Jag läser tidningen varje morgon. Eller rättare sagt, jag skummar igenom den varje morgon. Ofta samtidigt som jag försöker få i lilltjejen frukost och obönhörligt ropar efter den stora tjejen att komma och iaf sätta sig vid bordet. Jag läser rubrikerna, inledningen och sen, ja, inte så mycket mer. Jag har liksom inte lyxen (läs tiden) att läsa mer....förutom i vissa fall. Som idag när jag läste hela artikeln om att Ryssland tyvärr förlorade mot Putin, igen.
Länge har jag önskat att jag skulle snubbla över en artikel värd att blogga om. Visst finns det sådana artiklar varje dag, men jag blir aldrig så där upprörd längre. Inte så som jag kunde bli förr. Ja, förr kunde jag gå i taket över något som tycktes mig fel, men inte nu. Och jag saknar det. Jag saknar kapaciteten att engageras så mycket att jag faktiskt blir upprörd, på riktigt. Förr visst är det en kapacitet? Det tycker jag.
För ett antal veckor sedan såg vi en dokumentär där det bl.a ingick scener från en av Sverigedemokraterna annordnad demonstration där fokus snabbt gick över på alla de motdemonstranter som tagit sig ut för att visa sin avsky för partiets åsikter. Fantastiskt tyckte jag. Dumt tyckte M. Han menar att de bara ger partiet mer av den mycket åtråvärda uppmärksamhet de suktar efter. Då kom den helt plötsligt tillbaka! Kapaciteten att engagera mig. Engagemanget hittade tillbaka till mig, om än inte lika starkt som när jag var 17 år och debatterade mer vilt efter hjärtats åsikt än faktisk kunskap, men visst var den där. Jag kände en så stor beundran, och tacksamhet, inför dessa människor som engagerade sig i en fråga som rör alla oss som vill kalla oss människor, och medmänniskor. Hjärtat slog lite fortare än vanligt, jag tittade på M och sa smått upprört att ett samhälle faktiskt inte fungerar om människor inte engagerar sig, argumenterar för sin sak och protesterar mot orättvisorna. Att samhället skulle bli alldeles platt om vi inte var förunnade människor som känner och lever ut ett engagemang för vårt samhälles fortsatta gång. M svarade inte på det, så där dog den väldigt korta diskussionen. Men tanken har funnits kvar hos mig sedan dess. Känslan likaså.
När jag växte upp sa min familj, och många andra familjer med den, när jag med hjärtat bankandes i bröstet argumenterade för hemlösas rätt till hjälp och vårt ansvar att hjälpa dem till det att "man kan inte hjälpa alla". Jag undrar vad som sades i de familjerna där barnen nu faktiskt engagerar sig på olika sätt? Jag tycker det är fantastiskt att människor tar av sin tid, kraft och energi för att försöka förändra och förbättra samhället, för sig själva och för andra. Och en del av mig sörjer nog att jag inte kan hitta till den delen av mig själv längre. För den finns där någonstans, det vet jag eftersom jag blir så rörd och fylld av beundran när jag ser andra som gör det. Jag önskar bara att jag själv kunde bli lite mer upprörd ibland!
2 kommentarer:
Kan det bli skådespel utan publik? Skulle SD höras i ett vakuum? /M
självklart blir skådespelet större med publik men pubilik lr ej, extremister fortsätter oavsett. Därför är det SÅ viktigt att ta ställning och engagera sig. Med publik ser vi iaf vad som händer och visar att vi respekterar och värderar människans lika värde. Yttrandefrihet är inte bara en rättighet, med den kommer också ett ansvar för engagemang!
Skicka en kommentar