Tid för Film? Javisst!

För dig som har några minuter över vill jag verkligen rekommendera detta intressanta, och aningen skrämmande klipp. Efter Martin Luther Kings död skapade en kvinna vid namn Jane Elliot något hon kallade "Blue Eyes/Brown Eyes" experimentet. Det nu världskända experimentet graderade deltagarna  som överordnade respektive underordnade baserat endast på deras ögonfärg. Det första klippet visar när hon gör detta med en årskurs tre skolklass. Det är fruktansvärt att se hur fort de stackars förvirrade barnen anammar detta tankesätt, så skickligt ledsagat av Mrs Elliots trygga hand .

http://www.youtube.com/watch?v=8bWlTZZN3DY&feature=youtube_gdata_player


Klipp nummer två är samma experiment, fast denna gång ufört på vuxna människor. Jag kan inget annat säga än att jag aldrig någonsin sett något liknande! Detta, gott folk, är värt att titta på till skillnad från mycket av det skräp som visas på TV!


http://www.youtube.com/watch?v=f21RGIAtW0g&feature=relmfu


Ta dig tid till att titta på dessa klipp- det är pedagogik som du aldrig sett den förr! Se till att du ser detta korta klipp för att inte missförstå Mrs Elliots mening om experimentet!


http://www.youtube.com/watch?v=Up-GrlLSb-U&NR=1&feature=endscreen


Enjoy!

Beundransvärt Engagemang!

Jag läser tidningen varje morgon. Eller rättare sagt, jag skummar igenom den varje morgon. Ofta samtidigt som jag försöker få i lilltjejen frukost och obönhörligt ropar efter den stora tjejen att komma och iaf sätta sig vid bordet.  Jag läser rubrikerna, inledningen och sen, ja, inte så mycket mer. Jag har liksom inte lyxen (läs tiden) att läsa mer....förutom i vissa fall. Som idag när jag läste hela artikeln om att Ryssland tyvärr förlorade mot Putin, igen.

Länge har jag önskat att jag skulle snubbla över en artikel värd att blogga om. Visst finns det sådana artiklar varje dag, men jag blir aldrig så där upprörd längre. Inte så som jag kunde bli förr. Ja, förr kunde jag gå i taket över något som tycktes mig fel, men inte nu. Och jag saknar det. Jag saknar kapaciteten att engageras så mycket att jag faktiskt blir upprörd, på riktigt. Förr visst är det en kapacitet? Det tycker jag.

För ett antal veckor sedan såg vi en dokumentär där det bl.a ingick scener från en av Sverigedemokraterna annordnad demonstration där fokus snabbt gick över på alla de motdemonstranter som tagit sig ut för att visa sin avsky för partiets åsikter. Fantastiskt tyckte jag. Dumt tyckte M. Han menar att de bara ger partiet mer av den mycket åtråvärda uppmärksamhet de suktar efter. Då kom den helt plötsligt tillbaka! Kapaciteten att engagera mig. Engagemanget hittade tillbaka till mig, om än inte lika starkt som när jag var 17 år och debatterade mer vilt efter hjärtats åsikt än faktisk kunskap, men visst var den där. Jag kände en så stor beundran, och tacksamhet, inför dessa människor som engagerade sig i en fråga som rör alla oss som vill kalla oss människor, och medmänniskor. Hjärtat slog lite fortare än vanligt, jag tittade på M och sa smått upprört att ett samhälle faktiskt inte fungerar om människor inte engagerar sig, argumenterar för sin sak och protesterar mot orättvisorna. Att samhället skulle bli alldeles platt om vi inte var förunnade människor som känner och lever ut ett engagemang för vårt samhälles fortsatta gång. M svarade inte på det, så där dog den väldigt korta diskussionen. Men tanken har funnits kvar hos mig sedan dess. Känslan likaså.

