måndag 23 april 2012

att falla tillbaka

Apropå mitt tidigare avlagda nyårslöfte om att läsa en bok i månaden kommer här en rapport. Om du frågat mig för en vecka sedan hade jag nog förtida erkänt mig besegrad av barn- och hushållssysslor, men, man ska aldrig ge upp hoppet. Häromdagen damp så Bodil Malmstens "och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" ner i brevlådan, och vips så behöver jag inte oroa mig längre. Boken, som inte får kallas bok utan istället ska definieras som en loggbok nästan läser sig självt för mig.  Den är vad många skulle kalla en abstrakt kulturfrossa. Bodil guidar oss sparsamt men välsmakande genom sin vardag, vi har fått möta kvinnan som bor i sin bil, Malmstens politiska ilska, hennes avsky för Sarkozy och familjen tejp. Ja ni läste rätt, vi har fått läsa en tejpfamiljs öde, med bild och allt.  Trots allt detta abstrakta hittar jag bitar  som är så livskraftiga att de nästan spränger sig ut ur texten. Om jag inte haft loggboken att läsa hade jag nog inte klarat av hela processen med att ägna kvällarna åt att sitta och söka jobb...

Javisst, det har alltså blivit dags att ta sig ur barnledighetsbubblan och ge sig ut i arbetslivet än en gång. Den senaste veckan är det detta som tagit upp min tid på kvällarna, förra veckan var det  "The Kennedy's". Som ni förstår har det inte blivit mycket spelning på sistonde. Det är nästan så att jag letar efter andra saker att göra. Konstigt kan tyckas när man ägnat nästan hela sitt (relativt korta men ändock så långa) liv till att just förkovra sig i musikens värld.  Det har ibland känts som ett svek att inte spela mer än vad jag gör i dagsläget, men så snubblade jag över dessa rader i malmstens bok, och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det var just i läsande stund som jag faktiskt förstod det komplexa men dock så enkla bakom min "flykt" från pianot.

"varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivarpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram. Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans."

Tack Bodil! För visst är det så. Det är ju därför det är så svårt att söka andra jobb, jag känner mig hemma i musiken, både kroppsligt och själsligt, men när jag väl sätter mig för att spela dånar paniken över mig då mitt förfall blir så uppenbart och blottas för allt och alla, inklusive mig själv. Så kommer då livspaniken, man sätter sig framför AMS-sida och letar jobb och undrar, var ska jag ta vägen egentligen? Jag får ångest över att jag inte ägnar kvällen åt att spela, men när jag spelar kryper ångesten över hela mig för att jag inser att detta är ett passerat kapitel och att jag måste våga vända blad och göra något annat.

Några nya jobb är iaf sökta, och mer ska det bli. Någon sa någon gång att har man något att falla tillbaka på, så faller man tillbaka. Vi får väl hoppas att jag inte faller allt för hårt efter tre år i min lilla bubbla här hemma. Idag söktes jobben när lillan sov på fm vilket betyder att det ikväll blir spelning. Det får nog bli lite Schubert tror jag. Komplext men ack så avkopplande!

Väl mött.


onsdag 18 april 2012

Politik som avkoppling?

Politik har aldrig intresserat mig särskilt Visst, jag röstar var fjärde år men längre än så sträcker sig inte mitt intresse. Jag tycker det verkar ta för mycket tid och diskussion från andra, i min mening, viktigare saker. Men nu har politik fått en ny mening och blivit otroligt viktigt här hemma. Det har blivit en avkoppling. Politik som avkoppling? Javisst, i form av mini-serien "The Kennedy's". Den mångfaldigt prisbelönta serien har då äntligen hittat hem till oss, eller rättare sagt, vi har äntligen tagit oss tid att svepas med av politikens mest mytomspunna familj. Vi får följa deras många triumfer men också deras många nederlag.

Att den i USA välkända kanalen History Channel vägrade visa serien kan jag förstå då man får ta allting med en stor nypa salt. Det är tv och alla de försköningar och dramatiska pålägg det innebär, men låt mig tilläga, det är tv när det är som bäst.

Det verkar som om den otroligt populära presidenten kom till makten mycket genom sin fars kontakter. Jack och hans bror styrdes med järnhand av en far med blott en önskan, att se sina egna drömmar uppfyllas av sina söner, oavsett priset för detta. Det faktum att han låter lobotomera sin egen dotter säger det mesta om denna man. Så vid makten, denna man som av många amerikaner jämställts med moder Teresa och Dr King, porträtteras (till vissas förtret) i serien som allt annat än ett helgon. Vi får se några av de många viktiga förändringar han genomförde. Allt från att vara den yngsta presidenten någonsin till att bistå den första färgade universitetsinskrivningen i Mississippi och lösningen vid Kuba krisen, men serien låter oss inte heller glömma hans ansvar i Vietnamkriget (här går jag händelserna i förväg och bara antar att även det kommer med) och Bay of Pigs-skandalen, för att inte nämna hans stormiga privatliv.

Tydligen ska J.F.K's f.d talskrivare ha rasat mot serien och påstått den att begå karaktärsmord av J.F.K. Karaktärsmord eller ej. J.F.K är en saga de flesta bara känner till början och slutet på, denna tv serie ger oss en inblick i allt det andra, det som faktiskt spelar den största rollen för hans presidentskap. Och inte bara ger den en inblick, den ger en mersmak så stark att vi redan beställt boken "The Kennedy women, the saga of an american family" där vi förhoppningsvis lär känna den riktiga Kennedy familjen. Tills boken kommer så ser vi de två sista avsnitten av serien och med tanke på att vi alla vet hur sagan slutar bådar det alltså för två väldigt innehållsrika avsnitt.

Väl Mött