kulturrehabilitering!

Trots småbarn, vardagsbestyr och alldeles för få timmar till dygnet har jag börjat min rehabilitering tillbaka till det kulturella livet igen med Joyce Carol Oates "Änkans bok". Boken som handlar om hennes mans hastiga bortgång och hur livet som änka ter sig efter 47 års äktenskap, är en skildring av verkligheten som blir magisk. Trots att var sida är fylld av text, mening och eftertanke, lämnar de också på samma gång mycket plats och tid till egen tanke och reflektion. De välordnade raderna och de indelade paragraferna beskriver ett fullkomligt kaos, på ett både begripligt och obegripligt vis. Mycket av det Oates skriver känner jag igen från mammas bortgång, samtidigt som det är så, ordvalet till trots, fantastiskt att läsa en så otroligt begåvad författare bryta ned och förmedla de ofta förvridna och förvirrade tankar och handlingar som följer en närståendes död.

Många blev bokens aha-upplevelser/upptäckter, både stora som små. Allt ifrån att läsa om hennes egen förvirring och de många tvivel som uppstår kring hennes egen existens, till hennes uppmärksammande av enstaka ord och deras betydelse i sammanhanget är otroligt givande. En sådan aha-läsning blev det att läsa hennes utlägg om ordet patient och hur det, översatt från latin, betyder uthållighet. Kanske låter jag lättfångad, men efter alla de timmar, veckor och månader som jag spenderat sittandes bredvid en sjukhussäng har jag aldrig någonsin tänkt på vad ordet egentligen betyder. Aldrig. Förrän nu.

"Under sjukhusvistelsen går tiden långsamt medan tankarna flyger fritt." Det är så vackert och hjärtskärande på en och samma gång. Det är så ärligt och så rent. Inga krusiduller. Rättframt men ändå ödmjukt.

Då boken är skriven efter makens död är den en återblick av deras liv tillsammans. Hennes minnen av deras liv tillsammans, och även allt det hon inte kommer ihåg. Oates uttrycker en nästan panikartad sorg över allt det hon inte kommer ihåg. Allt det som hon aldrig trodde hon skulle glömma men som under årens lopp bleknat mer och mer. Denna panikartade oro smittar av sig när man läser boken. Allt det som idag känns så relevant och är en del av vår vardag, kan det någonsin blekna och bli ett suddigt antagande om hur det en gång var? Vad är det då vi kommer komma ihåg? Vad är det då som är viktigt, egentligen? Oates har insett hur flyktigt och bräckligt livet är samtidigt som hon väljer att fortsätta sin kamp och bekämpa sina tvivel. Hon lär sig att hon kommer att lida för att hennes man var värd det, men att lidandet i sig är onödigt och bringar visdom hon hellre varit utan. Jag antar att min lärdom blir att känna en tacksamhet över att kunna få bekämpa sina tvivel och motgångar. Det är långt ifrån alla som får den möjligheten.

Igår blev det ett efterlängtat besök på stadsteatern med Brechts Tolvskillingsoperan som mål. En flicka som i smyg gifter sig med en mystisk och farlig man mot sina föräldrars vilja, är en plot tyvärr allt för ofta använd. I den här uppsättningen blir den ovannämnda handlingen dock (tack och lov) undanskymd av den större (be)handlingen av människors (o)lika värde och dess pris.

Skådespelarna och deras "värde" introducerar pjäsen för publiken. De äntrar scenen i sminkrock med namn och anställningsgrad tryckta på ryggen. De vänder oss ryggen och vi läser endast deras namn och deras anställning såsom "frilans", "fast anställd", "praktikant" etc. Vi har inte ens ett ansikte till namnen utan endast en rang, av mer eller mindre värde. Detta värde sätter tonen för kvällen i ära eftersom pjäsen fortskrider med ett ständigt angiveri. Alla är säljbara, bara till rätt pris. Jenny anger sin f.d. älskare för en summa pengar, polischefen skyddar mackie kniven för en annan summa, och fängelsepolisen erbjuder den dödsdömde fången flyktens sötma, för ett visst pris. Ja just det, jag glömde kanske nämna att älskaren, mackie kniven och fången är samma person. Pjäsen blir en tvist där angivarna suktar efter pengar, för det är ju pengarna som styr, men kommer aldrig åt dem. När frestelsen efter pengarna blir så stor att de skryter om deras relation med den snart hängde mannen och glatt poserar framför kameran med honom, ja då kan jag inte annat än tänka på det väl använda och aningen slitna uttrycket "the media made them superstars".

Med ett fantastiskt skådespeleri, som dock ibland blev lite för publikpersonligt för min smak, stundtals underbar musik och en nästan osmakligt sparsam scenografi (men genialisk i det avseende att det också syftar på ett visst värde av tolvskillingsoperan) håller denna satiriska samhällsskildring fortfarande måttet och känns precis lika aktuell nu, om inte ännu mer, som den måste ha gjort vid uruppförandet 1928.

black swan

härom kvällen fick jag så äntligen tid att se den mycket omtalade filmen "Black Swan". Tyvärr bör det tilläggas. Självklart njöt jag av den vackra musiken filmen stundtals innehåller, den realistiska tolkningen av konstutövande på högsta nivå, men det var också där det sprack för mig. Det som började som en realistisk tolkning gick ganska snabbt över i något så orealistiskt att det stundtals var på gränsen att bli, inte ointressant, men dock så oinspirerande och okänsligt. Vi hamnade så långt från verkligheten att det, trots Portmans otroliga skådespeleri, blev omöjligt att känna med karaktären. Hade filmen lämnats till de många mycket snygga och extremt smarta finesser såsom den väldigt ansträngda mor/dotter relationen, konstnärens kamp mot sig själv, den eftersträvade perfektionen som endast ledde till en total avsaknad av livserfarenhet (vilket vi ser genom små enkla medel som de stora mjukdjur Nina fortfarande förvarar i sitt rum till mer komplicerade situationer som hennes mammas oförmåga att släppa taget om det som varit, avsaknaden av pojkvänner och att som vuxen kvinna bli omstoppad av sin mamma varje kväll), hade filmen i min mening blivit betydligt mycket mer levande. Hela filmen utspelas om och genom en ständig kamp, och den kampen och alla dess dilemman hade i mitt tycke blivit mycket mer tydligt om vissa scener utelämnats, som tex spegelscenen i slutet.

Jag förstår hela idén med filmen men jag tycker den artistiska kampen försvinner lite i den inre personliga psykologiska kampen. Som konstälskare och tidigare utövare förstår jag hur sammanflätade dessa två faktiskt är, men i min mening handlar det även om att kunna separera dem åt vid behov. Att kunna ha insikt, förståelse och även självdistans för att faktiskt kunna hänge sig totalt åt konsten och att så småningom bli ett med konsten. Det vi såg i Black Swan var till en viss del just det, hur Nina blir mer och mer lik den svarta svanen själv under sina förberedelser, men det som fattades henne var just självdistansen, och det faktum att man som konstnär måste kunna släppa taget för att bli en del av det hela. Trots att det kan argumenteras att hon visst släppte allt och blev ett med konsten i slutet, så tycker jag inte att hon endast släppte taget, hon klamrade sig så fast i den nya rollen att det inte fanns någon Nina kvar, och vad är då konsten utan sin tolkare och konstnär?

Genuint påhittat!