När jag växte upp sa min familj, och många andra familjer med den, när jag med hjärtat bankandes i bröstet argumenterade för hemlösas rätt till hjälp och vårt ansvar att hjälpa dem till det att "man kan inte hjälpa alla". Jag undrar vad som sades i de familjerna där barnen nu faktiskt engagerar sig på olika sätt? Jag tycker det är fantastiskt att människor tar av sin tid, kraft och energi för att försöka förändra och förbättra samhället, för sig själva och för andra. Och en del av mig sörjer nog att jag inte kan hitta till den delen av mig själv längre. För den finns där någonstans, det vet jag eftersom jag blir så rörd och fylld av beundran  när jag ser andra som gör det. Jag önskar bara att jag själv kunde bli lite mer upprörd ibland!

At Night I Fly

  För en tid sedan såg jag den mångfaldigt prisbelönta dokumentären "At night I fly". Titeln är lite som en kuliss gömd bakom en rökig ridå, en ridå som långsamt, allt eftersom filmen fortskrider, lättar. Dokumentären som utspelar sig på New Folsom Prison  och alltså är en kriminalvårdsdokumentär ter sig inte likt någon annan dokumentär ur detta slag, mig veterligen.

I alla tider har människan utsöndrat en morbid attraktion till kriminella och deras handlingar. Under historiens gång har människan samlats på torg för att bevittna  offentliga avrättningar, betalat pengar för att få en glimt av dårhusens intagna och deras lidande, medan vi i dag följer  dödsdömdas bloggar, vältrar oss i kvällstidningarnas mördarporträtt och ögonvittnens hjärtskärande vittnesmål.  Därav blev min förvåning stor när dokumentären, som utspelar sig på ett av USAs hårdast bevakade fängelser, aldrig berör fångarnas brott. Vi förstår att de flesta som intervjuas är mördare, med tanke på deras livstidsdommar, men regissören lämnar det åt vår fantasi att tampas med. Vår morbida attraktion får alltså ingen föda. Vi får aldrig veta vad de gjort eller varför de gjort det. Ingen profilering, förklaring eller dom. Detta är den första dokumentären jag sett som vågar ta avstånd från detta. Hurra. Äntligen. Istället tycker jag dokumentären handlar om den fråga vi får ställd av en fånge: hur tröstar man den som trängs i ensamheten?

Dokumentären  blir ett vittnesmål av hur dessa människor förvaras. Hur deras tanke, hjärta och själ  endast förvaras, och därför även förövas dem. Det är inte tal om någon kriminalvård, här pratar vi mänsklig förvaring i en omänsklig känsla av hopplöshet. En isolering från samhället och det egna jagets plats däri. Därför blir det så intressant, och kontroversiellt, när en fånge bestämt hävdar att "vi är som ni".  Han hävdar vidare att alla är vi människor, varken så mycket mer eller mindre och att om det går att försöka göra något åt allt det mörka som dessa fångar bär på och vistas i, ja då finns det hopp för oss i samhället utanför murarna. En  i sig ganska ödmjuk tanke slår det mig vid vidare eftertanke.

Då det har gått  en tid sedan jag såg dokumentären bestämde jag mig nu för att faktiskt skriva om den här. Varför? Jag kunde inte släppa följande rader, de har gnagt i bakhuvudet ända sedan jag hörde dem. Det var levande ord skrivna av en, i dödens skugga, levande människa. Detta stärker uttalandet om att de är som oss. Att vi är som dem. Frasera det som ni vill. Budskapet är detsamma.

...Jag ska skriva om förlusten. Vems förlust? Min förlust? Din förlust? Förlusten hos dem som försöker klamra sig fast vid nåt mer än vansinnets skrin? De som sträcker sig ut och vågar drömma på en plats där t.o.m sadistiska själar sliter vingarna av änglar och sedan skrattar åt deras fall.

Så säg mig, vems förlust ska jag skriva om idag? Ska jag skriva om förlusten mitt offers mor kände när hon förlorade sin son? Om förlusten min mor kände när hon fick veta att hennes son mördat? Om förlusten min son känner av att växa upp utan en pappa? Om förlusten jag kände när bojorna skar in I min tatuerade hud? Ska jag skriva om åren av sömnförlust på grund av förlusten? Eller om åren när jag trodde mitt förstånd skulle bli min nästa förlust, och kanske min sista förlust. Jag vet vad förlust är...

