söndag 28 september 2014

Utveckling = Överarbete!

En och en halv månad in på terminen inser jag att samtalet som förs med kollegan handlar om hur trötta och stressade vi är. Hur innerligt vi ser fram emot den stundande studiedagen för att få ett litet, om än så välkommet, andningshål. Det har sagts tidigare och tål att sägas igen, läraryrket är extremt intensivt.
Men exakt vad är det som är så intensivt? Utöver undervisningen (!) finns otroligt många arbetsuppgifter av varierande karaktär, som alla på något sätt måste hinnas med. Allt ifrån föräldra/elevsamtal, kunskapsbedömningar,  kollegiala möten, beställa arbetsmaterial,  till att styra upp elevprojekt som tex elevrådsmöten och göra listor över vilken klass som ska stå vilka veckor i elevcafeét, allt detta är vardagssysslor för oss lärare. Det kan även vara så att vi står en hel eftermiddag i elljusspåret vid friluftsdagar, eller tvingas vara skridskovakt mitt i iskalla vintern. Vi är ute och rastvaktar, vilket ofta medför att den egna rasten går bort.  Inte ens en lunch intas i "ledigt" tillstånd, för samtidigt som vi äter ser vi till att alla sitter ned, att alla plockar undan efter sig, svarar på frågor om när lektionen egentligen börjar och försöker ha koll på vilka som bara tar fil och flingor och vilka som inte äter alls. Observera att detta bara är ett axplock av allt vi gör på en dag. Utöver vår undervisning.

För egen del är lektionerna inte det som stressar mig, inte heller planeringen eller bedömningen av elevernas kunskaper stressar mig. Eftersom jag nu jobbat i några år vet jag på ett ungefär vad som funkar i klassrummet, hur jag ska lägga upp undervisningen och har jobbat fram mycket material som jag använder mig av. Perfekt, detta borde betyda ingen stress. Men vad gör vi som tillhör lärarsläktet när allt flyter på och funkar bra? Jo, då tar vi på oss en massa extrauppgifter. För mig som musiklärare är det extra enkelt att slänga in en extra julshow eller ett extra luciatåg, eller varför inte en liten adventskonsert när vi ändå är igång. Att spela med 48 barn på föräldramötet hinner jag väl också med.. Jo just det, det var ju öppet hus snart också, ja men då tar vi gör en liten minimusikal för de yngre barnen och anordnar en liten minishow för de äldre eleverna.  Det blir väl kul. Eller? Jo visst blir det kul, men så otroligt mycket extra jobb. Allt det jag just skrev är sånt jag tagit på mig extra denna termin. Minimusikalen för åk 2 och 3 vågar jag inte ens tänka hur många timmar jag lagt ned på. Det extrainsatta luciatåget, utöver det vanliga, oj oj oj, där ska nämligen allt komp spelas in förväg så eleverna kan öva med sina klasslärare utöver musiklektionernas rep...Ackompanjerandet på öppet hus har jag förträngt än så länge men måste väl ta tag  i alla de låtar jag fått mailat till mig från elever som så gärna vill sjunga...

Personligen undrar jag om det inte är så att när man känner att lektionerna flyter på och materialet redan finns så tar vi på oss en massa extra uppgifter för vår egen personliga utvecklings skull. Jag har så svårt för att bara köra på,  göra samma grej år ut och år in. Jag vill fortsätta utvecklas som lärare, musiker och person och därför byggs arsenalen av extrauppgifter snabbt upp. Det stör mig väl egentligen inte, men det som stör mig mest är att jag undrar vilken annan yrkeskategori som inte skiljer det privata från det offentliga.  Där en personlig utveckling allt som ofta måste nås via jobbet?

Med alla dessa  extrauppgifter utvecklas jag självklart i min yrkesroll, dock på bekostnad av mitt privatliv då jag blir trött, lätt stressad och väldigt sällan kopplar av på riktigt, för tanken på den där musikalen, inspelningen eller arret gnager i bakhuvudet...

Need I say att jag ser fram emot studiedagen imorgon just för att hinna med några arr, plankningar och inspelningar!

Väl mött i septembers luciakaos!

måndag 1 september 2014

Klasskonferensen from hell!

Idag fick jag återigen bekräftat för mig hur mycket jag avskyr klasskonferenser... Snacka om att färga  kollegors syn på eleverna, vidrigt rent ut sagt....

På vilken annan arbetsplats går man igenom hela listor med människor (elever, kollegor, you name it) och nästan letar "fel" eller problem som kan tänkas finnas.... Jag tar gärna emot information som hjälper mig att möta en elev på bästa sätt men att se kollegor nästan leta fel hos de stackars barnen... Nej tack!

Då jag anser att vi borde arbeta i en mer positiv och framåtsträvande anda reste jag mig upp och gick efter 30 minuter. Jag antar att  det nu finns en viss risk att jag hamnar på en liknande lista  när dom ger sig på att utvärdera kollegorna, men den listplaceringen tar jag så gärna. Blir nästan som en komplimang i sammanhanget. Inte tänker jag sitta och vara en del i något så primitivt utan att säga något. Jag trodde vi hade kommit längre än så här!