Tid för Film? Javisst!

För dig som har några minuter över vill jag verkligen rekommendera detta intressanta, och aningen skrämmande klipp. Efter Martin Luther Kings död skapade en kvinna vid namn Jane Elliot något hon kallade "Blue Eyes/Brown Eyes" experimentet. Det nu världskända experimentet graderade deltagarna  som överordnade respektive underordnade baserat endast på deras ögonfärg. Det första klippet visar när hon gör detta med en årskurs tre skolklass. Det är fruktansvärt att se hur fort de stackars förvirrade barnen anammar detta tankesätt, så skickligt ledsagat av Mrs Elliots trygga hand .

http://www.youtube.com/watch?v=8bWlTZZN3DY&feature=youtube_gdata_player


Klipp nummer två är samma experiment, fast denna gång ufört på vuxna människor. Jag kan inget annat säga än att jag aldrig någonsin sett något liknande! Detta, gott folk, är värt att titta på till skillnad från mycket av det skräp som visas på TV!


http://www.youtube.com/watch?v=f21RGIAtW0g&feature=relmfu


Ta dig tid till att titta på dessa klipp- det är pedagogik som du aldrig sett den förr! Se till att du ser detta korta klipp för att inte missförstå Mrs Elliots mening om experimentet!


http://www.youtube.com/watch?v=Up-GrlLSb-U&NR=1&feature=endscreen


Enjoy!

Beundransvärt Engagemang!

Jag läser tidningen varje morgon. Eller rättare sagt, jag skummar igenom den varje morgon. Ofta samtidigt som jag försöker få i lilltjejen frukost och obönhörligt ropar efter den stora tjejen att komma och iaf sätta sig vid bordet.  Jag läser rubrikerna, inledningen och sen, ja, inte så mycket mer. Jag har liksom inte lyxen (läs tiden) att läsa mer....förutom i vissa fall. Som idag när jag läste hela artikeln om att Ryssland tyvärr förlorade mot Putin, igen.

Länge har jag önskat att jag skulle snubbla över en artikel värd att blogga om. Visst finns det sådana artiklar varje dag, men jag blir aldrig så där upprörd längre. Inte så som jag kunde bli förr. Ja, förr kunde jag gå i taket över något som tycktes mig fel, men inte nu. Och jag saknar det. Jag saknar kapaciteten att engageras så mycket att jag faktiskt blir upprörd, på riktigt. Förr visst är det en kapacitet? Det tycker jag.

För ett antal veckor sedan såg vi en dokumentär där det bl.a ingick scener från en av Sverigedemokraterna annordnad demonstration där fokus snabbt gick över på alla de motdemonstranter som tagit sig ut för att visa sin avsky för partiets åsikter. Fantastiskt tyckte jag. Dumt tyckte M. Han menar att de bara ger partiet mer av den mycket åtråvärda uppmärksamhet de suktar efter. Då kom den helt plötsligt tillbaka! Kapaciteten att engagera mig. Engagemanget hittade tillbaka till mig, om än inte lika starkt som när jag var 17 år och debatterade mer vilt efter hjärtats åsikt än faktisk kunskap, men visst var den där. Jag kände en så stor beundran, och tacksamhet, inför dessa människor som engagerade sig i en fråga som rör alla oss som vill kalla oss människor, och medmänniskor. Hjärtat slog lite fortare än vanligt, jag tittade på M och sa smått upprört att ett samhälle faktiskt inte fungerar om människor inte engagerar sig, argumenterar för sin sak och protesterar mot orättvisorna. Att samhället skulle bli alldeles platt om vi inte var förunnade människor som känner och lever ut ett engagemang för vårt samhälles fortsatta gång. M svarade inte på det, så där dog den väldigt korta diskussionen. Men tanken har funnits kvar hos mig sedan dess. Känslan likaså.