 

att falla tillbaka

Apropå mitt tidigare avlagda nyårslöfte om att läsa en bok i månaden kommer här en rapport. Om du frågat mig för en vecka sedan hade jag nog förtida erkänt mig besegrad av barn- och hushållssysslor, men, man ska aldrig ge upp hoppet. Häromdagen damp så Bodil Malmstens "och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" ner i brevlådan, och vips så behöver jag inte oroa mig längre. Boken, som inte får kallas bok utan istället ska definieras som en loggbok nästan läser sig självt för mig.  Den är vad många skulle kalla en abstrakt kulturfrossa. Bodil guidar oss sparsamt men välsmakande genom sin vardag, vi har fått möta kvinnan som bor i sin bil, Malmstens politiska ilska, hennes avsky för Sarkozy och familjen tejp. Ja ni läste rätt, vi har fått läsa en tejpfamiljs öde, med bild och allt.  Trots allt detta abstrakta hittar jag bitar  som är så livskraftiga att de nästan spränger sig ut ur texten. Om jag inte haft loggboken att läsa hade jag nog inte klarat av hela processen med att ägna kvällarna åt att sitta och söka jobb...

Javisst, det har alltså blivit dags att ta sig ur barnledighetsbubblan och ge sig ut i arbetslivet än en gång. Den senaste veckan är det detta som tagit upp min tid på kvällarna, förra veckan var det  "The Kennedy's". Som ni förstår har det inte blivit mycket spelning på sistonde. Det är nästan så att jag letar efter andra saker att göra. Konstigt kan tyckas när man ägnat nästan hela sitt (relativt korta men ändock så långa) liv till att just förkovra sig i musikens värld.  Det har ibland känts som ett svek att inte spela mer än vad jag gör i dagsläget, men så snubblade jag över dessa rader i malmstens bok, och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det var just i läsande stund som jag faktiskt förstod det komplexa men dock så enkla bakom min "flykt" från pianot.

"varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivarpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram. Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans."

Tack Bodil! För visst är det så. Det är ju därför det är så svårt att söka andra jobb, jag känner mig hemma i musiken, både kroppsligt och själsligt, men när jag väl sätter mig för att spela dånar paniken över mig då mitt förfall blir så uppenbart och blottas för allt och alla, inklusive mig själv. Så kommer då livspaniken, man sätter sig framför AMS-sida och letar jobb och undrar, var ska jag ta vägen egentligen? Jag får ångest över att jag inte ägnar kvällen åt att spela, men när jag spelar kryper ångesten över hela mig för att jag inser att detta är ett passerat kapitel och att jag måste våga vända blad och göra något annat.

Några nya jobb är iaf sökta, och mer ska det bli. Någon sa någon gång att har man något att falla tillbaka på, så faller man tillbaka. Vi får väl hoppas att jag inte faller allt för hårt efter tre år i min lilla bubbla här hemma. Idag söktes jobben när lillan sov på fm vilket betyder att det ikväll blir spelning. Det får nog bli lite Schubert tror jag. Komplext men ack så avkopplande!

Väl mött.

Politik som avkoppling?

Politik har aldrig intresserat mig särskilt Visst, jag röstar var fjärde år men längre än så sträcker sig inte mitt intresse. Jag tycker det verkar ta för mycket tid och diskussion från andra, i min mening, viktigare saker. Men nu har politik fått en ny mening och blivit otroligt viktigt här hemma. Det har blivit en avkoppling. Politik som avkoppling? Javisst, i form av mini-serien "The Kennedy's". Den mångfaldigt prisbelönta serien har då äntligen hittat hem till oss, eller rättare sagt, vi har äntligen tagit oss tid att svepas med av politikens mest mytomspunna familj. Vi får följa deras många triumfer men också deras många nederlag.

Att den i USA välkända kanalen History Channel vägrade visa serien kan jag förstå då man får ta allting med en stor nypa salt. Det är tv och alla de försköningar och dramatiska pålägg det innebär, men låt mig tilläga, det är tv när det är som bäst.

Det verkar som om den otroligt populära presidenten kom till makten mycket genom sin fars kontakter. Jack och hans bror styrdes med järnhand av en far med blott en önskan, att se sina egna drömmar uppfyllas av sina söner, oavsett priset för detta. Det faktum att han låter lobotomera sin egen dotter säger det mesta om denna man. Så vid makten, denna man som av många amerikaner jämställts med moder Teresa och Dr King, porträtteras (till vissas förtret) i serien som allt annat än ett helgon. Vi får se några av de många viktiga förändringar han genomförde. Allt från att vara den yngsta presidenten någonsin till att bistå den första färgade universitetsinskrivningen i Mississippi och lösningen vid Kuba krisen, men serien låter oss inte heller glömma hans ansvar i Vietnamkriget (här går jag händelserna i förväg och bara antar att även det kommer med) och Bay of Pigs-skandalen, för att inte nämna hans stormiga privatliv.

Tydligen ska J.F.K's f.d talskrivare ha rasat mot serien och påstått den att begå karaktärsmord av J.F.K. Karaktärsmord eller ej. J.F.K är en saga de flesta bara känner till början och slutet på, denna tv serie ger oss en inblick i allt det andra, det som faktiskt spelar den största rollen för hans presidentskap. Och inte bara ger den en inblick, den ger en mersmak så stark att vi redan beställt boken "The Kennedy women, the saga of an american family" där vi förhoppningsvis lär känna den riktiga Kennedy familjen. Tills boken kommer så ser vi de två sista avsnitten av serien och med tanke på att vi alla vet hur sagan slutar bådar det alltså för två väldigt innehållsrika avsnitt.

Väl Mött

Niceville

Läste för några veckor sedan Kathryn Stockett's hyllade roman "Niceville". En sån där otippad pärla som jag fick i julklapp. En sån där bok man blir så glad av att ha läst, för den hade lika gärna kunnat hamna oläst i bokhyllan då den kanske inte riktigt passar in bland litteraturen jag vanligtvis gärna läser. På framsidan står det klyschiga "en bok att älska" signerat aftonbladet. Hmm, det gjorde mig än mer tveksam. Men tänk att jag delar verkligen aftonbladets åsikt, vilket inte händer så ofta! Detta är en bok att älska.

Stockett's personbeskrivningar är så fantastiska, jag skulle gärna jämföra dem med Kallifatides varma och högst verkliga personbeskrivningar, detta trots att hon växlar mellan den högutbildade vita kvinnan och de två svarta, outbildade hembiträdena i 1960-talets Mississippi.

Mina tidigare inlägg till trots innehåller boken inte ett enda hundöra. Hur kan det vara möjligt? Den mångfaldigt hyllade filmregissören Michael Haneke sa en gång att den konstform som ligger filmen närmast är, inte som många tror litteratur eller drama, utan musiken. Hans recept på en lyckad film grundar sig i om den är rytmisk eller ej. Detta får mig att tro att även musiken är den konstform som står litteraturen närmast. Om författaren berikar vår läsning med en rytmiskt välklingande text, finner vi nästan alltid boken läsvärd. Och man kan inte annat säga än att Stockett's språkbruk är så rytmiskt att det var en ren njutning att läsa. Det tillsammans med fantastiska personbeskrivningar och ett bra tempo boken igenom gör den till ett måste för alla er som vill ha en bra sommarbok!

Bokens beskrivning av den förnedring och segregation som statens svarta invånare utsattes för är precis lika aktuell idag. Mississippi har en oerhörd lång väg kvar att gå för att närma sig något som kan likna jämlikhet. Precis som den i Kalifornien rådande förnedringen av Latinos, som det 2004 gjordes en film om, " A day without a Mexican". Filmen som snabbt gick upp på biotoppen i Mexiko nådde inga större framgångar i USA. Undra varför?

Niceville finns iallafall också som film och då kan ni ju gissa vilken film som står överst på min filmlista.

handboksbloggande

När jag häromdagen besökte en blogg jag följt under en tid fick jag det återigen bekräftat: inget är evigt. För öppnandet av bloggen vittnade om ett avslut. "Slutbloggat".
Den fetstilta rubriken dånar ljudlöst och samtidigt oförskämt påträngande fram över skärmen. Jaha, tänker ni. Någon som äntligen skaffat sig en annan hobby än bloggandet. Men riktigt så var inte fallet. Den obotligt cancersjuka bloggaren hade sällat sig till statistiken för de som förlorat kampen mot sjukdomen.
Ett av de inlägg som gjorde att jag fastnade för bloggen var en debatt, i monologform, om hur man som cancersjuk ska agera gentemot sin omgivning. Ska man vara stark eller gråta? Ska man trösta eller låta sig tröstas? Får man vara avundsjuk på de friska eller ska man finna sig i situationen som den är? Hon undrade om det fanns en etikhandbok för den svåra situationen hon tvingades genomlida.

 Precis som ovannämnda bloggare har jag många gånger önskat mig den där handboken, men kanske allra mest den 14/2 2008.
 Mamma hade just fått ett tungt besked. Där stod jag hemma i köket med en tulpanbukett och en påse gelehjärtan (som båda hade inhandlats innan domen avlagts). Vi åkte genast hem till henne och plötsligt kändes den där tulpanbuketten så fånig. Så liten och obetydlig, precis som man själv kände sig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det hade varit så många turer fram och tillbaka, vissa mer hoppingivande än andra, men nu visste vi att hoppet var slut och att det sakta men säkert rann ifrån oss, precis som tiden. Jag tittade mamma i ögonen och sa bara "jag är så ledsen. Det är verkligen jätte- jättetråkigt mamma. Jag vet inte vad jag ska säga"....Som om jag pratade om en kjol som gått sönder eller en cykel som blivit stulen...Jag kommer ihåg att jag samtidigt undrade om jag borde skrika rakt ut, gråta, symboliskt kasta mig ner på golvet eller kanske slå på min kämparanda och säga "skit i läkarna, det här fixar vi". Fast det sa jag ju inte, och inte slängde jag mig på golvet heller. Jag satte en obetydlig tulpanbukett i vatten och sa att det var jätte- jättetråkigt. För trots att det var min egen mamma jag pratade med, så blir allting svårt och krystat i en sådan situation. En handbok hade gärna mottagits...

 Så i somras drabbades min pappa av en stroke. Han har idag nästan helt återhämtat sig och jag har, några månader för sent dock, hittat en handbok. "Min stroke" av Jill Bolte Taylor är en fantastisk bok för alla som själva drabbats av stroke eller har någon i sin omgivning som drabbats. Taylor som var en framstående hjärnforskare drabbades själv av en massiv stroke. Trots den extremt svåra stroken var hon efter åtta långa år mer eller mindre sig själv igen. För att hjälpa andra igenom liknande situationer skrev hon därför en bok om sin egen stroke och hur hon uppfattade sin omgivning och det bemötande hon fick under sin sjukdomsperiod. Fascinerande läsning som jag verkligen rekommenderar till alla som har en strokedrabbad person i sin omgivning.

 Man kan inte alltid få det man önskar sig, vissa handböcker kommer nog aldrig att skrivas men tyvärr alltid att behövas, men att läsa "min stroke" och att följa ovannämnda blogg har hjälpt mig att fylla på i min egen handbok. Oavsett vad vi tycker om bloggar och de som bloggar om sådant vi egentligen inte vill läsa om, så är jag dem evigt tacksamma för att de delar med sig av sina erfarenheter och samtidigt hjälper mig att bli en bättre person och medmänniska. Och framförallt, mer ödmjuk inför livet.

En halv sol i skuggan av detaljfrossan!

