Igår blev det ett efterlängtat besök på stadsteatern med Brechts Tolvskillingsoperan som mål. En flicka som i smyg gifter sig med en mystisk och farlig man mot sina föräldrars vilja, är en plot tyvärr allt för ofta använd. I den här uppsättningen blir den ovannämnda handlingen dock (tack och lov) undanskymd av den större (be)handlingen av människors (o)lika värde och dess pris.

Skådespelarna och deras "värde" introducerar pjäsen för publiken. De äntrar scenen i sminkrock med namn och anställningsgrad tryckta på ryggen. De vänder oss ryggen och vi läser endast deras namn och deras anställning såsom "frilans", "fast anställd", "praktikant" etc. Vi har inte ens ett ansikte till namnen utan endast en rang, av mer eller mindre värde. Detta värde sätter tonen för kvällen i ära eftersom pjäsen fortskrider med ett ständigt angiveri. Alla är säljbara, bara till rätt pris. Jenny anger sin f.d. älskare för en summa pengar, polischefen skyddar mackie kniven för en annan summa, och fängelsepolisen erbjuder den dödsdömde fången flyktens sötma, för ett visst pris. Ja just det, jag glömde kanske nämna att älskaren, mackie kniven och fången är samma person. Pjäsen blir en tvist där angivarna suktar efter pengar, för det är ju pengarna som styr, men kommer aldrig åt dem. När frestelsen efter pengarna blir så stor att de skryter om deras relation med den snart hängde mannen och glatt poserar framför kameran med honom, ja då kan jag inte annat än tänka på det väl använda och aningen slitna uttrycket "the media made them superstars".

Med ett fantastiskt skådespeleri, som dock ibland blev lite för publikpersonligt för min smak, stundtals underbar musik och en nästan osmakligt sparsam scenografi (men genialisk i det avseende att det också syftar på ett visst värde av tolvskillingsoperan) håller denna satiriska samhällsskildring fortfarande måttet och känns precis lika aktuell nu, om inte ännu mer, som den måste ha gjort vid uruppförandet 1928.