härom kvällen fick jag så äntligen tid att se den mycket omtalade filmen "Black Swan". Tyvärr bör det tilläggas. Självklart njöt jag av den vackra musiken filmen stundtals innehåller, den realistiska tolkningen av konstutövande på högsta nivå, men det var också där det sprack för mig. Det som började som en realistisk tolkning gick ganska snabbt över i något så orealistiskt att det stundtals var på gränsen att bli, inte ointressant, men dock så oinspirerande och okänsligt. Vi hamnade så långt från verkligheten att det, trots Portmans otroliga skådespeleri, blev omöjligt att känna med karaktären. Hade filmen lämnats till de många mycket snygga och extremt smarta finesser såsom den väldigt ansträngda mor/dotter relationen, konstnärens kamp mot sig själv, den eftersträvade perfektionen som endast ledde till en total avsaknad av livserfarenhet (vilket vi ser genom små enkla medel som de stora mjukdjur Nina fortfarande förvarar i sitt rum till mer komplicerade situationer som hennes mammas oförmåga att släppa taget om det som varit, avsaknaden av pojkvänner och att som vuxen kvinna bli omstoppad av sin mamma varje kväll), hade filmen i min mening blivit betydligt mycket mer levande. Hela filmen utspelas om och genom en ständig kamp, och den kampen och alla dess dilemman hade i mitt tycke blivit mycket mer tydligt om vissa scener utelämnats, som tex spegelscenen i slutet.
Jag förstår hela idén med filmen men jag tycker den artistiska kampen försvinner lite i den inre personliga psykologiska kampen. Som konstälskare och tidigare utövare förstår jag hur sammanflätade dessa två faktiskt är, men i min mening handlar det även om att kunna separera dem åt vid behov. Att kunna ha insikt, förståelse och även självdistans för att faktiskt kunna hänge sig totalt åt konsten och att så småningom bli ett med konsten. Det vi såg i Black Swan var till en viss del just det, hur Nina blir mer och mer lik den svarta svanen själv under sina förberedelser, men det som fattades henne var just självdistansen, och det faktum att man som konstnär måste kunna släppa taget för att bli en del av det hela. Trots att det kan argumenteras att hon visst släppte allt och blev ett med konsten i slutet, så tycker jag inte att hon endast släppte taget, hon klamrade sig så fast i den nya rollen att det inte fanns någon Nina kvar, och vad är då konsten utan sin tolkare och konstnär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar