onsdag 9 februari 2011

elitfirad tungsinthet och röda grevinnor..

Då var det äntligen dags igen. På grund av sjukdom var det länge sedan jag skrev ett inlägg, men trots att jag fortfarande är sängliggande känner jag mig så pass stark att jag ska försöka få någonting skrivet idag. Jag ber därför idag lite blygt om en smula överseende med mitt tillskott till internets virrvarr av mer eller mindre bra bloggar. De senaste veckornas tristess har gjort att jag hunnit läsa en del böcker. Det har varit både besvikelser, triumfer och överraskningar. Så, var börjar vi...

Jag har sedan många år tillbaka haft en sektion i bokhyllan reserverad för de ofta väldigt stora och, både fysiskt och innehållsmässigt, tunga böcker signerade Joyce Carol Oates. Så även denna roman jag tog mig igenom. "Lilla Himlafågel". Den levde upp till de vanliga Oates kännetecknen. Den var lång, tung, och ganska upprepande.Visst är hon skicklig med sitt språkbruk men på något sätt så var det en lättnad att slå ihop boken och ställa tillbaka den i bokhyllan. Det första jag någonsin läste av Oates var hennes storsäljare "Blonde". Jag föll genast för boken och bestämde mig för att Oates var en magisk författarinna. Idag tycker jag nog att "Blonde" fortfarande är min favorit av hennes verk, förutom novellsamlingen " I don't know where I've been, but I know where I'm going" som är fantastisk! Nej, det är nog så att jag har tillåtit mig själv att tycka att hon kanske inte är den (i mina ögon) mest fantastiska författarinnan, och att jag, Oxfords elit till trots, finner hennes böcker endast sådär numera. Jag antar att jag kanske förätit mig på hennes verk under årens lopp.

Men sen väntade mig en fantastisk överraskning, som tog sig form ur ett egentligt misstag. Nästan som tvång, måste jag erkänna, är jag medlem i en bokklubb. De har, som så många andra liknande företag, en policy att om man inte avbeställer månadens bok så antas det att man vill ha den. Eller så antas det att vi människor är för upptagna eller kanske t.o.m. lata för att ta oss tid till avbeställa en bok, och att de på så sätt hittat ett gyllene sätt att tjäna storkovan på oss. Vad vet jag, men jag vet iaf att jag glömde avbeställa boken, och vips, så låg där ett paket en dag och väntade på mig. Inuti gömde sig Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan". Då jag inte tror på böcker som endast en utfyllnad av bokhyllan satte jag alltså igång med augustprisvinnaren för 2010. Bara några sidor in i boken var jag helt tagen. Hur okunnig måste jag inte vara för att aldrig ha läst något av Hirdman tidigare? Boken är ett personligt och samtidigt historiskt försök av en dotter att lära känna sin sedan länge döda mamma. Denna mamma som var både grevinna, spion, kommunist, dotter, mor och flykting. Jag blir så tagen av att läsa en historia som denna. Jag finner det så fascinerande med människor som har släkt med en sådan passionerad historia. Och just apropå detta med släkt, så hann jag aldrig tipsa om boken för min farmor. Min farmor var en sann litteraturälskare och vi hade många bokrecensioner via email. Tyvärr gick hon bort i december, och inkorgen på mailen gapar fortfarande tom, men på något sätt blir jag påminnd om henne när jag läser Hirdmans bok. Inte för att min farmor var varken grevinna eller spion. Utan för att jag vet att hon själv skrivit ned mycket om sitt eget liv, som jag ivrigt inväntar en kopia på. En kopia som förutom våra bokrecensioner, blir min första riktiga kanal för att lära känna vem min farmor egentligen var. Det kommer med all säkerhet inte vara lika dramatiskt som Hirdmans mammas berättelse, men det blir något ur min egen släkt, och det är minst lika bra, om inte än bättre!