Apropå mitt tidigare avlagda nyårslöfte om att läsa en bok i månaden kommer här en rapport. Om du frågat mig för en vecka sedan hade jag nog förtida erkänt mig besegrad av barn- och hushållssysslor, men, man ska aldrig ge upp hoppet. Häromdagen damp så Bodil Malmstens "och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" ner i brevlådan, och vips så behöver jag inte oroa mig längre. Boken, som inte får kallas bok utan istället ska definieras som en loggbok nästan läser sig självt för mig. Den är vad många skulle kalla en abstrakt kulturfrossa. Bodil guidar oss sparsamt men välsmakande genom sin vardag, vi har fått möta kvinnan som bor i sin bil, Malmstens politiska ilska, hennes avsky för Sarkozy och familjen tejp. Ja ni läste rätt, vi har fått läsa en tejpfamiljs öde, med bild och allt. Trots allt detta abstrakta hittar jag bitar som är så livskraftiga att de nästan spränger sig ut ur texten. Om jag inte haft loggboken att läsa hade jag nog inte klarat av hela processen med att ägna kvällarna åt att sitta och söka jobb...
Javisst, det har alltså blivit dags att ta sig ur barnledighetsbubblan och ge sig ut i arbetslivet än en gång. Den senaste veckan är det detta som tagit upp min tid på kvällarna, förra veckan var det "The Kennedy's". Som ni förstår har det inte blivit mycket spelning på sistonde. Det är nästan så att jag letar efter andra saker att göra. Konstigt kan tyckas när man ägnat nästan hela sitt (relativt korta men ändock så långa) liv till att just förkovra sig i musikens värld. Det har ibland känts som ett svek att inte spela mer än vad jag gör i dagsläget, men så snubblade jag över dessa rader i malmstens bok, och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det var just i läsande stund som jag faktiskt förstod det komplexa men dock så enkla bakom min "flykt" från pianot.
"varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivarpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram. Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans."
Tack Bodil! För visst är det så. Det är ju därför det är så svårt att söka andra jobb, jag känner mig hemma i musiken, både kroppsligt och själsligt, men när jag väl sätter mig för att spela dånar paniken över mig då mitt förfall blir så uppenbart och blottas för allt och alla, inklusive mig själv. Så kommer då livspaniken, man sätter sig framför AMS-sida och letar jobb och undrar, var ska jag ta vägen egentligen? Jag får ångest över att jag inte ägnar kvällen åt att spela, men när jag spelar kryper ångesten över hela mig för att jag inser att detta är ett passerat kapitel och att jag måste våga vända blad och göra något annat.
Några nya jobb är iaf sökta, och mer ska det bli. Någon sa någon gång att har man något att falla tillbaka på, så faller man tillbaka. Vi får väl hoppas att jag inte faller allt för hårt efter tre år i min lilla bubbla här hemma. Idag söktes jobben när lillan sov på fm vilket betyder att det ikväll blir spelning. Det får nog bli lite Schubert tror jag. Komplext men ack så avkopplande!
Väl mött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar