Sju dagar kvar att leva

 Läst färdigt Carina Bergfeldts "sju dagar kvar att leva".  Boken skildrar den brutala nedräkningen ett dödsstraff innebär såväl för den dödsdömde och dennes familj, offrets familj eller människorna som arbetar med det. Skillnaden mellan att längta och att vänta på det blir oerhört tydlig.

Varje kapitel berör olika fångar och deras historia, men även offrens familjer. Boken beskriver flera avrättningar och vi får bl.a. ta del av flera fångars sista ord då de ligger fastspända på en brits i en position kusligt likt en korsfästelse. Att få ta del av deras sista ord, förnedringen i hur de spänns fast på britsen, skulle likväl kunna tagit plats i den så ofta förekommande morbida publika fascination som allt för ofta vältrar sig i dessa människor och deras öde men Bergfeldts beskrivning känns så saklig, human och respektfull. Jag tror att det är just detta som gör att det går rakt in i hjärtat.

På detta sätt får fångarna namn och blir något mer än ett fångnummer och en siffra i statistiken över verkställda dödsdomar. Det är varken blödigt, kallt eller på något sätt överdrivet beskrivet. Det är känsloladdat men långt ifrån dömande, men framför allt är det oerhört levande beskrivet. Fångarna blir levande.

När man kommer till kapitlen där den tidigare fängelsedirektören och den pensionerade fängelseprästen berättar om sina upplevelser av Texas dödskammare får boken ytterligare en dimension. En direktör som var tvungen att separera den egna synen på sin yrkesroll och det staten Texas beslutat. Kampen mellan att kanske egentligen inte stödja dödsstraffet och ändå vara den som följer med fångarna in i dödskammaren och den som slutligen ger det slutgiltiga tecknet till bödeln. Hur lever man med det? Vad gör det med en människa, att vara ansvarig för flera hundra avrättningar men att själv inte kunna stå för det. Att istället lägga över det på någon annan, i det här fallet Staten Texas, Högsta Domstolen eller kanske Guvernören.  Kanske är det just det som krävs för att klara av ett sådant jobb?

Att som fängelsepräst lära sig att koppla bort sig själv totalt och bara vara en kanal till gud. Hur kopplar man bort sina egna känslor när man gång på gång får höra de mest vidriga bekännelserna så att man i dödsögonblicket  kan lägga sin hand på den döende fången, för att denne inte ska dö ensam.
Genast tänker jag på Damien Echols uttalande om att en människas förmåga att älska står i proportion till dennes intelligens...

Vården blir förvaring. De som borde visas mest medmänsklighet av oss alla behandlas sämre än djur. De som antagligen är i störst behov av mänsklig kontakt isoleras totalt. De som ska dödas behandlas så inhumant att många av dom tar sitt eget liv, vilket är precis det som isoleringscellen och den extrema "säkerheten" ska förhindra.

Vid en avrättning skrivs dödsorsaken i dödsattesten som mord. Detta  i ett land där varje pengasedel pryds med texten  "In God We Trust".
Vilken Gud undrar jag?