så här i bokläsartider har en från början liten fundering hopat sig och blivit till ett kluster med funderingar. Jag har en svaghet för böcker som baseras på en sann historia och har därför läst en hel del sådana. För tillfället läser jag Betancourts vittnesmål om sin fångenskap i den colombianska djungeln. Något som slår mig vid var och varannan sida är äktheten i det hela? Missförstå mig rätt, visst förstår jag att det är genuint, att det hon skriver är sant, men visst blir det lite av en paradox när den enda som egentligen kan berätta vad som hände är hon själv, och det i efterhand med all den visdom och eftertänksamhet som därmed följer. Självklart blir historien vinklad, det är jag helt införstådd med, men, jag känner tvivlen växa sig starkare allt eftersom jag kommer längre och längre i boken. Kan hon verkligen ha agerat så rationellt, så osjälviskt och alltid verkat göra det rätta när hon på samma gång beskriver de övriga medfångarnas själviska och ibland nästan djuriska beteende? Kanske är hon en sådan fantastisk människa, kanske har hon skapat en egen bild av sig själv på det sättet? Hur ska vi någonsin kunna veta, och frågan är, har vi egentligen rätten att, i vår hemmatrygga vrå, unna oss lyxen att eventuellt ifrågasätta någon som så öppenhjärtligt berättar om sin överlevnad i en för oss så overklig och fjärran situation?
Problemet ligger lite i att dessa författare/överlevare ofta utelämnar en hel del detaljer, vilket självklart är förståeligt, men dock så tilltrasslande. När man inte har "hela" historien kan det vara mycket svårt att faktiskt förstå allt. Det som utelämnas är ofta de allra svåraste, mest privata delarna av historien, och visst borde det vara så att dessa delar är de händelser som format författaren allra mest. Vi får alltså läsa om de känslomässiga konsekvenserna, men har ingen riktig idé om vad som förorsakat dem. Frågan är om vi verkligen vill veta, men visst blir det ett glapp i historien...Jag kanske ska återgå till att läsa Oates eller varför inte Lagerlöf ett tag, där kompenseras den skönlitterära historien med en mindre gnagande känsla av ifrågasättandet av äktheten. Det om något är väl paradoxalt,en skönlitterär historia som man ej ifrågasätter,för den är ändå äkta på något sätt. Historien blir hel på ett annat sätt.

Fick igår höra den tråkiga nyheten om en f.d skolkamrats bortgång. Det var inte en klasskamrat till mig, inte ens någon jag umgåtts med, utan någon vars bekantskap jag endast stiftat med namn och utseende. Ändå blir jag så otroligt illa berörd. Livet är bra orättvist ibland. Att inte få vara med längre när man endast är 28 år, nej det är inte rättvist. Känslorna svallar, man blir både ledsen och rädd. Ledsen för att jag genom min egen erfarenhet som anhörig av denna sjukdoms förfall vet vad hennes anhöriga tvingas gå igenom, men jag känner mig också självklart ledsen för att hon inte fick uppleva det livet hade att erbjuda. Den rädsla jag känner gro baseras inte på tanken att själv insjukna, trots att den också finns där långt inne, men mest kryper rädslan på för att ett tillvaratagande av livet kanske inte är så självklart i våra stressade och upptagna liv ändå. Jag vill verkligen vara säker på att jag är tacksam för det jag har, och att jag tar till vara på mitt och min familjs liv på allra bästa sätt.
Så till er trogna läsare, vänner som familj- tack för att ni finns i mitt liv och visar mig och min lilla familj den omtanke ni gör!

Idag är det alltså den stora bokbytardagen. Runt om i landet annordnas olika evenemang där människor ska kunna träffas och byta böcker med varandra. Ett eco-friendly och ekonomiskt tänk får man väl säga. En mycket trevlig idè om du frågar mig, tyvärr inte om man bor i Uppsala dock. Ett enda litet evenemang annordnas på ett enda ställe i stan. Ett enda! Inte ens stadsbiblioteket uppmärksammar dagen det minsta på sin hemsida. Mycket pinsamt när man bor i Sveriges fjärde största stad, som dessutom är en universitetsstad med mängder av studenter som, tack vare ett liknande event, med sin ofta minimala budget inte skulle behöva konsumera nudlar bara för att några nya böcker inhandlats. Mycket pinsamt Uppsala! Själv har jag rensat ut ordentligt i bokhyllan, som sig bör så där var 6:e månad eller så. Jag har alltså en kasse med böcker, men egentligen ingenstans att lämna dem. Det enda evenemanget som är annordnat i Uppsala äger rum endast under 2 timmar, och för mig som småbarnsförälder inte på någon fantastisk tid precis. Så om någon vill ha böcker så ligger Stephen King, Marian Keyes, Christian Jacq, Lars Molin, Peter Robinsson, Anne Rice mfl i en kasse i min garderob och väntar på nya läsare.

