tag:blogger.com,1999:blog-5437720331715071052024-02-20T08:00:13.877-08:00 Carolina KjellstrandLina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.comBlogger54125tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-28714300773684989232015-07-21T02:58:00.004-07:002017-01-18T12:37:17.849-08:00Sju dagar kvar att leva Läst färdigt Carina Bergfeldts "sju dagar kvar att leva". Boken skildrar den brutala nedräkningen ett dödsstraff innebär såväl för den dödsdömde och dennes familj, offrets familj eller människorna som arbetar med det. Skillnaden mellan att längta och att vänta på det blir oerhört tydlig.<br />
<div>
<br /></div>
Varje kapitel berör olika fångar och deras historia, men även offrens familjer. Boken beskriver flera avrättningar och vi får bl.a. ta del av flera fångars sista ord då de ligger fastspända på en brits i en position kusligt likt en korsfästelse. Att få ta del av deras sista ord, förnedringen i hur de spänns fast på britsen, skulle likväl kunna tagit plats i den så ofta förekommande morbida publika fascination som allt för ofta vältrar sig i dessa människor och deras öde men Bergfeldts beskrivning känns så saklig, human och respektfull. Jag tror att det är just detta som gör att det går rakt in i hjärtat.<br />
<br />
På detta sätt får fångarna namn och blir något mer än ett fångnummer och en siffra i statistiken över verkställda dödsdomar. Det är varken blödigt, kallt eller på något sätt överdrivet beskrivet. Det är känsloladdat men långt ifrån dömande, men framför allt är det oerhört levande beskrivet. Fångarna blir levande.<br />
<br />
När man kommer till kapitlen där den tidigare fängelsedirektören och den pensionerade fängelseprästen berättar om sina upplevelser av Texas dödskammare får boken ytterligare en dimension. En direktör som var tvungen att separera den egna synen på sin yrkesroll och det staten Texas beslutat. Kampen mellan att kanske egentligen inte stödja dödsstraffet och ändå vara den som följer med fångarna in i dödskammaren och den som slutligen ger det slutgiltiga tecknet till bödeln. Hur lever man med det? Vad gör det med en människa, att vara ansvarig för flera hundra avrättningar men att själv inte kunna stå för det. Att istället lägga över det på någon annan, i det här fallet Staten Texas, Högsta Domstolen eller kanske Guvernören. Kanske är det just det som krävs för att klara av ett sådant jobb?<br />
<br />
Att som fängelsepräst lära sig att koppla bort sig själv totalt och bara vara en kanal till gud. Hur kopplar man bort sina egna känslor när man gång på gång får höra de mest vidriga bekännelserna så att man i dödsögonblicket kan lägga sin hand på den döende fången, för att denne inte ska dö ensam.<br />
Genast tänker jag på Damien Echols uttalande om att en människas förmåga att älska står i proportion till dennes intelligens...<br />
<br />
Vården blir förvaring. De som borde visas mest medmänsklighet av oss alla behandlas sämre än djur. De som antagligen är i störst behov av mänsklig kontakt isoleras totalt. De som ska dödas behandlas så inhumant att många av dom tar sitt eget liv, vilket är precis det som isoleringscellen och den extrema "säkerheten" ska förhindra.<br />
<br />
Vid en avrättning skrivs dödsorsaken i dödsattesten som mord. Detta i ett land där varje pengasedel pryds med texten "In God We Trust".<br />
Vilken Gud undrar jag?<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-42161325588173810642015-06-29T13:14:00.003-07:002016-08-28T02:40:23.125-07:00 Att inte vilja leva är inte samma sak som att vilja dö.<br />
<div class="p1">
Jag visste att jag inte ville leva. Men jag visste inte så mycket mer. Jag tyckte mig veta att det här livet inte var för mig. Men döden, den visste jag egentligen inget om. Jag har många gånger undrat om Åke, mammas man, kände så? Eller ville han faktiskt dö? Att Åke hängde sig i ett träd tvärs över gatan från där vi bodde, det var vad jag visste om döden. Det var egentligen mitt första riktiga möte med döden, två veckor innan min 12 årsdag. Fast det var ju inte döden jag mötte då heller, det var väl mer en odefinierbar tomhet som för alltid funnits med mig sen dess.</div>
<div class="p1">
<br /></div>
<div class="p1">
Jag undrade länge om det var något jag sagt eller gjort som fick honom att göra som han gjorde. För det är väl så barn fungerar, det man inte förstår tar man på sig skulden för. För att befria mig från det skuldbetungande oket bestämde jag mig för att aldrig vara så feg som han varit. För vid 12 års ålder hade jag snappat upp från andra att man var feg om man tog livet av sig. Genom att läsa ovanstående tror jag att jag inte ens behöver säga att jag inte fick någon som helst profesionell hjälp med att bearbeta det tragiska vår familj drabbats av. Inte ens när min mamma lades in på psyk och jag inte hade någon annan som bodde i vårt hushåll fick jag någon hjälp. Styvpappan hängde sig och mamman las in på psykakuten. Jag flyttade in temporärt hos min syster och sov över hos kompisar. Jag fyllde 12 år och min mamma fick några timmars permission. Födelsedagsfesten hade med all säkerhet varit trevligare om hon inte varit med. Jag fortsatte att skuldbelägga Åke och jag intalade mig själv att jag aldrig någonsin skulle kunna göra så mot mina nära och kära. Och just då, 12 år gammal, blev nog livet lite lättare genom att lägga över skulden på honom. Åtta år senare svalde jag ungefär 200 tabletter i en väns kök och gick och la mig i hopp om att aldrig vakna igen. Jag var inte feg och jag tänkte inte en endaste gång på att jag kanske skulle göra någon upprörd eller ledsen. För mig handlade det inte om att jag inte ville leva på grund av någon annan eller något annat. Det enda jag tänkte på då var mig själv.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Oavsett vad man kan tro var det befriande. All ångest, all sorg och all smärta som alltid huserat inom mig men som jag aldrig kunnat komma åt - nu hade jag faktiskt övertaget- för första gången var det jag som bestämde. Jag kände mig inte alls instängd. Det var som om skärvorna av mitt inre äntligen sopats ihop och slängts. För att laga dom var otänkbart. Ogörbart. Omöjligt. Det var i alla fall vad jag trodde då.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Efter det är mina minnen sporadiska. Huvudvärken, svettningarna och det obönhörliga tjutandet i huvudet. ett tjut som överröstade alla röster runtomkring och gjorde dom till ett mummel i bakgrunden. </div>
<div class="p1">
Jag såg vägens vita mittlinje när jag låg i Israels bil på väg till sjukhuset. Jag tror jag tappade en sko någonstans där på vägen. Ofattbart vad man faktiskt kommer ihåg. Jag har ett tydligt minne av min rosa flipflop, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg att jag blev hittad med huvudet långt nerstucket i en toalett när jag försökte dricka. Kommer inte ens ihåg att jag tog mig till badrummet. Jag antar att jag blev inburen i sjukhusentren. Trots tjutandet kommer jag aldrig glömma frågan som då mötte oss, "credit card or check?"</div>
<div class="p1">
Öh, ursäkta men jag vill bara inte leva längre. Betalningsmetoden hade jag inte riktigt tänkt på.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Sen blir allt svart. En latinamerikansk man håller fast mig, ropar ut att "she´s a fighter"- är det mig dom pratar om? Det är som ett vakuum. Det är inte så att jag kan se mig själv liggandes där på britsen, fasthållen, och jag känner heller ingenting. Trycket från mannen som håller fast mig borde antagligen kännas. Men jag känner ingenting. Jag upplever alltsammans. Jag är ju fysiskt där men känner ingenting. Varken i lederna de håller ner eller inombords. Vakuum.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
När jag vaknar nästa gång är jag bältad. Händer, fötter och bröstkorg är fastlåsta med läderremmar. Läderremmarna berövade mig min mänskliga värdighet. Nu kunde jag inte längre bestämma över mig själv. Jag kunde inte klia mig, sätta mig upp eller torka tårarna. Läderremmarna fråntog mig rätten att bestämma om jag skulle leva eller inte. Läderremmarna håller fast mig och håller mig hel, men inombords slits man sönder. Den där befriande känslan jag haft ett dygn innan var som bortblåst. Jag var bältad, under konstant uppsyn och sjukhusets alla insatser till trots kände jag mig mer död än levande.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
ICU- intensive care unit. Där låg jag, mitt i en glasbur. För att alltid vara under uppsyn. Slangar överallt, monitorer. En klädnypeliknande klämma på fingret, en slang i näsan. Mitt i allt, sitter hon vid fotändan av min säng. Hon håller mig inte i handen. Hon sitter inte nära. Istället tittar hon på mig med sina vattniga blå ögon. You can´t come home, Lina, säger hon. Det har gått nästan två dygn sen jag svalde tabletterna och det är väl egentligen här som mitt minne tar vid igen. </div>
<div class="p1">
Jag blev alltså utkastad hemifrån eftersom jag svalt en massa tabletter. Eftersom jag valde en bana som inte riktigt passade henne. Kanske hon skämdes. Kanske var hon rädd. Jag befann mig ju på andra sidan jorden, långt hemifrån och långt från familj och vänner. Kanske att hon kände ett ansvar. Ett ansvar hon inte ville kännas vid. Jag svarar henne inte. Jag går in i mitt vakuum igen. Där är jag trygg.<br />
