden!

Huvudlös Vilks och tvåspråkig Gud!

Läste en artikel i tidningen idag om att den man som ska ha satt ett pris på konstnären Lars Vilks huvud ska ha dödats. Jag kan inte påstå att jag varit särskilt intresserad och därför heller inte speciellt insatt i detta ämne, men som den evigt tyckande och tänkande person jag är har jag självklart någonting på hjärtat angående dramat som utspelat sig mellan den svenske satiriska (och lite pompösa) konstnären och al-qaida ledaren och dennes följare.

Något så säkert som att vi har olika trosuppfattningar här i världen går ej att bestrida, men gränsen dem emellan är väldigt tunn. Farligt diffus, eller kanske löjligt diffus, välj du! Jag tycker följande dikt på ett ypperligt sätt visar precis hur smal gränsen faktiskt är, men tyvärr ofta inte får vara. För visst är det så (och hör och häpna, detta gäller inte bara politik) att ju suddigare gränsen är, desto hårdare bedrivs arbetet för att tydliggöra och särskilja dem åt. Jag börjar bli trött på detta eviga klassificerande och grupperande. Nåväl, här kommer dikten av Judith Ortiz Cofer och observera att denna dikt är skriven av en kvinna från Latin America- mycket intressant i sammanhanget!


Latin women pray
In incense sweet churches
They pray in spanish to an anglo God
with a Jewish heritage.
And this great white father
Imperturbable in his marble pedestal
looks down upon his brown daughters
votive candles shinning like lust
in his all seeing eyes
unmoved by their persistant prayers.

Yet year after year
before his image they kneel
Margarita Josefina Maria and Isabel
all fervently hoping
that if not omnipotent
at least he be bilingual

hello my little soldiers

Så skiner äntligen solen! JA! Våren kanske äntligen är här för att stanna nu! Skönt med lite vår här hemma nu med tanke på att torsdagens barca-resa inte säkert blir av...VI fortsätter dock att hoppas på att allt ska återgå till det normala tills på torsdag!

Idag var det dags för elever igen, mina duktiga små elever! Apropå elever och lärare hade jag en gång en professor i USA som var väldigt speciell, och då menar jag väldigt speciell. Klassen var English 1 så det var något som alla studenter var illa tvingade till att läsa för att kunna få sin examen. Till en början var vi 40 i klassen men i slutet av kursen var vi bara 6 personer kvar. En efter en droppade kursen, svärandes om att det förstörde deras g.p.a. osv.
För oss som var kvar började alltid lektionerna på samma sätt. Professor Greenstone kom gående i korridoren med sin rullator. Hon var alltid alldels för hårt sminkad och hade alltid med sin spriteburk i vilken det alltid satt ett sugrör, nätt placerat på kanten av rullatorns lilla tillhörande bord. Hon hälsade oss med, "hello my little soldiers". Hon var som vår major som vi hyste största respekt för och knappt vågade fråga om lov att få gå på toaletten under den 3 timmar långa lektionen. Nåväl, upp till podiet var det några trappor som någon all american guy alltid erbjöd sig att hjälpa henne upp för, med rullatorn. Detta avtog drastiskt allt eftersom kursen fortskred. Kanske p.g.a. att antalet elever drastiskt minskade, men också att alla all american guys som var kvar i klassrummet förstod att det inte hjälpte deras betyg eller ens deras anseende det minsta att hjälpa henne upp! Så många "F" som hon delade ut under kursens gång har jag nog aldrig sett maken till! Vi fick skriva om och skriva om våra uppsatser, men tillslut så blev de(förhoppningsvis) godkända och vi fick börja om likadant med nästa skrivuppgift!

Detta var en ökänd dam på Campus som man tydligen skulle akta sig för att ta, men tji fick vi som inte visste om detta och glatt skrev in oss på hennes kurs. Så här i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det för en mer inspirerande lärare har jag nog aldrig haft, och så mycket vi lärde oss är helt otroligt! Jag är glad att vi höll ut ända tills kursens slut och kände oss lite som hennes little soldiers!
Efter kursen var slut skickade hon ett brev till mig som jag har kvar än idag. Kan inte riktigt ta mig för att slänga det. Jag undrar hur det gick för henne, och hennes sjuke ex-man som flyttade tillbaka in i huset sin sista tid i livet, som också råkade vara den period hon var min lärare. Visst är det fantastiskt hur vissa människor kan lämna sådana avtryck hos oss, avtryck som aldrig verkar blekna!

Då önskar jag mig själv, och er eventuella läsare välkomna till min blogg. Ja, jag har startat en blogg, precis som alla andra...Varför? Tänkte att jag kan lika gärna skriva av mig här som på ett word-dokument.

Dags att återgå till Schumanns Fantaisestucke en stund, något ni förresten bara måste lyssna på om ni inte redan är bekant med stycket (Lyssna då gärna på Argerichs tolkning - fantastisk!) Mina grannar är säkert lagom glada så nu får det bli spel med hörlurarna..suck, men nödvändigt antar jag om jag inte vill bli vräkt : )

Återkommer snart så jag kan försöka förstå mig på det här bloggandet lite bättre! Jag känner mig lite som killen i den urgamla chipsreklamen "så varför står vi i den här djungeln då" ..Någon som kommer ihåg den? Anyways, dags för Schumann!