Dagen till ära så vill jag bara tipsa om en bok. Just nu läser jag Ingrid Betancourt's "även tystnaden har ett slut", en bok som handlar om hennes sex år som fånge hos FARC gerillan i den colombianska djungeln. Då boken är relativt lik en tegelsten (över 600 sidor) och jag nyligen börjat har jag nog en sisådär 500 sidor kvar att vända, men jag måste säga att jag fascineras av denna märkliga kvinnas öde. Att hon lyckas tänka så klart i en så oklar och diffus situation som den hon tvingats in i är för mig, i brist på bättre ord, fantastiskt. Efter jag kommit igenom resten av historien väntar Clara Rojas berättelse från samma händelse. Hon satt tillfångatagen tillsammans med Ingrid, men hanterade situationen på ett helt annat sätt än sin medfånge. Att hon tex valde att skaffa barn med en av gerillasoldaterna gör att jag bara måste få tränga in i hennes tankar lite djupare. Den mänskliga naturen och den biologiska klockan kan ibland vara ett outgrundligt mysterium. Hörde också att Annika Östberg, som suttit fängslad i USA under så många år, till hösten kommer ut med en bok om sitt öde.
På sängbordet, under Betancourt's tegelsten, ligger även Susan Sontag's "I Amerika". Vilken fantastisk författare. Mer om den boken senare!

Tills dess, se till att rensa ur bokhyllan och byt bort dina böcker! Låt oss stå emot Uppsalas otroligt tråkiga syn på kultur!

Barbarisk Triumf...

När vi häromdagen nåddes av nyheten om Bin Ladens död exploderade de amerikanska facebookstatusarna, fotografier och videoklipp av firande Amerikaner spreds snabbare än nyheten själv, och jag, jag fylldes av en envis ilska som inte ville ge med sig, därav dagens korta lilla inlägg som består av ett citat av den store Dr King.

"I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that".

Martin Luther King, Jr

Glenn Gould och en smula Disney

Så var det äntligen vår igen. Trots att det länge kändes som om det aldrig skulle ske så vann återigen värmen över kylan! Med värmen, de ljusgröna träden och en hjord av människor som ännu en gång vågar sig ut infinner sig hopp om sommaren. Tätt sammanflätat med detta står ofta inspirationen att finna. Inte som det i talspråk kommit att tolkats, som någon form av motivation eller kreativitet, utan helt enkelt något som inblåser eller väcker liv. Efter en lång vinter och en lång sjukdom har jag ännu inte väckts till liv, att bara ta mig igenom dagen på bästa sätt har varit nog. Viljan att känna har aldrig svikit mig, men på sistonde har jag inte nått ända fram. Jag har anat men inte riktigt sett det klart. Förrän i fredags, på väg till jobbet. En på många spår sönderspelad skiva med Glenn Goulds tolkningar av Bach's franska sviter återfanns och medan det plana landskapet susade förbi befann jag mig i absolut stillhet. Den filosofiska frågan om livets mening som i många år inblåst människor med någon sorts livsgnista, att reda ut vad meningen med detta liv egentligen är, kändes plötsligt löst. Meningen med det hela måste vara att leva, varken mer eller mindre. Egentligen alltså.
Som småbarnsförälder ägnas mer tid åt, till mitt förtret, Disney än prosa, poesi och lyrik, men i någon av dessa brokiga och samtidigt homogena Disneykreationerna hörde jag någon liten tecknad figur säga, "yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is simply a gift" och visst är det så! Jag har alltid haft svårt att släppa det som varit samtidigt som jag alltid önskat jag kunde styra det som komma skall. Men jag har nog aldrig riktigt lyckats med att landa i nuet. Jag har alltid varit på väg någonstans. Men nu, tack vare Glenn Goulds självsäkerhet om det för honom så självklara och en liten smula Diseny-moral så känns det som jag äntligen landat i nuet, samtidigt som jag blickar, men inte rusar fram!

elitfirad tungsinthet och röda grevinnor..

