Fick igår höra den tråkiga nyheten om en f.d skolkamrats bortgång. Det var inte en klasskamrat till mig, inte ens någon jag umgåtts med, utan någon vars bekantskap jag endast stiftat med namn och utseende. Ändå blir jag så otroligt illa berörd. Livet är bra orättvist ibland. Att inte få vara med längre när man endast är 28 år, nej det är inte rättvist. Känslorna svallar, man blir både ledsen och rädd. Ledsen för att jag genom min egen erfarenhet som anhörig av denna sjukdoms förfall vet vad hennes anhöriga tvingas gå igenom, men jag känner mig också självklart ledsen för att hon inte fick uppleva det livet hade att erbjuda. Den rädsla jag känner gro baseras inte på tanken att själv insjukna, trots att den också finns där långt inne, men mest kryper rädslan på för att ett tillvaratagande av livet kanske inte är så självklart i våra stressade och upptagna liv ändå. Jag vill verkligen vara säker på att jag är tacksam för det jag har, och att jag tar till vara på mitt och min familjs liv på allra bästa sätt.
Så till er trogna läsare, vänner som familj- tack för att ni finns i mitt liv och visar mig och min lilla familj den omtanke ni gör!