Utveckling = Överarbete!

En och en halv månad in på terminen inser jag att samtalet som förs med kollegan handlar om hur trötta och stressade vi är. Hur innerligt vi ser fram emot den stundande studiedagen för att få ett litet, om än så välkommet, andningshål. Det har sagts tidigare och tål att sägas igen, läraryrket är extremt intensivt.
Men exakt vad är det som är så intensivt? Utöver undervisningen (!) finns otroligt många arbetsuppgifter av varierande karaktär, som alla på något sätt måste hinnas med. Allt ifrån föräldra/elevsamtal, kunskapsbedömningar,  kollegiala möten, beställa arbetsmaterial,  till att styra upp elevprojekt som tex elevrådsmöten och göra listor över vilken klass som ska stå vilka veckor i elevcafeét, allt detta är vardagssysslor för oss lärare. Det kan även vara så att vi står en hel eftermiddag i elljusspåret vid friluftsdagar, eller tvingas vara skridskovakt mitt i iskalla vintern. Vi är ute och rastvaktar, vilket ofta medför att den egna rasten går bort.  Inte ens en lunch intas i "ledigt" tillstånd, för samtidigt som vi äter ser vi till att alla sitter ned, att alla plockar undan efter sig, svarar på frågor om när lektionen egentligen börjar och försöker ha koll på vilka som bara tar fil och flingor och vilka som inte äter alls. Observera att detta bara är ett axplock av allt vi gör på en dag. Utöver vår undervisning.

För egen del är lektionerna inte det som stressar mig, inte heller planeringen eller bedömningen av elevernas kunskaper stressar mig. Eftersom jag nu jobbat i några år vet jag på ett ungefär vad som funkar i klassrummet, hur jag ska lägga upp undervisningen och har jobbat fram mycket material som jag använder mig av. Perfekt, detta borde betyda ingen stress. Men vad gör vi som tillhör lärarsläktet när allt flyter på och funkar bra? Jo, då tar vi på oss en massa extrauppgifter. För mig som musiklärare är det extra enkelt att slänga in en extra julshow eller ett extra luciatåg, eller varför inte en liten adventskonsert när vi ändå är igång. Att spela med 48 barn på föräldramötet hinner jag väl också med.. Jo just det, det var ju öppet hus snart också, ja men då tar vi gör en liten minimusikal för de yngre barnen och anordnar en liten minishow för de äldre eleverna.  Det blir väl kul. Eller? Jo visst blir det kul, men så otroligt mycket extra jobb. Allt det jag just skrev är sånt jag tagit på mig extra denna termin. Minimusikalen för åk 2 och 3 vågar jag inte ens tänka hur många timmar jag lagt ned på. Det extrainsatta luciatåget, utöver det vanliga, oj oj oj, där ska nämligen allt komp spelas in förväg så eleverna kan öva med sina klasslärare utöver musiklektionernas rep...Ackompanjerandet på öppet hus har jag förträngt än så länge men måste väl ta tag  i alla de låtar jag fått mailat till mig från elever som så gärna vill sjunga...

Personligen undrar jag om det inte är så att när man känner att lektionerna flyter på och materialet redan finns så tar vi på oss en massa extra uppgifter för vår egen personliga utvecklings skull. Jag har så svårt för att bara köra på,  göra samma grej år ut och år in. Jag vill fortsätta utvecklas som lärare, musiker och person och därför byggs arsenalen av extrauppgifter snabbt upp. Det stör mig väl egentligen inte, men det som stör mig mest är att jag undrar vilken annan yrkeskategori som inte skiljer det privata från det offentliga.  Där en personlig utveckling allt som ofta måste nås via jobbet?

Med alla dessa  extrauppgifter utvecklas jag självklart i min yrkesroll, dock på bekostnad av mitt privatliv då jag blir trött, lätt stressad och väldigt sällan kopplar av på riktigt, för tanken på den där musikalen, inspelningen eller arret gnager i bakhuvudet...

Need I say att jag ser fram emot studiedagen imorgon just för att hinna med några arr, plankningar och inspelningar!

Väl mött i septembers luciakaos!

Klasskonferensen from hell!

Idag fick jag återigen bekräftat för mig hur mycket jag avskyr klasskonferenser... Snacka om att färga  kollegors syn på eleverna, vidrigt rent ut sagt....

På vilken annan arbetsplats går man igenom hela listor med människor (elever, kollegor, you name it) och nästan letar "fel" eller problem som kan tänkas finnas.... Jag tar gärna emot information som hjälper mig att möta en elev på bästa sätt men att se kollegor nästan leta fel hos de stackars barnen... Nej tack!