<br />
Nästa riktiga minne jag har är från den vanliga vårdavdelningen där jag spenderade ca 5 dagar. Särskilt minns jag det vårdbiträde som tog hand om mig. En medelålders svart kvinna med en mjuk och dov röst. Det är framför allt hennes röst jag kommer ihåg eftersom jag oftast var så trött att jag knappt orkade öppna ögonen. Vid ett tillfälle tittar hon på mig, tar min hand- jag tror hon var den första och antagligen den enda som gjorde det när jag låg där på sjukhuset- och frågar varför jag ville dö. En fråga som ingen annan ställt till mig under de 11 år som gått efter händelsen. Jag svarade henne inte då, men jag har alltid burit med mig hennes fråga. Hennes mjuka röst och snälla ögon, hennes hand som kramar min. Hon var den som hjälpte mig att ställa mig upp första gången , hon var den som fångade mig när benen inte bar. Hon var den som hjälpte mig till en efterlängtad dusch. Hon var den som tittade in innan hon gick hem och sa hej då varje dag.</div>
<div class="p1">
<br />
<div class="p1" style="-webkit-text-stroke-width: 0px; color: black; font-family: Times; font-size: medium; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; letter-spacing: normal; line-height: normal; orphans: auto; text-align: start; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; widows: 1; word-spacing: 0px;">
<div style="margin: 0px;">
I någon form av förebyggande syfte visade sjukhusets psykolog, en kostymklädd man med anteckningsblocket i högsta hand, en videoupptagning av när jag fick "kol" (något man får för att binda samman de giftiga ämnena man tillfört kroppen). Det är ingen smickrande syn, hela kroppen rycker och skakar och det rinner en tjock, svart trögflytande vätska ur munnen på mig. Jag är egentligen inte vid medvetande och det står okända människor runtomkring och tittar på mig. It´s a freak show. Idén att en video skulle vara avskräckande är för mig så absurd och nästintill löjlig. Det är ju jag som ligger där och rycker på britsen. Om inte det är avskräckande nog så är det nog inte en video i taskig kvaliteé det som gör det. Inte för mig i alla fall.</div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
</div>
</div>
<div class="p1">
Jag önskar att jag idag kunde få tala om för mitt underbara vårdbiträde, och kanske även den sorgliga psykologen, att jag nog egentligen inte ville dö men att jag bara inte ville leva längre. Jag önskar att jag kunde få säga tack för den omtanke vårdbiträdet visade mig, och som hon antagligen visat hundratals andra människor efter mig. Den värme hon gav mig hittade så småningom in till mitt vakuum. Hon visade mig vad medmänsklighet egentligen är och jag glömmer henne aldrig.<br />
<br /></div>
Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-11876767042377721252015-05-13T10:02:00.000-07:002015-05-13T23:24:10.266-07:00vi blir inte annorlunda för att vi dörMan skulle kunna tro att jag blivit besatt. Efter att ha läst Damien Echols "dödsdömd" var jag tvungen att se både dokumentärer och en spelfilm om fallet. Jag var tvungen.<br />
<br />
Varför dödsstraff överhuvudtaget kan man undra. "Vi blir inte annorlunda för att vi dör" skriver Michel Montaigne. Det är alltså lättare att göra slut på mänskligt liv istället för att ge möjligheten att få vara annorlunda. Man gör hellre slut än att försöka bygga upp på nytt.<br />
<br />
<br />
Echols satt i dödscell, nästan 20 år. På grund av de handlingar han dömdes för ansågs han inte värd att ges möjlighet och hjälp till förändring. Det han beskriver från fängelset och tiden innan han oskyldigt dömdes för mordet på tre små pojkar är oerhört målande. Det blir levande. En dödsdömd man som ger oss en levande beskrivning av hur det är att leva. Att leva sida vid sida med döden. För han tänker inte dö. I hans mening är det inte spöket som hemsöker huset utan huset som hemsöker spöket. Han tänker inte låta dödscellen vinna. Han säger att döden bara finns om man tillåter den att finnas. Jag hade nog trott att det inte fanns något val när man sitter i dödscell, men enligt Echols finns det alltid ett val. Han tror inte, utan strävar. Strävar efter att få vara en del av gudomligheten varje dag. Kort och gott, en dödsdömd mans strävan att få leva.<br />
<br />
Han menar att Visdom går att likställa med erfarenhet. Erfarenheter ger människan visdom, och ofta ett ärr. Ju större ärr desto större insikt.<br />
Hur stort ärr kan man egentligen få undrar jag. 20 år i dödscell. Oskyldigt dömd. Det måste vara ett djupt ärr. Jag antar att det understryker hans mening om att det enda sättet att förstå någonting är att verkligen uppleva det själv.<br />
<br />
Echols blir så småningom släppt. Hur kan man någonsin tro på samhället igen? Hur kan man någonsin älska igen? Hans svar är enkelt. Att en människas förmåga att älska står i direkt proportion till intelligensnivån, precis som hatet står i proportion till det oupplysta hos människan.<br />
<br />
Han skriver att man i fängelset, varje dag, berövas en liten del av det man en gång var. Det man en gång var ämnad att vara vara. Han måste ha använt tiden väl tänker jag. Han har byggt upp sig själv medan fängelset berövat honom hans bild av sig själv.<br />
Men det är klart,<br />
det som ska ge ljus måste tåla att brinna<br />
<br />
<br />
<br />
<!--[if gte mso 9]><xml>
<o:OfficeDocumentSettings>
<o:AllowPNG/>
</o:OfficeDocumentSettings>
</xml><![endif]-->
<!--[if gte mso 9]><xml>
<w:WordDocument>
<w:View>Normal</w:View>
<w:Zoom>0</w:Zoom>
<w:TrackMoves/>
<w:TrackFormatting/>
<w:HyphenationZone>21</w:HyphenationZone>
<w:PunctuationKerning/>
<w:ValidateAgainstSchemas/>
<w:SaveIfXMLInvalid>false</w:SaveIfXMLInvalid>
<w:IgnoreMixedContent>false</w:IgnoreMixedContent>
<w:AlwaysShowPlaceholderText>false</w:AlwaysShowPlaceholderText>
<w:DoNotPromoteQF/>
<w:LidThemeOther>SV</w:LidThemeOther>
<w:LidThemeAsian>JA</w:LidThemeAsian>
<w:LidThemeComplexScript>X-NONE</w:LidThemeComplexScript>
<w:Compatibility>
<w:BreakWrappedTables/>
<w:SnapToGridInCell/>
<w:WrapTextWithPunct/>
<w:UseAsianBreakRules/>
<w:DontGrowAutofit/>
<w:SplitPgBreakAndParaMark/>
<w:EnableOpenTypeKerning/>
<w:DontFlipMirrorIndents/>
<w:OverrideTableStyleHps/>
<w:UseFELayout/>
</w:Compatibility>
<m:mathPr>
<m:mathFont m:val="Cambria Math"/>
<m:brkBin m:val="before"/>
<m:brkBinSub m:val="--"/>
<m:smallFrac m:val="off"/>
<m:dispDef/>
<m:lMargin m:val="0"/>
<m:rMargin m:val="0"/>
<m:defJc m:val="centerGroup"/>
<m:wrapIndent m:val="1440"/>
<m:intLim m:val="subSup"/>
<m:naryLim m:val="undOvr"/>
</m:mathPr></w:WordDocument>
</xml><![endif]--><!--[if gte mso 9]><xml>
<w:LatentStyles DefLockedState="false" DefUnhideWhenUsed="true"
DefSemiHidden="true" DefQFormat="false" DefPriority="99"
LatentStyleCount="276">
<w:LsdException Locked="false" Priority="0" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Normal"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="0" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="heading 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 7"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 8"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 9"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 7"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 8"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 9"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="35" QFormat="true" Name="caption"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="10" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Title"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="1" Name="Default Paragraph Font"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="11" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Subtitle"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="22" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Strong"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="20" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="59" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Table Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" UnhideWhenUsed="false" Name="Placeholder Text"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="1" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="No Spacing"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" UnhideWhenUsed="false" Name="Revision"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="34" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="List Paragraph"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="29" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Quote"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="30" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Intense Quote"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="19" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Subtle Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="21" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Intense Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="31" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Subtle Reference"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="32" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Intense Reference"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="33" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Book Title"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="37" Name="Bibliography"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" QFormat="true" Name="TOC Heading"/>
