handboksbloggande

När jag häromdagen besökte en blogg jag följt under en tid fick jag det återigen bekräftat: inget är evigt. För öppnandet av bloggen vittnade om ett avslut. "Slutbloggat".
Den fetstilta rubriken dånar ljudlöst och samtidigt oförskämt påträngande fram över skärmen. Jaha, tänker ni. Någon som äntligen skaffat sig en annan hobby än bloggandet. Men riktigt så var inte fallet. Den obotligt cancersjuka bloggaren hade sällat sig till statistiken för de som förlorat kampen mot sjukdomen.
Ett av de inlägg som gjorde att jag fastnade för bloggen var en debatt, i monologform, om hur man som cancersjuk ska agera gentemot sin omgivning. Ska man vara stark eller gråta? Ska man trösta eller låta sig tröstas? Får man vara avundsjuk på de friska eller ska man finna sig i situationen som den är? Hon undrade om det fanns en etikhandbok för den svåra situationen hon tvingades genomlida.

 Precis som ovannämnda bloggare har jag många gånger önskat mig den där handboken, men kanske allra mest den 14/2 2008.
 Mamma hade just fått ett tungt besked. Där stod jag hemma i köket med en tulpanbukett och en påse gelehjärtan (som båda hade inhandlats innan domen avlagts). Vi åkte genast hem till henne och plötsligt kändes den där tulpanbuketten så fånig. Så liten och obetydlig, precis som man själv kände sig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det hade varit så många turer fram och tillbaka, vissa mer hoppingivande än andra, men nu visste vi att hoppet var slut och att det sakta men säkert rann ifrån oss, precis som tiden. Jag tittade mamma i ögonen och sa bara "jag är så ledsen. Det är verkligen jätte- jättetråkigt mamma. Jag vet inte vad jag ska säga"....Som om jag pratade om en kjol som gått sönder eller en cykel som blivit stulen...Jag kommer ihåg att jag samtidigt undrade om jag borde skrika rakt ut, gråta, symboliskt kasta mig ner på golvet eller kanske slå på min kämparanda och säga "skit i läkarna, det här fixar vi". Fast det sa jag ju inte, och inte slängde jag mig på golvet heller. Jag satte en obetydlig tulpanbukett i vatten och sa att det var jätte- jättetråkigt. För trots att det var min egen mamma jag pratade med, så blir allting svårt och krystat i en sådan situation. En handbok hade gärna mottagits...

 Så i somras drabbades min pappa av en stroke. Han har idag nästan helt återhämtat sig och jag har, några månader för sent dock, hittat en handbok. "Min stroke" av Jill Bolte Taylor är en fantastisk bok för alla som själva drabbats av stroke eller har någon i sin omgivning som drabbats. Taylor som var en framstående hjärnforskare drabbades själv av en massiv stroke. Trots den extremt svåra stroken var hon efter åtta långa år mer eller mindre sig själv igen. För att hjälpa andra igenom liknande situationer skrev hon därför en bok om sin egen stroke och hur hon uppfattade sin omgivning och det bemötande hon fick under sin sjukdomsperiod. Fascinerande läsning som jag verkligen rekommenderar till alla som har en strokedrabbad person i sin omgivning.

 Man kan inte alltid få det man önskar sig, vissa handböcker kommer nog aldrig att skrivas men tyvärr alltid att behövas, men att läsa "min stroke" och att följa ovannämnda blogg har hjälpt mig att fylla på i min egen handbok. Oavsett vad vi tycker om bloggar och de som bloggar om sådant vi egentligen inte vill läsa om, så är jag dem evigt tacksamma för att de delar med sig av sina erfarenheter och samtidigt hjälper mig att bli en bättre person och medmänniska. Och framförallt, mer ödmjuk inför livet.