Då jag anser att vi borde arbeta i en mer positiv och framåtsträvande anda reste jag mig upp och gick efter 30 minuter. Jag antar att  det nu finns en viss risk att jag hamnar på en liknande lista  när dom ger sig på att utvärdera kollegorna, men den listplaceringen tar jag så gärna. Blir nästan som en komplimang i sammanhanget. Inte tänker jag sitta och vara en del i något så primitivt utan att säga något. Jag trodde vi hade kommit längre än så här!

En och en halv vecka in på terminen undrar jag endast hur mycket estetik den svenska skolan egentligen tål?? Känns magert på den fronten just nu....

Ner med händerna och prata!

I många klassrum runt om i Sverige sitter ordningsregler uppsatta. Ordningsregler som har komponerats av både lärare och elever och som tjänar som ett förtydligande dokument över hur klassrumsmiljön ska vara. Allt som oftast finner man där en punkt kring handuppräckning. Att alla förväntas räcka upp handen när man önskar säga något.  Jag själv tillämpar handuppräckning slaviskt med mina yngre elever (ja, jag erkänner det skamset), men har gått ifrån det mer och mer med mina äldre elever. Atmosfären blir betydligt mycket trevligare, och mina elever är oftast väldigt duktiga på att inte direkt skrika ut svaret eller att det inte alltid är samma person som svarar. Det blir en mer levande stämning i klassrummet och det blir desto högre i tak då man aldrig riktigt vet vad som kommer att sägas härnäst.

 Ulla Wiklund ställer sig mycket negativ till handuppräckning i klassrummet. Hon menar att det skapar en odemokratisk hållning i klassrummet som sorterar eleverna, och som framför allt  gör att de sorterar sig själva. Är jag en sån som räcker upp handen? Är jag en sån som inte räcker upp handen? Kan jag eller kan jag inte? Wiklund skriver vidare att genom att räcka upp handen har eleven fått hjälp att definiera sig och sin roll i klassen, men på utvecklingssamtalet senare under terminen samt i bedömningar gjorda av läraren läggs allt ansvaret på eleven självt. Hur går det med matten? Vad kan du göra för att förbättra det? Vad har du för ansvar för dina egna studier?

Wiklund tar även upp tidsaspekten i sin argumentation kring varför handuppräckningen bör försvinna i klassrummen. Hon menar att det tar dyrbar tid från lektionerna och många tappar initiativkraften och lusten att själva tänka. Det är klart, ser jag att flera andra signalerar (genom handuppräckning) att de kan svaret medan jag själv inte kan, ja då är det ju bara att vänta för snart tillkännages det rätta svaret och jag behöver inte tänka själv.

Ställ i stället frågor som inte alltid har ett rätt svar och låt eleverna resonera och reflektera kring det. Många gånger behöver eleverna få göra sin röst hörd i klassrummet för att faktiskt få en chans att lära sig, att kunskapa. Trots det är det oftast läraren som tar det största talutrymmet i klassrummet, vilket tar dyrbar tid från elevernas inlärning. Precis som Einstein (tror det var han iaf) sa att man ska kunna skriva ned det man vill ha sagt på en A4, oavsett ämne och uppsatslängd, tror jag att desto mer förberedd man är som lärare inför en genomgång, desto kortare genomgång kan man hålla och på det sättet lämna desto mer tid till eleverna.
Processer är ju verkningar över tid, men frågan idag är väl vems process vi pratar om, lärarens eller elevens? Elevens borde vara det självklara svaret, men jag tror att många lärare stjäl dyrbar tid och energi från elevernas process och gör det till sin egen, tyvärr...

Att föra tanken vidare

Läraryrket är ett ganska märkligt yrke. Märkligt på många sätt, men det jag tycker är det knepigaste med yrket är att det är så otroligt intensivt hela terminen för att sen bara ta slut.  Man får sin efterlängtade semester, och visst är det skönt, men jag har nog inte riktigt knäckt koden för hur man ska koppla av helt och hållet ännu. Därför brukar mina sommarlov få tjäna som den där tiden som aldrig annars finns till för fortbildning. Man kan ju tycka att lärare verkligen är en yrkeskategori där fortbildning och kompetensutveckling borde vara en självklarhet- observera min betoning på borde...

Fortbildningen för denna sommar har bestått i Ulla Wiklunds "Föra tanken vidare", en bok om reflektionsarbete för både lärare och elever.

Boken bygger på att som pedagog våga lita på barns inneboende kraft och lust att lära sig. Att som lärare inte "servera" för mycket i form av för långa genomgångar och lärarledda problemlösningar. Att allt eftersom lägga över ansvaret för elevens lärande mer och mer på eleven självt.  Hur ska detta då göras? Genom att lära eleverna att reflektera över sin egen kunskap och sitt eget lärande.

"Erfarenhet är inte vad som händer oss, utan vad vi gör av det som händer oss" (Aldous Huxley).
Självklart när man läser det, men varför  är det inte självklart i skolans undervisning?

I skolvärlden idag pratas det mycket om Individualisering, allt ska individualiseras efter den enskilda eleven. Dock menar Ulla Wiklund att individualisering i skolan idag oftast handlar om att erbjuda barnen individuella arbeten, att te.x få välja vad de ska skriva en uppsats om eller vilket Europeiskt land de vill fördjupa sig om. Wiklund menar istället att individualisering borde utgå från en individanpassning i undervisningen. Istället för att få välja vad de vill skriva uppsats om, kanske någon vill arbeta i grupp,  någon vill skriva en sång om det, någon vill dramatisera ämnet osv.  JA, säger jag!

I dagstidningar, mediedebatter och andra sociala forum pratas det om integrering. Det det har blivit ett "fint" och "korrekt" ord att använda. Men vad betyder det då? Jag antar att om vi lyfter in det i skolans värld handlar det om att få enskilda barn att passa in i ett sammanhang, en klass eller annan gruppkonstellation. Men varför pratar vi inte mer om Inkludering istället? Att skapa en helhet med en mångfald. Det är ju så skolan faktiskt ser ut idag. En otroligt rik mångfald bland både elever och lärare, så varför inte skapa en helhet byggd på alla de styrkor som återfinns i mångfalden. Wiklund menar att det är en gemensam sak att "kunskapa",  så då kan vi väl fråga oss varför är vi så rädda för att skapa en undervisning baserad på att inkludera hela gruppen istället för att fokusera på en individualisering som resulterar i individuella arbeten, som forskning visar skapar mindre engagerade elever, där arbetet i klassrummet många gånger fokuseras på att integrera enskilda barn i en mall. En mall vars gränser suddats ut för länge sen.

Nothing stops a bullet like a job

Just sett dokumentären G-DOG. Alltså den om prästen G-DOG.  Filmen är alltså ingen våldsglorifierande hiphopdokumentär. Förvisso för dokumentären oss till utdömda ghetton men istället för att vältra sig i den gråa, hårda och tuffa verklighet där gängens lagar styr, uppfostrar och utplånar dess invånare visar filmen istället upp den färgstarka livsglädje och medkänsla som finns där.  G-dog, eller Fader Greg Boyle som han egentligen heter, är en vit präst som ägnat sitt vuxna liv åt att hjälpa Los Angeles fattiga invånare. Endast några minuter in i filmen slås jag av hur bekant G-dog verkar. Det tar mig en stund att inse, men han är precis som tagen ur en film, det är som Robin Williams i  Dead Poets Society. Ju längre dokumentären fortskrider inser jag  hur Hollywoodvänlig hela filmen faktiskt är. Missförstå mig rätt, den är inte sliskig, långtråkig och intetsägande som många Hollywoodfilmer MEN den  bygger på det av Hollywood högt älskade scenariot rörande det goda som besegrar det onda, att våga tro på sig själv och en  ensam man som tar på sig att rädda de som enligt samhället inte går att rädda.

För att lyckas få människor att lämna gänglivet menar Fader Greg Boyle  att man måste inhysa hopp i dessa människor och att detta ska göras  med just hopp. lnga tomma löften, icke-infriade löften eller ignorans, som tyvärr allt för ofta är samhällets sätt att  hantera situationen.  Det råder ingen tvekan om att G-Dog ställer krav på alla de män och kvinnor som han hjälper att hjälpa sig själva, men han menar även att vi runt omkring har ett ansvar för hur vi betraktar dessa människor. Han menar att vi bör känna medlidande och respekt för de fattigas börda istället för att döma hur de bär bördan. Den enkla meningen fastnade hos mig. Den sitter kvar och oavsett om jag befinner mig i Boyle Heights där jag faktiskt undervisat piano en gång i tiden eller om jag sitter på min balkong en fantastisk julikväll och lyssnar på en sovande stad kan jag applicera  hans visdomsord på så många situationer och personer i min omgivning.

Meningen är något som liknar ett ledord när man arbetar som lärare men borde även vara detsamma som vän, syster, dotter och inte minst mamma.  För visst är det väl så att vi oftast fokuserar på beteendet istället för problemet? Tyvärr är det nog oftast lättare att fördöma beteendet än att förstå problemet. Jag tror personligen att det många gånger är så att vi inte själva förstår de problem som ligger till grund för våra handlingar, så det är klart, att tro att andra ska förstå är kanske lite ignorant, om än hoppfullt. Vi vill ju alla bli accepterade, respekterade och älskade, men är vi villiga att alltid ge detsamma, såväl till bekanta som okända människor?
Jag vill återkomma till G-dogs fantastiskt välkomponerade mening, vi bör känna medlidande och respekt för de fattigas börda istället för att döma hur de bär bördan. Tänk om alla barn fick med sig visdomsord som dessa hemifrån.  Det om något vore att inhysa hopp för samhället med just hopp.

Se filmen!