Genuint påhittat!

så här i bokläsartider har en från början liten fundering hopat sig och blivit till ett kluster med funderingar. Jag har en svaghet för böcker som baseras på en sann historia och har därför läst en hel del sådana. För tillfället läser jag Betancourts vittnesmål om sin fångenskap i den colombianska djungeln. Något som slår mig vid var och varannan sida är äktheten i det hela? Missförstå mig rätt, visst förstår jag att det är genuint, att det hon skriver är sant, men visst blir det lite av en paradox när den enda som egentligen kan berätta vad som hände är hon själv, och det i efterhand med all den visdom och eftertänksamhet som därmed följer. Självklart blir historien vinklad, det är jag helt införstådd med, men, jag känner tvivlen växa sig starkare allt eftersom jag kommer längre och längre i boken. Kan hon verkligen ha agerat så rationellt, så osjälviskt och alltid verkat göra det rätta när hon på samma gång beskriver de övriga medfångarnas själviska och ibland nästan djuriska beteende? Kanske är hon en sådan fantastisk människa, kanske har hon skapat en egen bild av sig själv på det sättet? Hur ska vi någonsin kunna veta, och frågan är, har vi egentligen rätten att, i vår hemmatrygga vrå, unna oss lyxen att eventuellt ifrågasätta någon som så öppenhjärtligt berättar om sin överlevnad i en för oss så overklig och fjärran situation?
Problemet ligger lite i att dessa författare/överlevare ofta utelämnar en hel del detaljer, vilket självklart är förståeligt, men dock så tilltrasslande. När man inte har "hela" historien kan det vara mycket svårt att faktiskt förstå allt. Det som utelämnas är ofta de allra svåraste, mest privata delarna av historien, och visst borde det vara så att dessa delar är de händelser som format författaren allra mest. Vi får alltså läsa om de känslomässiga konsekvenserna, men har ingen riktig idé om vad som förorsakat dem. Frågan är om vi verkligen vill veta, men visst blir det ett glapp i historien...Jag kanske ska återgå till att läsa Oates eller varför inte Lagerlöf ett tag, där kompenseras den skönlitterära historien med en mindre gnagande känsla av ifrågasättandet av äktheten. Det om något är väl paradoxalt,en skönlitterär historia som man ej ifrågasätter,för den är ändå äkta på något sätt. Historien blir hel på ett annat sätt.