Då var det äntligen dags igen. På grund av sjukdom var det länge sedan jag skrev ett inlägg, men trots att jag fortfarande är sängliggande känner jag mig så pass stark att jag ska försöka få någonting skrivet idag. Jag ber därför idag lite blygt om en smula överseende med mitt tillskott till internets virrvarr av mer eller mindre bra bloggar. De senaste veckornas tristess har gjort att jag hunnit läsa en del böcker. Det har varit både besvikelser, triumfer och överraskningar. Så, var börjar vi...

Jag har sedan många år tillbaka haft en sektion i bokhyllan reserverad för de ofta väldigt stora och, både fysiskt och innehållsmässigt, tunga böcker signerade Joyce Carol Oates. Så även denna roman jag tog mig igenom. "Lilla Himlafågel". Den levde upp till de vanliga Oates kännetecknen. Den var lång, tung, och ganska upprepande.Visst är hon skicklig med sitt språkbruk men på något sätt så var det en lättnad att slå ihop boken och ställa tillbaka den i bokhyllan. Det första jag någonsin läste av Oates var hennes storsäljare "Blonde". Jag föll genast för boken och bestämde mig för att Oates var en magisk författarinna. Idag tycker jag nog att "Blonde" fortfarande är min favorit av hennes verk, förutom novellsamlingen " I don't know where I've been, but I know where I'm going" som är fantastisk! Nej, det är nog så att jag har tillåtit mig själv att tycka att hon kanske inte är den (i mina ögon) mest fantastiska författarinnan, och att jag, Oxfords elit till trots, finner hennes böcker endast sådär numera. Jag antar att jag kanske förätit mig på hennes verk under årens lopp.

Men sen väntade mig en fantastisk överraskning, som tog sig form ur ett egentligt misstag. Nästan som tvång, måste jag erkänna, är jag medlem i en bokklubb. De har, som så många andra liknande företag, en policy att om man inte avbeställer månadens bok så antas det att man vill ha den. Eller så antas det att vi människor är för upptagna eller kanske t.o.m. lata för att ta oss tid till avbeställa en bok, och att de på så sätt hittat ett gyllene sätt att tjäna storkovan på oss. Vad vet jag, men jag vet iaf att jag glömde avbeställa boken, och vips, så låg där ett paket en dag och väntade på mig. Inuti gömde sig Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan". Då jag inte tror på böcker som endast en utfyllnad av bokhyllan satte jag alltså igång med augustprisvinnaren för 2010. Bara några sidor in i boken var jag helt tagen. Hur okunnig måste jag inte vara för att aldrig ha läst något av Hirdman tidigare? Boken är ett personligt och samtidigt historiskt försök av en dotter att lära känna sin sedan länge döda mamma. Denna mamma som var både grevinna, spion, kommunist, dotter, mor och flykting. Jag blir så tagen av att läsa en historia som denna. Jag finner det så fascinerande med människor som har släkt med en sådan passionerad historia. Och just apropå detta med släkt, så hann jag aldrig tipsa om boken för min farmor. Min farmor var en sann litteraturälskare och vi hade många bokrecensioner via email. Tyvärr gick hon bort i december, och inkorgen på mailen gapar fortfarande tom, men på något sätt blir jag påminnd om henne när jag läser Hirdmans bok. Inte för att min farmor var varken grevinna eller spion. Utan för att jag vet att hon själv skrivit ned mycket om sitt eget liv, som jag ivrigt inväntar en kopia på. En kopia som förutom våra bokrecensioner, blir min första riktiga kanal för att lära känna vem min farmor egentligen var. Det kommer med all säkerhet inte vara lika dramatiskt som Hirdmans mammas berättelse, men det blir något ur min egen släkt, och det är minst lika bra, om inte än bättre!