</w:LatentStyles>
</xml><![endif]-->
<!--[if gte mso 10]>
<style>
/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:"Normal tabell";
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:"";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;}
</style>
<![endif]-->
<!--StartFragment-->
<br />
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<br />
<!--EndFragment--><br />
<br />
<br />
<br />Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-83733449966669799642015-02-15T13:34:00.003-08:002015-02-15T13:35:24.228-08:00Inspirera mera!Jag hörde om någon som skulle åka på en meditationskurs där man under 10 dagar skulle vara helt tyst. 10 dagars tystnad- jag kan inte ens föreställa mig det. Om jag tolkat det hela rätt är det tänkt att kursens krav på tystnad ska återuppväcka sinnena som förslöats i en vardag där vi konstant bombarderas av intryck. Jag förstår tanken men känner ändå ett enda stort NEJ!<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Nej, inget för mig. Absolut inte. Tystnad går bara inte, jag har ju ägnat större delen av mitt liv åt musik- tystnad som en långsiktigt, enskild känsloförstärkande enhet är för mig otänkbart! </div>
<div>
För att få mina sinnen skärpta behöver jag bara besöka den underbara bloggen "finistère". Bodil Malmsten är min idol, på riktigt! Hennes knivskarpa iakttagelser av omgivningen, vardagen, eller varför inte hennes underbara tejpfamilj (kolla in detta om du är obekant med dessa underbara figurer) får mig alltid att känna mig lycklig, berikad och underbart ignorant inför allt hon verkar uppfatta som går oss andra dödliga förbi. Hennes ord får mig att känna mig som allt annat utöver "som vanligt". Det finns ingen som Bodil. Ingen skriver som hon. Ibland undrar jag om någon annan människa ens tänker som hon.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
För att du ska förstå just hur speciell Bodil är följer här ett citat från "finistère" daterat den 16 januari 2015:</div>
<div>
<br /></div>
<div>
<span style="background-color: white; font-family: Georgia, Garamond, 'Times New Roman', serif; font-size: 13px; line-height: 17px; text-align: left;">"Det lär finnas personer som när de drabbas av cancer säger eller tänker:</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Georgia, Garamond, 'Times New Roman', serif; font-size: 13px; line-height: 17px; text-align: left;">Varför jag? Varför just jag?</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Georgia, Garamond, 'Times New Roman', serif; font-size: 13px; line-height: 17px; text-align: left;">Så tänker inte jag.</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Georgia, Garamond, 'Times New Roman', serif; font-size: 13px; line-height: 17px; text-align: left;">Jag tänker:</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Georgia, Garamond, 'Times New Roman', serif; font-size: 13px; line-height: 17px; text-align: left;">Varför inte? Varför inte just jag?"</span></div>
<div>
<br /></div>
<div>
Utan att någonsin ha träffat människan känner jag en enorm ödmjukhet inför henne och hennes ord- vilken respekt hon har för både sig själv och sin omvärld.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag har i dagarna blivit antagen till en utbildning inom brottsofferjouren. De få själar som vetat om detta har direkt ifrågasatt hur och när jag ska hinna detta. Mitt svar har då varit att utbildningen är något som känns så viktigt för mig att tiden måste finnas till. Att jag känner en närmast desperation över att vi i vårt samhälle alltid verkar förlita oss på att någon annan ska göra det. Att någon annan ska ha tid för det. Att någon annan ska ha ork för det. Därför klingar (ja, det där med tystnad var ju inte min grej) Bodils "varför inte just jag" så väl i mina öron. Varför ska inte just jag engagera mig i den omgivning jag lever i? Trots att hon använder orden i en situation där utgångspunkten är tvärtemot den jag just beskrivit gällande mig själv så beskriver hennes ord på pricken min åsikt om vi inte ska ta något för givet. Varken andras engagemang, inte vår egen osårbarhet eller vår egen frisedel. Jag tror vi alla egentligen vet att den där frisedeln inte finns men att det är just på grund av den vetskapen vi alltför ofta hör "varför jag" istället för "Varför inte jag". Vetskapen om den icke-existerande frisedeln skapar ett försvar som utmynnar i "varför jag". Jag hoppas på fler "varför inte jag" under 2015- tack till Bodil Malmsten för att hon satte ord på något jag känt men inte kunnat uttrycka själv!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-11937067750621034012014-09-28T01:18:00.001-07:002014-09-29T08:21:57.238-07:00Utveckling = Överarbete!En och en halv månad in på terminen inser jag att samtalet som förs med kollegan handlar om hur trötta och stressade vi är. Hur innerligt vi ser fram emot den stundande studiedagen för att få ett litet, om än så välkommet, andningshål. Det har sagts tidigare och tål att sägas igen, läraryrket är extremt intensivt.<br />
Men exakt vad är det som är så intensivt? Utöver undervisningen (!) finns otroligt många arbetsuppgifter av varierande karaktär, som alla på något sätt måste hinnas med. Allt ifrån föräldra/elevsamtal, kunskapsbedömningar, kollegiala möten, beställa arbetsmaterial, till att styra upp elevprojekt som tex elevrådsmöten och göra listor över vilken klass som ska stå vilka veckor i elevcafeét, allt detta är vardagssysslor för oss lärare. Det kan även vara så att vi står en hel eftermiddag i elljusspåret vid friluftsdagar, eller tvingas vara skridskovakt mitt i iskalla vintern. Vi är ute och rastvaktar, vilket ofta medför att den egna rasten går bort. Inte ens en lunch intas i "ledigt" tillstånd, för samtidigt som vi äter ser vi till att alla sitter ned, att alla plockar undan efter sig, svarar på frågor om när lektionen egentligen börjar och försöker ha koll på vilka som bara tar fil och flingor och vilka som inte äter alls. Observera att detta bara är ett axplock av allt vi gör på en dag. Utöver vår undervisning.<br />
<br />
För egen del är lektionerna inte det som stressar mig, inte heller planeringen eller bedömningen av elevernas kunskaper stressar mig. Eftersom jag nu jobbat i några år vet jag på ett ungefär vad som funkar i klassrummet, hur jag ska lägga upp undervisningen och har jobbat fram mycket material som jag använder mig av. Perfekt, detta borde betyda ingen stress. Men vad gör vi som tillhör lärarsläktet när allt flyter på och funkar bra? Jo, då tar vi på oss en massa extrauppgifter. För mig som musiklärare är det extra enkelt att slänga in en extra julshow eller ett extra luciatåg, eller varför inte en liten adventskonsert när vi ändå är igång. Att spela med 48 barn på föräldramötet hinner jag väl också med.. Jo just det, det var ju öppet hus snart också, ja men då tar vi gör en liten minimusikal för de yngre barnen och anordnar en liten minishow för de äldre eleverna. Det blir väl kul. Eller? Jo visst blir det kul, men så otroligt mycket extra jobb. Allt det jag just skrev är sånt jag tagit på mig extra denna termin. Minimusikalen för åk 2 och 3 vågar jag inte ens tänka hur många timmar jag lagt ned på. Det extrainsatta luciatåget, utöver det vanliga, oj oj oj, där ska nämligen allt komp spelas in förväg så eleverna kan öva med sina klasslärare utöver musiklektionernas rep...Ackompanjerandet på öppet hus har jag förträngt än så länge men måste väl ta tag i alla de låtar jag fått mailat till mig från elever som så gärna vill sjunga...<br />
<br />
Personligen undrar jag om det inte är så att när man känner att lektionerna flyter på och materialet redan finns så tar vi på oss en massa extra uppgifter för vår egen personliga utvecklings skull. Jag har så svårt för att bara köra på, göra samma grej år ut och år in. Jag vill fortsätta utvecklas som lärare, musiker och person och därför byggs arsenalen av extrauppgifter snabbt upp. Det stör mig väl egentligen inte, men det som stör mig mest är att jag undrar vilken annan yrkeskategori som inte skiljer det privata från det offentliga. Där en personlig utveckling allt som ofta måste nås via jobbet?<br />
<br />
Med alla dessa extrauppgifter utvecklas jag självklart i min yrkesroll, dock på bekostnad av mitt privatliv då jag blir trött, lätt stressad och väldigt sällan kopplar av på riktigt, för tanken på den där musikalen, inspelningen eller arret gnager i bakhuvudet...<br />
<br />
Need I say att jag ser fram emot studiedagen imorgon just för att hinna med några arr, plankningar och inspelningar!<br />
<br />
Väl mött i septembers luciakaos!Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-58572513294386950172014-09-01T08:56:00.002-07:002014-09-01T08:56:49.888-07:00Klasskonferensen from hell!Idag fick jag återigen bekräftat för mig hur mycket jag avskyr klasskonferenser... Snacka om att färga kollegors syn på eleverna, vidrigt rent ut sagt....<br />
<br />