Så har jag nästan kommit igenom januari månads bok, "en halv gul sol", och jag måste erkänna något otroligt pinsamt... Jag var tvungen att undersöka om bokens handling är baserad på verkliga händelser..(!) Boken som utspelar sig i Nigeria under 1960-talet beskriver ett inbördeskrig och en påföljande svältkatastrof. Har jag någonsin hört något om detta? Hade jag ens en aning om att det funnits en stat som kallats Biafra? Pinsam tystnad följer, och ett ännu mer pinsamt svar: NEJ. Jag hade inte en aning. Denna nya insikt får mig att känna mig oerhört obildad, trots mina tre års Universitetsstudier. Pinsamt var ordet! Så då kommer nästa fråga. Hur ska jag ursäkta det? Visst skulle jag kunna hävda att eftersom händelserna genomleds för över 40 år sedan, och då jag inte ens är 30 fyllda skulle jag omöjligtvis kunna känna till det. Fast det förstås, det argumentet är ju att förkasta all historia.. Jaha, vad ska jag skylla på då? Ska jag vara så enkelspårig att skylla på skolan? Jag menar, det är ju så det går till idag, man kan alltid skylla på skolundervisningen. Då har man ryggen fri, eller? Nej, det tänker jag inte heller göra, men visst är det konstigt att jag aldrig någonsin under alla mina år i skolan fått lära mig att Afrikas folkrikaste land, Nigera, (som även är det åttonde folkrikaste landet i världen) genomled ett blodigt inbördeskrig och en av tidernas svåraste svältkatastrofer, någonsin. Inbördeskriget var inte bara ett inbördeskrig utan blev även ett krig där flera länder deltog, däribland Egypten och Ryssland som tillgodosåg ena sidan med både bombplan, mat och ammunition. Den andra delen av landet väntade förgäves på att USA skulle ingripa till deras försvar. Det enda jag fått lära mig var att många av de Afrikanska länderna länge fick bågna under västvärldens förtryckande hand. Men sen då? Det måste varit många tomma sidor i den historieboken...

När jag för några år sedan undervisade en årskurs nio i musik och ämnet innefattade hur musiker under alla tider använt sig av texter för att inte bara få fram budskap och åsikter, men även informera och upplysa allmänheten om olika händelser insåg jag elevernas enorma kunskapsbrist i ämnet Historia. Som praktiskt exempel använde jag mig av gruppen Fort Minor's låt "Kenji". Rapplåten beskriver förföljelserna och tvångsinspärrningarna som Japanerna i Nordamerika tvingades genomlida, allt i efterdyningarna av bombningarna av Pearl Harbour. Klassrummet blev som ett vakuum och det var knäpptyst efter låtens slut. Ingen av eleverna hade någonsin hört talas om detta. Och tyvärr är det ofta så i historieundervisningen. Vi tvingas lära oss en mängd olika årtal och datum som vi ändå aldrig kommer ihåg, men blir berövade vad som i mina ögon är av betydligt större vikt. Nämligen en överblick och en vidare och djupare förståelse för vad som skett. En översikt över hur en händelse eller t.ex ett krig påverkat sin tid, sin omgivning och dess arv (vilket ju är vår värld vi lever i idag). Och kanske (jag borde snarare skriva antagligen) är det på grund av denna detaljfrossa jag varit totalt okunning om de Afrikanska ländernas kamp och frigörelse. Istället var jag tvungen att lära mig vilket datum Gustav Adolf dog, när Wilhelm Moberg föddes eller när Sverige ingick i Hansaförbundet, för det ansågs tydligen viktigare. Jag förstår att det självklart inte går att läsa om alla Afrikanska eller Asiatiska länders frigörelse, men kanske vi skulle haft tid med ett land? För vad sänder vi för signaler genom att undervisa om hur väst koloniserade Afrikas länder, för att sedan aldrig nämna hur det gick för länderna och hur de fick kämpa långt in på 1900-talet för sin frihet?

Nja, jag får väl hoppas att någon vettig historielärare låter sina elever läsa en bok som tex " en halv gul sol" (Nigeria), "I wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families" (Rwanda) eller kanske "Harvest of Empire" (sydamerika) eller varför inte "Gulag" (Ryssland).

