onsdag 13 maj 2015

vi blir inte annorlunda för att vi dör

Man skulle kunna tro att jag blivit besatt. Efter att ha läst Damien Echols "dödsdömd" var jag tvungen att se både dokumentärer och en spelfilm om fallet. Jag var tvungen.

Varför dödsstraff överhuvudtaget kan man undra.  "Vi blir inte annorlunda för att vi dör" skriver Michel Montaigne.  Det är alltså lättare att göra slut på mänskligt liv istället för att ge möjligheten att få vara annorlunda. Man gör hellre slut än att försöka bygga upp på nytt.


Echols satt i dödscell, nästan 20 år. På grund av de handlingar han dömdes för  ansågs han inte värd att ges möjlighet och hjälp till förändring. Det han beskriver från fängelset och tiden innan han oskyldigt dömdes för mordet på tre små pojkar är oerhört målande. Det blir levande. En dödsdömd man som ger oss en levande beskrivning av hur det är att leva. Att leva sida vid sida med döden. För han tänker inte dö. I hans mening är det inte spöket som hemsöker huset utan huset som hemsöker spöket. Han tänker inte låta dödscellen vinna. Han säger att döden bara finns om man tillåter den att finnas. Jag hade nog trott att det inte fanns något val när man sitter i dödscell, men enligt Echols finns det alltid ett val. Han tror inte, utan strävar. Strävar efter att få vara en del av gudomligheten varje dag. Kort och gott, en dödsdömd mans strävan att få leva.

 Han menar att Visdom går att likställa med erfarenhet. Erfarenheter ger människan visdom, och ofta ett ärr. Ju större ärr desto större insikt.
Hur stort ärr kan man egentligen få undrar jag. 20 år i dödscell. Oskyldigt dömd. Det måste vara ett djupt ärr. Jag antar att det understryker hans  mening om att det enda sättet att förstå någonting är att verkligen uppleva det själv.

Echols blir så småningom släppt. Hur kan man någonsin tro på samhället igen? Hur kan man någonsin älska igen?  Hans svar är enkelt.  Att en människas förmåga att älska står i direkt proportion till intelligensnivån, precis som hatet står i proportion till det oupplysta hos människan.

Han skriver att man i fängelset, varje dag, berövas en liten del av det man en gång var. Det man en gång var ämnad att vara vara. Han måste ha använt tiden väl tänker jag. Han har byggt upp sig själv medan fängelset berövat honom hans bild av sig själv.
Men det är klart,
det som ska ge ljus måste tåla att brinna