På vilken annan arbetsplats går man igenom hela listor med människor (elever, kollegor, you name it) och nästan letar "fel" eller problem som kan tänkas finnas.... Jag tar gärna emot information som hjälper mig att möta en elev på bästa sätt men att se kollegor nästan leta fel hos de stackars barnen... Nej tack! <br />
<br />
Då jag anser att vi borde arbeta i en mer positiv och framåtsträvande anda reste jag mig upp och gick efter 30 minuter. Jag antar att det nu finns en viss risk att jag hamnar på en liknande lista när dom ger sig på att utvärdera kollegorna, men den listplaceringen tar jag så gärna. Blir nästan som en komplimang i sammanhanget. Inte tänker jag sitta och vara en del i något så primitivt utan att säga något. Jag trodde vi hade kommit längre än så här!Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-41201289349093363222014-08-20T07:09:00.000-07:002014-08-20T07:09:09.155-07:00En och en halv vecka in på terminen undrar jag endast hur mycket estetik den svenska skolan egentligen tål?? Känns magert på den fronten just nu....Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-36671645819139916152014-07-27T00:00:00.001-07:002014-07-27T00:03:13.433-07:00Ner med händerna och prata!<br />
I många klassrum runt om i Sverige sitter ordningsregler uppsatta. Ordningsregler som har komponerats av både lärare och elever och som tjänar som ett förtydligande dokument över hur klassrumsmiljön ska vara. Allt som oftast finner man där en punkt kring handuppräckning. Att alla förväntas räcka upp handen när man önskar säga något. Jag själv tillämpar handuppräckning slaviskt med mina yngre elever (ja, jag erkänner det skamset), men har gått ifrån det mer och mer med mina äldre elever. Atmosfären blir betydligt mycket trevligare, och mina elever är oftast väldigt duktiga på att inte direkt skrika ut svaret eller att det inte alltid är samma person som svarar. Det blir en mer levande stämning i klassrummet och det blir desto högre i tak då man aldrig riktigt vet vad som kommer att sägas härnäst.<br />
<br />
Ulla Wiklund ställer sig mycket negativ till handuppräckning i klassrummet. Hon menar att det skapar en odemokratisk hållning i klassrummet som sorterar eleverna, och som framför allt gör att de sorterar sig själva. Ä<i>r jag en sån som räcker upp handen? Är jag en sån som inte räcker upp handen? Kan jag eller kan jag inte</i>? Wiklund skriver vidare att genom att räcka upp handen har eleven fått hjälp att definiera sig och sin roll i klassen, men på utvecklingssamtalet senare under terminen samt i bedömningar gjorda av läraren läggs allt ansvaret på eleven självt.<i> Hur går det med matten? Vad kan du göra för att förbättra det? Vad har du för ansvar för dina egna studier?</i><br />
<br />
Wiklund tar även upp tidsaspekten i sin argumentation kring varför handuppräckningen bör försvinna i klassrummen. Hon menar att det tar dyrbar tid från lektionerna och många tappar initiativkraften och lusten att själva tänka. Det är klart, ser jag att flera andra signalerar (genom handuppräckning) att de kan svaret medan jag själv inte kan, ja då är det ju bara att vänta för snart tillkännages det rätta svaret och jag behöver inte tänka själv.<br />
<br />
Ställ i stället frågor som inte alltid har <i>ett</i> rätt svar och låt eleverna resonera och reflektera kring det. Många gånger behöver eleverna få göra sin röst hörd i klassrummet för att faktiskt få en chans att lära sig, att kunskapa. Trots det är det oftast läraren som tar det största talutrymmet i klassrummet, vilket tar dyrbar tid från elevernas inlärning. Precis som Einstein (tror det var han iaf) sa att man ska kunna skriva ned det man vill ha sagt på en A4, oavsett ämne och uppsatslängd, tror jag att desto mer förberedd man är som lärare inför en genomgång, desto kortare genomgång kan man hålla och på det sättet lämna desto mer tid till eleverna.<br />
Processer är ju verkningar över tid, men frågan idag är väl vems process vi pratar om, lärarens eller elevens? Elevens borde vara det självklara svaret, men jag tror att många lärare stjäl dyrbar tid och energi från elevernas process och gör det till sin egen, tyvärr...Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-4931147560689798862014-07-22T01:52:00.003-07:002014-07-22T01:54:28.539-07:00Att föra tanken vidareLäraryrket är ett ganska märkligt yrke. Märkligt på många sätt, men det jag tycker är det knepigaste med yrket är att det är så otroligt intensivt hela terminen för att sen bara ta slut. Man får sin efterlängtade semester, och visst är det skönt, men jag har nog inte riktigt knäckt koden för hur man ska koppla av helt och hållet ännu. Därför brukar mina sommarlov få tjäna som den där tiden som aldrig annars finns till för fortbildning. Man kan ju tycka att lärare verkligen är en yrkeskategori där fortbildning och kompetensutveckling borde vara en självklarhet- observera min betoning på borde...<br />
<br />
Fortbildningen för denna sommar har bestått i Ulla Wiklunds "Föra tanken vidare", en bok om reflektionsarbete för både lärare och elever.<br />
<br />
Boken bygger på att som pedagog våga lita på barns inneboende kraft och lust att lära sig. Att som lärare inte "servera" för mycket i form av för långa genomgångar och lärarledda problemlösningar. Att allt eftersom lägga över ansvaret för elevens lärande mer och mer på eleven självt. Hur ska detta då göras? Genom att lära eleverna att reflektera över sin egen kunskap och sitt eget lärande.<br />
<br />
"<i>Erfarenhet är inte vad som händer oss, utan vad vi gör av det som händer oss</i>" (Aldous Huxley).<br />
Självklart när man läser det, men varför är det inte självklart i skolans undervisning?<br />
<br />
I skolvärlden idag pratas det mycket om Individualisering, allt ska individualiseras efter den enskilda eleven. Dock menar Ulla Wiklund att individualisering i skolan idag oftast handlar om att erbjuda barnen individuella arbeten, att te.x få välja vad de ska skriva en uppsats om eller vilket Europeiskt land de vill fördjupa sig om. Wiklund menar istället att individualisering borde utgå från en individanpassning i undervisningen. Istället för att få välja vad de vill skriva uppsats om, kanske någon vill arbeta i grupp, någon vill skriva en sång om det, någon vill dramatisera ämnet osv. JA, säger jag!<br />
<br />
I dagstidningar, mediedebatter och andra sociala forum pratas det om integrering. Det det har blivit ett "fint" och "korrekt" ord att använda. Men vad betyder det då? Jag antar att om vi lyfter in det i skolans värld handlar det om att få enskilda barn att passa in i ett sammanhang, en klass eller annan gruppkonstellation. Men varför pratar vi inte mer om <i>Inkludering</i> istället? Att skapa en helhet med en mångfald. Det är ju så skolan faktiskt ser ut idag. En otroligt rik mångfald bland både elever och lärare, så varför inte skapa en helhet byggd på alla de styrkor som återfinns i mångfalden. Wiklund menar att det är en gemensam sak att "kunskapa", så då kan vi väl fråga oss varför är vi så rädda för att skapa en undervisning baserad på att inkludera hela gruppen istället för att fokusera på en individualisering som resulterar i individuella arbeten, som forskning visar skapar mindre engagerade elever, där arbetet i klassrummet många gånger fokuseras på att integrera enskilda barn i en mall. En mall vars gränser suddats ut för länge sen.<br />
<br />
<br />Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-42184841159711552922014-07-08T14:22:00.001-07:002014-07-10T09:29:30.046-07:00Nothing stops a bullet like a jobJust sett dokumentären G-DOG. Alltså den om prästen G-DOG. Filmen är alltså ingen våldsglorifierande hiphopdokumentär. Förvisso för dokumentären oss till utdömda ghetton men istället för att vältra sig i den gråa, hårda och tuffa verklighet där gängens lagar styr, uppfostrar och utplånar dess invånare visar filmen istället upp den färgstarka livsglädje och medkänsla som finns där. G-dog, eller Fader Greg Boyle som han egentligen heter, är en vit präst som ägnat sitt vuxna liv åt att hjälpa Los Angeles fattiga invånare. Endast några minuter in i filmen slås jag av hur bekant G-dog verkar. Det tar mig en stund att inse, men han är precis som tagen ur en film, det är som Robin Williams i Dead Poets Society. Ju längre dokumentären fortskrider inser jag hur Hollywoodvänlig hela filmen faktiskt är. Missförstå mig rätt, den är inte sliskig, långtråkig och intetsägande som många Hollywoodfilmer MEN den bygger på det av Hollywood högt älskade scenariot rörande det goda som besegrar det onda, att våga tro på sig själv och en ensam man som tar på sig att rädda de som enligt samhället inte går att rädda.<br />
<br />
För att lyckas få människor att lämna gänglivet menar Fader Greg Boyle att man måste inhysa hopp i dessa människor och att detta ska göras med just hopp. lnga tomma löften, icke-infriade löften eller ignorans, som tyvärr allt för ofta är samhällets sätt att hantera situationen. Det råder ingen tvekan om att G-Dog ställer krav på alla de män och kvinnor som han hjälper att hjälpa sig själva, men han menar även att vi runt omkring har ett ansvar för hur vi betraktar dessa människor. Han menar att <i>vi bör känna medlidande och respekt för de fattigas börda istället för att döma hur de bär bördan</i>. Den enkla meningen fastnade hos mig. Den sitter kvar och oavsett om jag befinner mig i Boyle Heights där jag faktiskt undervisat piano en gång i tiden eller om jag sitter på min balkong en fantastisk julikväll och lyssnar på en sovande stad kan jag applicera hans visdomsord på så många situationer och personer i min omgivning.<br />