Nytt År & Nya Möjligheter

Så har vi återigen skålat in ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter! För visst är det så man brukar säga? Och visst ÄR det så. Trots att jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta själva nyårsafton och det så många gånger överreklamerade firandet därom, så måste jag erkänna att jag alltid varit svag för nyårslöften. Förstå då min förtvivlan över att vi när det väl blev dags att skåla in det nya året "glömde" våra nyårslöften!! Nåväl, tiden stannade inte för mina glömda löftens skull utan här sitter jag nu, den 4 januari och får göra detta på det elektroniska viset, och lita på mig när jag säger att det känns inte lika fint som på den tiden man just hört Margareta Krook räkna in det nya året.

Årets första löfte blir att läsa minst 12 böcker detta året. En varje månad är det tänkt. Låter det lite? Tja, det är nog ett ganska realistiskt mål med tanke på de två små som konstant rycker och drar i mig.

Mitt andra löfte blir att färdigställa ett varsitt släktalbum till flickorna.

Mitt tredje löfte är faktiskt hemligt! Men ni som är bloggen trogna borde kunna lista ut det några veckor in på det nya året! Det ni!

Så, hur går det då kan man fråga sig?

Boken är redan påbörjad. En Halv Gul Sol av Adichie. En fantastisk bok som utspelar sig i Nigeria under 1960-talets tumultartade tid. Inbördeskrig, militärkupper och några människors försök att fortsätta sina liv trots sin kaotiska omvärld.

Fotoalbumet är också, trots att vi knappt hunnit vända fram januari månad i kalendern, påbörjat. Just nu är jag fortfarande i fasen att samla ihop kort och information om mina gamla och sedan ofta länge döda släktingar. Lite tidskrävande, men mycket intressant. Gissa om jag då blev glad när jag till min stora förvåning fann kort på min farmor och hennes syskon som unga i ett av de många och fina julkort som har letat sig hit till oss. Tack faster Eva!

Och så var det ju det sista löftet. Ja, so far so good får jag väl lov att säga. Kan inte avslöja mer så här tidigt in på året.

Under denna ledighet fanns det också lite tid över för tv-tittande. Eller rättare sagt, lite repristittande på svt-play! En ny favorit blev den svensk/amerikanska serien "allt för Sverige". Tänk ändå vad olika svenskar och amerikaner är! För varje avsnitt så saknade jag USA lite mer, men fick även på samma gång en ny uppskattning för vackra Sverige. En återkommande röd tråd igenom programmet var deltagarnas relationer till sina föräldrar, som i vissa fall hade gått bort. Många var de gånger då deltagarna uttryckte att de gjorde denna sverigeresa för sina bortgångna föräldrar, eller att de kände deras närvaro under denna sverigeresa extra starkt. Självklart fick det mig att tänka på min egen mamma och reflektera lite över hur jag ser på min relation till min "döda" mamma.

För det första så är inte min mamma död. Missförstå mig rätt, hon är inte med oss här längre, men hon finns alltid med mig och därför är det svårt att faktiskt säga att hon är död. Jag har aldrig någonsin kännt hennes närvaro extra starkt i vissa situationer, vilket nog beror på min pessimistiska syn på livet efter döden, men också för att jag alltid bär med mig hennes minne. Inte heller kan jag riktigt förstå vad folk menar med att de gör något "för" de döda. Jag gör ingenting för min mammas skull, men jag tänkter ofta att jag önskar att mamma skulle ha sett vad jag just gjort...Det är en enorm skillnad med att göra något för en annan person, eller att göra något för sin egen skull men att veta att det skulle ha resulterat i uppmuntran, tacksamhet eller tillgivenhet från personen i fråga. Det förstnämnda blir väl att sakna något medan det andra blir mer att minnas.

Jag hoppas att alla haft en underbar jul och ett sprakande nyår! Jag hoppas även ni firat med era nära och kära, vilket vi har gjort! De flesta här nere, men med en viktig person på ett så långt avstånd att avståndet inte längre finns. Hon är alltid med oss! Gott Nytt År Mamma!