När jag växte upp sa min familj, och många andra familjer med den, när jag med hjärtat bankandes i bröstet argumenterade för hemlösas rätt till hjälp och vårt ansvar att hjälpa dem till det att "man kan inte hjälpa alla". Jag undrar vad som sades i de familjerna där barnen nu faktiskt engagerar sig på olika sätt? Jag tycker det är fantastiskt att människor tar av sin tid, kraft och energi för att försöka förändra och förbättra samhället, för sig själva och för andra. Och en del av mig sörjer nog att jag inte kan hitta till den delen av mig själv längre. För den finns där någonstans, det vet jag eftersom jag blir så rörd och fylld av beundran  när jag ser andra som gör det. Jag önskar bara att jag själv kunde bli lite mer upprörd ibland!

At Night I Fly

  För en tid sedan såg jag den mångfaldigt prisbelönta dokumentären "At night I fly". Titeln är lite som en kuliss gömd bakom en rökig ridå, en ridå som långsamt, allt eftersom filmen fortskrider, lättar. Dokumentären som utspelar sig på New Folsom Prison  och alltså är en kriminalvårdsdokumentär ter sig inte likt någon annan dokumentär ur detta slag, mig veterligen.

I alla tider har människan utsöndrat en morbid attraktion till kriminella och deras handlingar. Under historiens gång har människan samlats på torg för att bevittna  offentliga avrättningar, betalat pengar för att få en glimt av dårhusens intagna och deras lidande, medan vi i dag följer  dödsdömdas bloggar, vältrar oss i kvällstidningarnas mördarporträtt och ögonvittnens hjärtskärande vittnesmål.  Därav blev min förvåning stor när dokumentären, som utspelar sig på ett av USAs hårdast bevakade fängelser, aldrig berör fångarnas brott. Vi förstår att de flesta som intervjuas är mördare, med tanke på deras livstidsdommar, men regissören lämnar det åt vår fantasi att tampas med. Vår morbida attraktion får alltså ingen föda. Vi får aldrig veta vad de gjort eller varför de gjort det. Ingen profilering, förklaring eller dom. Detta är den första dokumentären jag sett som vågar ta avstånd från detta. Hurra. Äntligen. Istället tycker jag dokumentären handlar om den fråga vi får ställd av en fånge: hur tröstar man den som trängs i ensamheten?

Dokumentären  blir ett vittnesmål av hur dessa människor förvaras. Hur deras tanke, hjärta och själ  endast förvaras, och därför även förövas dem. Det är inte tal om någon kriminalvård, här pratar vi mänsklig förvaring i en omänsklig känsla av hopplöshet. En isolering från samhället och det egna jagets plats däri. Därför blir det så intressant, och kontroversiellt, när en fånge bestämt hävdar att "vi är som ni".  Han hävdar vidare att alla är vi människor, varken så mycket mer eller mindre och att om det går att försöka göra något åt allt det mörka som dessa fångar bär på och vistas i, ja då finns det hopp för oss i samhället utanför murarna. En  i sig ganska ödmjuk tanke slår det mig vid vidare eftertanke.

Då det har gått  en tid sedan jag såg dokumentären bestämde jag mig nu för att faktiskt skriva om den här. Varför? Jag kunde inte släppa följande rader, de har gnagt i bakhuvudet ända sedan jag hörde dem. Det var levande ord skrivna av en, i dödens skugga, levande människa. Detta stärker uttalandet om att de är som oss. Att vi är som dem. Frasera det som ni vill. Budskapet är detsamma.

...Jag ska skriva om förlusten. Vems förlust? Min förlust? Din förlust? Förlusten hos dem som försöker klamra sig fast vid nåt mer än vansinnets skrin? De som sträcker sig ut och vågar drömma på en plats där t.o.m sadistiska själar sliter vingarna av änglar och sedan skrattar åt deras fall.

Så säg mig, vems förlust ska jag skriva om idag? Ska jag skriva om förlusten mitt offers mor kände när hon förlorade sin son? Om förlusten min mor kände när hon fick veta att hennes son mördat? Om förlusten min son känner av att växa upp utan en pappa? Om förlusten jag kände när bojorna skar in I min tatuerade hud? Ska jag skriva om åren av sömnförlust på grund av förlusten? Eller om åren när jag trodde mitt förstånd skulle bli min nästa förlust, och kanske min sista förlust. Jag vet vad förlust är...