<br />
Meningen är något som liknar ett ledord när man arbetar som lärare men borde även vara detsamma som vän, syster, dotter och inte minst mamma. För visst är det väl så att vi oftast fokuserar på beteendet istället för problemet? Tyvärr är det nog oftast lättare att fördöma beteendet än att förstå problemet. Jag tror personligen att det många gånger är så att vi inte själva förstår de problem som ligger till grund för våra handlingar, så det är klart, att tro att andra ska förstå är kanske lite ignorant, om än hoppfullt. Vi vill ju alla bli accepterade, respekterade och älskade, men är vi villiga att alltid ge detsamma, såväl till bekanta som okända människor?<br />
Jag vill återkomma till G-dogs fantastiskt välkomponerade mening, <i>vi bör känna medlidande och respekt för de fattigas börda istället för att döma hur de bär bördan</i>. Tänk om alla barn fick med sig visdomsord som dessa hemifrån. Det om något vore att inhysa hopp för samhället med just hopp.<br />
<br />
Se filmen!<br />
<br />
<br />Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-77700624370340974832012-05-21T12:56:00.006-07:002012-05-21T13:02:15.444-07:00Tid för Film? Javisst!<br />
För dig som har några minuter över vill jag verkligen rekommendera detta intressanta, och aningen skrämmande klipp. Efter Martin Luther Kings död skapade en kvinna vid namn Jane Elliot något hon kallade "Blue Eyes/Brown Eyes" experimentet. Det nu världskända experimentet graderade deltagarna som överordnade respektive underordnade baserat endast på deras ögonfärg. Det första klippet visar när hon gör detta med en årskurs tre skolklass. Det är fruktansvärt att se hur fort de stackars förvirrade barnen anammar detta tankesätt, så skickligt ledsagat av Mrs Elliots trygga hand .<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="border-collapse: collapse; color: #222222; font-family: arial, sans-serif; font-size: 13px;"><a href="http://www.youtube.com/watch?v=8bWlTZZN3DY&feature=youtube_gdata_player" style="color: #1155cc;" target="_blank">http://www.youtube.com/watch?<wbr></wbr>v=8bWlTZZN3DY&feature=youtube_<wbr></wbr>gdata_player</a></span><br />
<br />
<br />
Klipp nummer två är samma experiment, fast denna gång ufört på vuxna människor. Jag kan inget annat säga än att jag aldrig någonsin sett något liknande! Detta, gott folk, är värt att titta på till skillnad från mycket av det skräp som visas på TV!<br />
<br />
<br />
<a href="http://www.youtube.com/watch?v=f21RGIAtW0g&feature=relmfu">http://www.youtube.com/watch?v=f21RGIAtW0g&feature=relmfu</a><br />
<br />
<br />
Ta dig tid till att titta på dessa klipp- det är pedagogik som du aldrig sett den förr! Se till att du ser detta korta klipp för att inte missförstå Mrs Elliots mening om experimentet!<br />
<br />
<br />
<a href="http://www.youtube.com/watch?v=Up-GrlLSb-U&NR=1&feature=endscreen">http://www.youtube.com/watch?v=Up-GrlLSb-U&NR=1&feature=endscreen</a><br />
<br />
<br />
Enjoy!Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-83288445214299533512012-05-08T01:19:00.000-07:002012-05-08T01:20:25.782-07:00Beundransvärt Engagemang!Jag läser tidningen varje morgon. Eller rättare sagt, jag skummar igenom den varje morgon. Ofta samtidigt som jag försöker få i lilltjejen frukost och obönhörligt ropar efter den stora tjejen att komma och iaf sätta sig vid bordet. Jag läser rubrikerna, inledningen och sen, ja, inte så mycket mer. Jag har liksom inte lyxen (läs tiden) att läsa mer....förutom i vissa fall. Som idag när jag läste hela artikeln om att Ryssland tyvärr förlorade mot Putin, igen.<br />
<br />
Länge har jag önskat att jag skulle snubbla över en artikel värd att blogga om. Visst finns det sådana artiklar varje dag, men jag blir aldrig så där upprörd längre. Inte så som jag kunde bli förr. Ja, förr kunde jag gå i taket över något som tycktes mig fel, men inte nu. Och jag saknar det. Jag saknar kapaciteten att engageras så mycket att jag faktiskt blir upprörd, på riktigt. Förr visst är det en kapacitet? Det tycker jag.<br />
<br />
För ett antal veckor sedan såg vi en dokumentär där det bl.a ingick scener från en av Sverigedemokraterna annordnad demonstration där fokus snabbt gick över på alla de motdemonstranter som tagit sig ut för att visa sin avsky för partiets åsikter. Fantastiskt tyckte jag. Dumt tyckte M. Han menar att de bara ger partiet mer av den mycket åtråvärda uppmärksamhet de suktar efter. Då kom den helt plötsligt tillbaka! Kapaciteten att engagera mig. Engagemanget hittade tillbaka till mig, om än inte lika starkt som när jag var 17 år och debatterade mer vilt efter hjärtats åsikt än faktisk kunskap, men visst var den där. Jag kände en så stor beundran, och tacksamhet, inför dessa människor som engagerade sig i en fråga som rör alla oss som vill kalla oss människor, och medmänniskor. Hjärtat slog lite fortare än vanligt, jag tittade på M och sa smått upprört att ett samhälle faktiskt inte fungerar om människor inte engagerar sig, argumenterar för sin sak och protesterar mot orättvisorna. Att samhället skulle bli alldeles platt om vi inte var förunnade människor som känner och lever ut ett engagemang för vårt samhälles fortsatta gång. M svarade inte på det, så där dog den väldigt korta diskussionen. Men tanken har funnits kvar hos mig sedan dess. Känslan likaså.<br />
<br />
När jag växte upp sa min familj, och många andra familjer med den, när jag med hjärtat bankandes i bröstet argumenterade för hemlösas rätt till hjälp och vårt ansvar att hjälpa dem till det att <i>"man kan inte hjälpa alla"</i>. Jag undrar vad som sades i de familjerna där barnen nu faktiskt engagerar sig på olika sätt? Jag tycker det är fantastiskt att människor tar av sin tid, kraft och energi för att försöka förändra och förbättra samhället, för sig själva och för andra. Och en del av mig sörjer nog att jag inte kan hitta till den delen av mig själv längre. För den finns där någonstans, det vet jag eftersom jag blir så rörd och fylld av beundran när jag ser andra som gör det. Jag önskar bara att jag själv kunde bli lite mer upprörd ibland!<br />
<br />Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-69192328700037519762012-05-04T14:06:00.001-07:002012-05-04T14:06:28.744-07:00At Night I Fly För en tid sedan såg jag den mångfaldigt prisbelönta dokumentären "At night I fly". Titeln är lite som en kuliss gömd bakom en rökig ridå, en ridå som långsamt, allt eftersom filmen fortskrider, lättar. Dokumentären som utspelar sig på New Folsom Prison och alltså är en kriminalvårdsdokumentär ter sig inte likt någon annan dokumentär ur detta slag, mig veterligen.<div>
<br /></div>
<div>
I alla tider har människan utsöndrat en morbid attraktion till kriminella och deras handlingar. Under historiens gång har människan samlats på torg för att bevittna offentliga avrättningar, betalat pengar för att få en glimt av dårhusens intagna och deras lidande, medan vi i dag följer dödsdömdas bloggar, vältrar oss i kvällstidningarnas mördarporträtt och ögonvittnens hjärtskärande vittnesmål. Därav blev min förvåning stor när dokumentären, som utspelar sig på ett av USAs hårdast bevakade fängelser, aldrig berör fångarnas brott. Vi förstår att de flesta som intervjuas är mördare, med tanke på deras livstidsdommar, men regissören lämnar det åt vår fantasi att tampas med. Vår morbida attraktion får alltså ingen föda. Vi får aldrig veta vad de gjort eller varför de gjort det. Ingen profilering, förklaring eller dom. Detta är den första dokumentären jag sett som vågar ta avstånd från detta. Hurra. Äntligen. Istället tycker jag dokumentären handlar om den fråga vi får ställd av en fånge: hur tröstar man den som trängs i ensamheten?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Dokumentären blir ett vittnesmål av hur dessa människor förvaras. Hur deras tanke, hjärta och själ endast förvaras, och därför även förövas dem. Det är inte tal om någon kriminalvård, här pratar vi mänsklig förvaring i en omänsklig känsla av hopplöshet. En isolering från samhället och det egna jagets plats däri. Därför blir det så intressant, och kontroversiellt, när en fånge bestämt hävdar att "vi är som ni". Han hävdar vidare att alla är vi människor, varken så mycket mer eller mindre och att om det går att försöka göra något åt allt det mörka som dessa fångar bär på och vistas i, ja då finns det hopp för oss i samhället utanför murarna. En i sig ganska ödmjuk tanke slår det mig vid vidare eftertanke.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Då det har gått en tid sedan jag såg dokumentären bestämde jag mig nu för att faktiskt skriva om den här. Varför? Jag kunde inte släppa följande rader, de har gnagt i bakhuvudet ända sedan jag hörde dem. Det var levande ord skrivna av en, i dödens skugga, levande människa. Detta stärker uttalandet om att de är som oss. Att vi är som dem. Frasera det som ni vill. Budskapet är detsamma.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
...Jag ska skriva om förlusten. Vems förlust?
