At Night I Fly

  För en tid sedan såg jag den mångfaldigt prisbelönta dokumentären "At night I fly". Titeln är lite som en kuliss gömd bakom en rökig ridå, en ridå som långsamt, allt eftersom filmen fortskrider, lättar. Dokumentären som utspelar sig på New Folsom Prison  och alltså är en kriminalvårdsdokumentär ter sig inte likt någon annan dokumentär ur detta slag, mig veterligen.

I alla tider har människan utsöndrat en morbid attraktion till kriminella och deras handlingar. Under historiens gång har människan samlats på torg för att bevittna  offentliga avrättningar, betalat pengar för att få en glimt av dårhusens intagna och deras lidande, medan vi i dag följer  dödsdömdas bloggar, vältrar oss i kvällstidningarnas mördarporträtt och ögonvittnens hjärtskärande vittnesmål.  Därav blev min förvåning stor när dokumentären, som utspelar sig på ett av USAs hårdast bevakade fängelser, aldrig berör fångarnas brott. Vi förstår att de flesta som intervjuas är mördare, med tanke på deras livstidsdommar, men regissören lämnar det åt vår fantasi att tampas med. Vår morbida attraktion får alltså ingen föda. Vi får aldrig veta vad de gjort eller varför de gjort det. Ingen profilering, förklaring eller dom. Detta är den första dokumentären jag sett som vågar ta avstånd från detta. Hurra. Äntligen. Istället tycker jag dokumentären handlar om den fråga vi får ställd av en fånge: hur tröstar man den som trängs i ensamheten?

Dokumentären  blir ett vittnesmål av hur dessa människor förvaras. Hur deras tanke, hjärta och själ  endast förvaras, och därför även förövas dem. Det är inte tal om någon kriminalvård, här pratar vi mänsklig förvaring i en omänsklig känsla av hopplöshet. En isolering från samhället och det egna jagets plats däri. Därför blir det så intressant, och kontroversiellt, när en fånge bestämt hävdar att "vi är som ni".  Han hävdar vidare att alla är vi människor, varken så mycket mer eller mindre och att om det går att försöka göra något åt allt det mörka som dessa fångar bär på och vistas i, ja då finns det hopp för oss i samhället utanför murarna. En  i sig ganska ödmjuk tanke slår det mig vid vidare eftertanke.

Då det har gått  en tid sedan jag såg dokumentären bestämde jag mig nu för att faktiskt skriva om den här. Varför? Jag kunde inte släppa följande rader, de har gnagt i bakhuvudet ända sedan jag hörde dem. Det var levande ord skrivna av en, i dödens skugga, levande människa. Detta stärker uttalandet om att de är som oss. Att vi är som dem. Frasera det som ni vill. Budskapet är detsamma.

...Jag ska skriva om förlusten. Vems förlust? Min förlust? Din förlust? Förlusten hos dem som försöker klamra sig fast vid nåt mer än vansinnets skrin? De som sträcker sig ut och vågar drömma på en plats där t.o.m sadistiska själar sliter vingarna av änglar och sedan skrattar åt deras fall.

Så säg mig, vems förlust ska jag skriva om idag? Ska jag skriva om förlusten mitt offers mor kände när hon förlorade sin son? Om förlusten min mor kände när hon fick veta att hennes son mördat? Om förlusten min son känner av att växa upp utan en pappa? Om förlusten jag kände när bojorna skar in I min tatuerade hud? Ska jag skriva om åren av sömnförlust på grund av förlusten? Eller om åren när jag trodde mitt förstånd skulle bli min nästa förlust, och kanske min sista förlust. Jag vet vad förlust är...