Min förlust? Din förlust? Förlusten hos dem som försöker klamra
sig fast vid nåt mer än vansinnets skrin? De som sträcker sig ut
och vågar drömma på en plats där t.o.m sadistiska själar sliter
vingarna av änglar och sedan skrattar åt deras fall.</div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
Så säg mig, vems förlust ska jag
skriva om idag? Ska jag skriva om förlusten mitt offers mor kände
när hon förlorade sin son? Om förlusten min mor kände när hon
fick veta att hennes son mördat? Om förlusten min son känner av
att växa upp utan en pappa? Om förlusten jag kände när bojorna skar in I min
tatuerade hud? Ska jag skriva om åren av sömnförlust på grund av
förlusten? Eller om åren när jag trodde mitt förstånd skulle bli
min nästa förlust, och kanske min sista förlust. Jag vet vad
förlust är...</div>
</div>
<div>
</div>
<div>
<span class="Apple-style-span" style="font-family: sans-serif; font-size: small;"><span class="Apple-style-span" style="font-size: 13px; line-height: 19px;"><br /></span></span></div>Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-13639964925818926432012-04-23T02:06:00.001-07:002012-04-23T02:06:50.522-07:00att falla tillbakaApropå mitt tidigare avlagda nyårslöfte om att läsa en bok i månaden kommer här en rapport. Om du frågat mig för en vecka sedan hade jag nog förtida erkänt mig besegrad av barn- och hushållssysslor, men, man ska aldrig ge upp hoppet. Häromdagen damp så Bodil Malmstens "och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" ner i brevlådan, och vips så behöver jag inte oroa mig längre. Boken, som inte får kallas bok utan istället ska definieras som en loggbok nästan läser sig självt för mig. Den är vad många skulle kalla en abstrakt kulturfrossa. Bodil guidar oss sparsamt men välsmakande genom sin vardag, vi har fått möta kvinnan som bor i sin bil, Malmstens politiska ilska, hennes avsky för Sarkozy och familjen tejp. Ja ni läste rätt, vi har fått läsa en tejpfamiljs öde, med bild och allt. Trots allt detta abstrakta hittar jag bitar som är så livskraftiga att de nästan spränger sig ut ur texten. Om jag inte haft loggboken att läsa hade jag nog inte klarat av hela processen med att ägna kvällarna åt att sitta och söka jobb...<br />
<br />
Javisst, det har alltså blivit dags att ta sig ur barnledighetsbubblan och ge sig ut i arbetslivet än en gång. Den senaste veckan är det detta som tagit upp min tid på kvällarna, förra veckan var det "The Kennedy's". Som ni förstår har det inte blivit mycket spelning på sistonde. Det är nästan så att jag letar efter andra saker att göra. Konstigt kan tyckas när man ägnat nästan hela sitt (relativt korta men ändock så långa) liv till att just förkovra sig i musikens värld. Det har ibland känts som ett svek att inte spela mer än vad jag gör i dagsläget, men så snubblade jag över dessa rader i malmstens bok, och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det var just i läsande stund som jag faktiskt förstod det komplexa men dock så enkla bakom min "flykt" från pianot.<br />
<br />
"varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivarpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram. Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans." <br />
<br />
Tack Bodil! För visst är det så. Det är ju därför det är så svårt att söka andra jobb, jag känner mig hemma i musiken, både kroppsligt och själsligt, men när jag väl sätter mig för att spela dånar paniken över mig då mitt förfall blir så uppenbart och blottas för allt och alla, inklusive mig själv. Så kommer då livspaniken, man sätter sig framför AMS-sida och letar jobb och undrar, var ska jag ta vägen egentligen? Jag får ångest över att jag inte ägnar kvällen åt att spela, men när jag spelar kryper ångesten över hela mig för att jag inser att detta är ett passerat kapitel och att jag måste våga vända blad och göra något annat.<br />
<br />
Några nya jobb är iaf sökta, och mer ska det bli. Någon sa någon gång att har man något att falla tillbaka på, så faller man tillbaka. Vi får väl hoppas att jag inte faller allt för hårt efter tre år i min lilla bubbla här hemma. Idag söktes jobben när lillan sov på fm vilket betyder att det ikväll blir spelning. Det får nog bli lite Schubert tror jag. Komplext men ack så avkopplande!<br />
<br />
Väl mött.<br />
<br />
<br />Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-33311876437642830722012-04-18T01:44:00.012-07:002012-04-18T02:49:15.663-07:00Politik som avkoppling?Politik har aldrig intresserat mig särskilt Visst, jag röstar var fjärde år men längre än så sträcker sig inte mitt intresse. Jag tycker det verkar ta för mycket tid och diskussion från andra, i min mening, viktigare saker. Men nu har politik fått en ny mening och blivit otroligt viktigt här hemma. Det har blivit en avkoppling. Politik som avkoppling? Javisst, i form av mini-serien "<span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_0">The</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_1">Kennedy's</span>". Den mångfaldigt <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_2">prisbelönta</span> serien har då äntligen hittat hem till oss, eller rättare sagt, vi har äntligen tagit oss tid att <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_3">svepas</span> med av politikens mest mytomspunna familj. Vi får följa deras många triumfer men också deras många nederlag.<br /><br />Att den i USA välkända kanalen <i><span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_4">History</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_5">Channel</span> </i>vägrade visa serien kan jag förstå då man får ta allting med en stor nypa salt. Det är <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_6">tv</span> och alla de <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_7">försköningar</span> och dramatiska pålägg det innebär, men låt mig tilläga, det är <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_8">tv</span> när det är som bäst.<div><br /></div><div>Det verkar som om den otroligt populära presidenten kom till makten mycket genom sin fars kontakter. Jack och hans bror styrdes med järnhand av en far med blott en önskan, att se sina egna drömmar uppfyllas av sina söner, oavsett priset för detta. Det faktum att han låter <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_9">lobotomera</span> sin egen dotter säger det mesta om denna man. Så vid makten, denna man som av många amerikaner jämställts med moder <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_10">Teresa</span> och Dr <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_11">King</span>, porträtteras (till vissas förtret) i serien som allt annat än ett helgon. Vi får se några av de många viktiga förändringar han genomförde. Allt från att vara den yngsta presidenten någonsin till att bistå den första färgade <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_12">universitetsinskrivningen</span> i <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_13">Mississippi</span> och lösningen vid Kuba krisen, men serien låter oss inte heller glömma hans ansvar i Vietnamkriget (här går jag händelserna i förväg och bara antar att även det kommer med) och <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_14">Bay</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_15">of</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_16">Pigs-skandalen</span>, för att inte nämna hans stormiga privatliv. </div><div><br /></div><div>Tydligen ska J.F.K's <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_17">f.d</span> talskrivare ha rasat mot serien och påstått den att begå karaktärsmord av J.F.K. Karaktärsmord eller ej. J.F.K är en saga de flesta bara känner till början och slutet på, denna <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_18">tv</span> serie ger oss en inblick i allt det andra, det som faktiskt spelar den största rollen för hans presidentskap. Och inte bara ger den en inblick, den ger en mersmak så stark att vi redan beställt boken "<span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_19">The</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_20">Kennedy</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_21">women</span>, <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_22">the</span> saga <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_23">of</span> an <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_24">american</span> <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_25">family</span>" där vi förhoppningsvis lär känna den riktiga <span class="blsp-spelling-error" id="SPELLING_ERROR_26">Kennedy</span> familjen. Tills boken kommer så ser vi de två sista avsnitten av serien och med tanke på att vi alla vet hur sagan slutar bådar det alltså för två väldigt innehållsrika avsnitt.</div><div><br /></div><div>Väl Mött</div>Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-66941493295825500952012-03-25T05:18:00.005-07:002012-03-25T12:23:26.130-07:00NicevilleLäste för några veckor sedan Kathryn Stockett's hyllade roman "Niceville". En sån där otippad pärla som jag fick i julklapp. En sån där bok man blir så glad av att ha läst, för den hade lika gärna kunnat hamna oläst i bokhyllan då den kanske inte riktigt passar in bland litteraturen jag vanligtvis gärna läser. På framsidan står det klyschiga "en bok att älska" signerat aftonbladet. Hmm, det gjorde mig än mer tveksam. Men tänk att jag delar verkligen aftonbladets åsikt, vilket inte händer så ofta! Detta är en bok att älska.<br /><br />Stockett's personbeskrivningar är så fantastiska, jag skulle gärna jämföra dem med Kallifatides varma och högst verkliga personbeskrivningar, detta trots att hon växlar mellan den högutbildade vita kvinnan och de två svarta, outbildade hembiträdena i 1960-talets Mississippi.<br /><br />Mina tidigare inlägg till trots innehåller boken inte ett enda hundöra. Hur kan det vara möjligt? Den mångfaldigt hyllade filmregissören Michael Haneke sa en gång att den konstform som ligger filmen närmast är, inte som många tror litteratur eller drama, utan musiken. Hans recept på en lyckad film grundar sig i om den är rytmisk eller ej. Detta får mig att tro att även musiken är den konstform som står litteraturen närmast. Om författaren berikar vår läsning med en rytmiskt välklingande text, finner vi nästan alltid boken läsvärd. Och man kan inte annat säga än att Stockett's språkbruk är så rytmiskt att det var en ren njutning att läsa. Det tillsammans med fantastiska personbeskrivningar och ett bra tempo boken igenom gör den till ett måste för alla er som vill ha en bra sommarbok!<br /><br />Bokens beskrivning av den förnedring och segregation som statens svarta invånare utsattes för är precis lika aktuell idag. Mississippi har en oerhörd lång väg kvar att gå för att närma sig något som kan likna jämlikhet. Precis som den i Kalifornien rådande förnedringen av Latinos, som det 2004 gjordes en film om, " A day without a Mexican". Filmen som snabbt gick upp på biotoppen i Mexiko nådde inga större framgångar i USA. Undra varför?<br /><br />Niceville finns iallafall också som film och då kan ni ju gissa vilken film som står överst på min filmlista.Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-71279150172859045522012-02-01T12:26:00.000-08:002012-02-01T12:32:33.493-08:00handboksbloggande<br />
När jag häromdagen besökte en blogg jag följt under en tid fick jag det återigen bekräftat: inget är evigt. För öppnandet av bloggen vittnade om ett avslut. <b>"Slutbloggat"</b>.<br />
Den fetstilta rubriken dånar ljudlöst och samtidigt oförskämt påträngande fram över skärmen. Jaha, tänker ni. Någon som äntligen skaffat sig en annan hobby än bloggandet. Men riktigt så var inte fallet. Den obotligt cancersjuka bloggaren hade sällat sig till statistiken för de som förlorat kampen mot sjukdomen.<br />
Ett av de inlägg som gjorde att jag fastnade för bloggen var en debatt, i monologform, om hur man som cancersjuk ska agera gentemot sin omgivning. Ska man vara stark eller gråta? Ska man trösta eller låta sig tröstas? Får man vara avundsjuk på de friska eller ska man finna sig i situationen som den är? Hon undrade om det fanns en etikhandbok för den svåra situationen hon tvingades genomlida.<br />
<br />
Precis som ovannämnda bloggare har jag många gånger önskat mig den där handboken, men kanske allra mest den 14/2 2008.<br />
Mamma hade just fått ett tungt besked. Där stod jag hemma i köket med en tulpanbukett och en påse gelehjärtan (som båda hade inhandlats innan domen avlagts). Vi åkte genast hem till henne och plötsligt kändes den där tulpanbuketten så fånig. Så liten och obetydlig, precis som man själv kände sig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det hade varit så många turer fram och tillbaka, vissa mer hoppingivande än andra, men nu visste vi att hoppet var slut och att det sakta men säkert rann ifrån oss, precis som tiden. Jag tittade mamma i ögonen och sa bara "jag är så ledsen. Det är verkligen jätte- jättetråkigt mamma. Jag vet inte vad jag ska säga"....Som om jag pratade om en kjol som gått sönder eller en cykel som blivit stulen...Jag kommer ihåg att jag samtidigt undrade om jag borde skrika rakt ut, gråta, symboliskt kasta mig ner på golvet eller kanske slå på min kämparanda och säga "skit i läkarna, det här fixar vi". Fast det sa jag ju inte, och inte slängde jag mig på golvet heller. Jag satte en obetydlig tulpanbukett i vatten och sa att det var jätte- jättetråkigt. För trots att det var min egen mamma jag pratade med, så blir allting svårt och krystat i en sådan situation. En handbok hade gärna mottagits...<br />
<br />
Så i somras drabbades min pappa av en stroke. Han har idag nästan helt återhämtat sig och jag har, några månader för sent dock, hittat en handbok. "Min stroke" av Jill Bolte Taylor är en fantastisk bok för alla som själva drabbats av stroke eller har någon i sin omgivning som drabbats. Taylor som var en framstående hjärnforskare drabbades själv av en massiv stroke. Trots den extremt svåra stroken var hon efter åtta långa år mer eller mindre sig själv igen. För att hjälpa andra igenom liknande situationer skrev hon därför en bok om sin egen stroke och hur hon uppfattade sin omgivning och det bemötande hon fick under sin sjukdomsperiod. <strike></strike>Fascinerande läsning som jag verkligen rekommenderar till alla som har en strokedrabbad person i sin omgivning.<br />
<br />
Man kan inte alltid få det man önskar sig, vissa handböcker kommer nog aldrig att skrivas men tyvärr alltid att behövas, men att läsa "min stroke" och att följa ovannämnda blogg har hjälpt mig att fylla på i min egen handbok. Oavsett vad vi tycker om bloggar och de som bloggar om sådant vi egentligen inte vill läsa om, så är jag dem evigt tacksamma för att de delar med sig av sina erfarenheter och samtidigt hjälper mig att bli en bättre person och med<strike></strike>människa. Och framförallt, mer ödmjuk inför livet.Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-71248580058976599452012-01-11T12:49:00.000-08:002012-01-12T09:04:50.780-08:00En halv sol i skuggan av detaljfrossan!Så har jag nästan kommit igenom januari månads bok, "en halv gul sol", och jag måste erkänna något otroligt pinsamt... Jag var tvungen att undersöka om bokens handling är baserad på verkliga händelser..(!) Boken som utspelar sig i Nigeria under 1960-talet beskriver ett inbördeskrig och en påföljande svältkatastrof. Har jag någonsin hört något om detta? Hade jag ens en aning om att det funnits en stat som kallats Biafra? Pinsam tystnad följer, och ett ännu mer pinsamt svar: NEJ. Jag hade inte en aning. Denna nya insikt får mig att känna mig oerhört obildad, trots mina tre års Universitetsstudier. Pinsamt var ordet! Så då kommer nästa fråga. Hur ska jag ursäkta det? Visst skulle jag kunna hävda att eftersom händelserna genomleds för över 40 år sedan, och då jag inte ens är 30 fyllda skulle jag omöjligtvis kunna känna till det. Fast det förstås, det argumentet är ju att förkasta all historia.. Jaha, vad ska jag skylla på då? Ska jag vara så enkelspårig att skylla på skolan? Jag menar, det är ju så det går till idag, man kan alltid skylla på skolundervisningen. Då har man ryggen fri, eller? Nej, det tänker jag inte heller göra, men visst är det konstigt att jag aldrig någonsin under alla mina år i skolan fått lära mig att Afrikas folkrikaste land, Nigera, (som även är det åttonde folkrikaste landet i världen) genomled ett blodigt inbördeskrig och en av tidernas svåraste svältkatastrofer, någonsin. Inbördeskriget var inte bara ett inbördeskrig utan blev även ett krig där flera länder deltog, däribland Egypten och Ryssland som tillgodosåg ena sidan med både bombplan, mat och ammunition. Den andra delen av landet väntade förgäves på att USA skulle ingripa till deras försvar. Det enda jag fått lära mig var att många av de Afrikanska länderna länge fick bågna under västvärldens förtryckande hand. Men sen då? Det måste varit många tomma sidor i den historieboken...<br /><br />När jag för några år sedan undervisade en årskurs nio i musik och ämnet innefattade hur musiker under alla tider använt sig av texter för att inte bara få fram budskap och åsikter, men även informera och upplysa allmänheten om olika händelser insåg jag elevernas enorma kunskapsbrist i ämnet Historia. Som praktiskt exempel använde jag mig av gruppen Fort Minor's låt "Kenji". Rapplåten beskriver förföljelserna och tvångsinspärrningarna som Japanerna i Nordamerika tvingades genomlida, allt i efterdyningarna av bombningarna av Pearl Harbour. Klassrummet blev som ett vakuum och det var knäpptyst efter låtens slut. Ingen av eleverna hade någonsin hört talas om detta. Och tyvärr är det ofta så i historieundervisningen. Vi tvingas lära oss en mängd olika årtal och datum som vi ändå aldrig kommer ihåg, men blir berövade vad som i mina ögon är av betydligt större vikt. Nämligen en överblick och en vidare och djupare förståelse för vad som skett. En översikt över hur en händelse eller t.ex ett krig påverkat sin tid, sin omgivning och dess arv (vilket ju är vår värld vi lever i idag). Och kanske (jag borde snarare skriva antagligen) är det på grund av denna detaljfrossa jag varit totalt okunning om de Afrikanska ländernas kamp och frigörelse. Istället var jag tvungen att lära mig vilket datum Gustav Adolf dog, när Wilhelm Moberg föddes eller när Sverige ingick i Hansaförbundet, för det ansågs tydligen viktigare. Jag förstår att det självklart inte går att läsa om alla Afrikanska eller Asiatiska länders frigörelse, men kanske vi skulle haft tid med ett land? För vad sänder vi för signaler genom att undervisa om hur väst koloniserade Afrikas länder, för att sedan aldrig nämna hur det gick för länderna och hur de fick kämpa långt in på 1900-talet för sin frihet? <br /><br />Nja, jag får väl hoppas att någon vettig historielärare låter sina elever läsa en bok som tex " en halv gul sol" (Nigeria), "I wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families" (Rwanda) eller kanske "Harvest of Empire" (sydamerika) eller varför inte "Gulag" (Ryssland).Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-12185697769279098092012-01-04T11:20:00.000-08:002012-01-04T12:44:45.367-08:00Nytt År & Nya MöjligheterSå har vi återigen skålat in ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter! För visst är det så man brukar säga? Och visst ÄR det så. Trots att jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta själva nyårsafton och det så många gånger överreklamerade firandet därom, så måste jag erkänna att jag alltid varit svag för nyårslöften. Förstå då min förtvivlan över att vi när det väl blev dags att skåla in det nya året "glömde" våra nyårslöften!! Nåväl, tiden stannade inte för mina glömda löftens skull utan här sitter jag nu, den 4 januari och får göra detta på det elektroniska viset, och lita på mig när jag säger att det känns inte lika fint som på den tiden man just hört Margareta Krook räkna in det nya året.<br /><br />Årets första löfte blir att läsa minst 12 böcker detta året. En varje månad är det tänkt. Låter det lite? Tja, det är nog ett ganska realistiskt mål med tanke på de två små som konstant rycker och drar i mig.<br /><br />Mitt andra löfte blir att färdigställa ett varsitt släktalbum till flickorna.<br /><br />Mitt tredje löfte är faktiskt hemligt! Men ni som är bloggen trogna borde kunna lista ut det några veckor in på det nya året! Det ni! <br /><br />Så, hur går det då kan man fråga sig?<br /><br />Boken är redan påbörjad. En Halv Gul Sol av Adichie. En fantastisk bok som utspelar sig i Nigeria under 1960-talets tumultartade tid. Inbördeskrig, militärkupper och några människors försök att fortsätta sina liv trots sin kaotiska omvärld.<br /><br />Fotoalbumet är också, trots att vi knappt hunnit vända fram januari månad i kalendern, påbörjat. Just nu är jag fortfarande i fasen att samla ihop kort och information om mina gamla och sedan ofta länge döda släktingar. Lite tidskrävande, men mycket intressant. Gissa om jag då blev glad när jag till min stora förvåning fann kort på min farmor och hennes syskon som unga i ett av de många och fina julkort som har letat sig hit till oss. Tack faster Eva! <br /><br />Och så var det ju det sista löftet. Ja, so far so good får jag väl lov att säga. Kan inte avslöja mer så här tidigt in på året.<br /><br />Under denna ledighet fanns det också lite tid över för tv-tittande. Eller rättare sagt, lite repristittande på svt-play! En ny favorit blev den svensk/amerikanska serien "allt för Sverige". Tänk ändå vad olika svenskar och amerikaner är! För varje avsnitt så saknade jag USA lite mer, men fick även på samma gång en ny uppskattning för vackra Sverige. En återkommande röd tråd igenom programmet var deltagarnas relationer till sina föräldrar, som i vissa fall hade gått bort. Många var de gånger då deltagarna uttryckte att de gjorde denna sverigeresa för sina bortgångna föräldrar, eller att de kände deras närvaro under denna sverigeresa extra starkt. Självklart fick det mig att tänka på min egen mamma och reflektera lite över hur jag ser på min relation till min "döda" mamma. <br /><br />För det första så är inte min mamma död. Missförstå mig rätt, hon är inte med oss här längre, men hon finns alltid med mig och därför är det svårt att faktiskt säga att hon är död. Jag har aldrig någonsin kännt hennes närvaro extra starkt i vissa situationer, vilket nog beror på min pessimistiska syn på livet efter döden, men också för att jag alltid bär med mig hennes minne. Inte heller kan jag riktigt förstå vad folk menar med att de gör något "för" de döda. Jag gör ingenting för min mammas skull, men jag tänkter ofta att jag önskar att mamma skulle ha sett vad jag just gjort...Det är en enorm skillnad med att göra något för en annan person, eller att göra något för sin egen skull men att veta att det skulle ha resulterat i uppmuntran, tacksamhet eller tillgivenhet från personen i fråga. Det förstnämnda blir väl att sakna något medan det andra blir mer att minnas.<br /><br />Jag hoppas att alla haft en underbar jul och ett sprakande nyår! Jag hoppas även ni firat med era nära och kära, vilket vi har gjort! De flesta här nere, men med en viktig person på ett så långt avstånd att avståndet inte längre finns. Hon är alltid med oss! Gott Nytt År Mamma!Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-26999368349477296682011-12-08T09:33:00.000-08:002011-12-08T12:34:16.245-08:00kulturrehabilitering!Trots småbarn, vardagsbestyr och alldeles för få timmar till dygnet har jag börjat min rehabilitering tillbaka till det kulturella livet igen med Joyce Carol Oates "Änkans bok". Boken som handlar om hennes mans hastiga bortgång och hur livet som änka ter sig efter 47 års äktenskap, är en skildring av verkligheten som blir magisk. Trots att var sida är fylld av text, mening och eftertanke, lämnar de också på samma gång mycket plats och tid till egen tanke och reflektion. De välordnade raderna och de indelade paragraferna beskriver ett fullkomligt kaos, på ett både begripligt och obegripligt vis. Mycket av det Oates skriver känner jag igen från mammas bortgång, samtidigt som det är så, ordvalet till trots, <span style="font-style:italic;">fantastiskt</span> att läsa en så otroligt begåvad författare bryta ned och förmedla de ofta förvridna och förvirrade tankar och handlingar som följer en närståendes död.<br /><br />Många blev bokens aha-upplevelser/upptäckter, både stora som små. Allt ifrån att läsa om hennes egen förvirring och de många tvivel som uppstår kring hennes egen existens, till hennes uppmärksammande av enstaka ord och deras betydelse i sammanhanget är otroligt givande. En sådan aha-läsning blev det att läsa hennes utlägg om ordet patient och hur det, översatt från latin, betyder uthållighet. Kanske låter jag lättfångad, men efter alla de timmar, veckor och månader som jag spenderat sittandes bredvid en sjukhussäng har jag aldrig någonsin tänkt på vad ordet egentligen betyder. Aldrig. Förrän nu.<br /><br /> "Under sjukhusvistelsen går tiden långsamt medan tankarna flyger fritt." Det är så vackert och hjärtskärande på en och samma gång. Det är så ärligt och så rent. Inga krusiduller. Rättframt men ändå ödmjukt. <br /><br />Då boken är skriven efter makens död är den en återblick av deras liv tillsammans. Hennes minnen av deras liv tillsammans, och även allt det hon inte kommer ihåg. Oates uttrycker en nästan panikartad sorg över allt det hon inte kommer ihåg. Allt det som hon aldrig trodde hon skulle glömma men som under årens lopp bleknat mer och mer. Denna panikartade oro smittar av sig när man läser boken. Allt det som idag känns så relevant och är en del av vår vardag, kan det någonsin blekna och bli ett suddigt antagande om hur det en gång var? Vad är det då vi kommer komma ihåg? Vad är det då som är viktigt, egentligen? Oates har insett hur flyktigt och bräckligt livet är samtidigt som hon väljer att fortsätta sin kamp och bekämpa sina tvivel. Hon lär sig att hon kommer att lida för att hennes man var värd det, men att lidandet i sig är onödigt och bringar visdom hon hellre varit utan. Jag antar att min lärdom blir att känna en tacksamhet över att kunna få bekämpa sina tvivel och motgångar. Det är långt ifrån alla som får den möjligheten.Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-50339954893713939162011-11-20T12:29:00.000-08:002011-11-20T13:21:12.155-08:00Igår blev det ett efterlängtat besök på stadsteatern med Brechts <span style="font-style:italic;">Tolvskillingsoperan</span> som mål. En flicka som i smyg gifter sig med en mystisk och farlig man mot sina föräldrars vilja, är en plot tyvärr allt för ofta använd. I den här uppsättningen blir den ovannämnda handlingen dock (tack och lov) undanskymd av den större (be)handlingen av människors (o)lika värde och dess pris. <br /><br />Skådespelarna och deras "värde" introducerar pjäsen för publiken. De äntrar scenen i sminkrock med namn och anställningsgrad tryckta på ryggen. De vänder oss ryggen och vi läser endast deras namn och deras anställning såsom "frilans", "fast anställd", "praktikant" etc. Vi har inte ens ett ansikte till namnen utan endast en rang, av mer eller mindre värde. Detta värde sätter tonen för kvällen i ära eftersom pjäsen fortskrider med ett ständigt angiveri. Alla är säljbara, bara till rätt pris. Jenny anger sin f.d. älskare för en summa pengar, polischefen skyddar <span style="font-style:italic;">mackie kniven</span> för en annan summa, och fängelsepolisen erbjuder den dödsdömde fången flyktens sötma, för ett visst pris. Ja just det, jag glömde kanske nämna att älskaren, mackie kniven och fången är samma person. Pjäsen blir en tvist där angivarna suktar efter pengar, för det är ju pengarna som styr, men kommer aldrig åt dem. När frestelsen efter pengarna blir så stor att de skryter om deras relation med den snart hängde mannen och glatt poserar framför kameran med honom, ja då kan jag inte annat än tänka på det väl använda och aningen slitna uttrycket "the media made them superstars".<br /><br />Med ett fantastiskt skådespeleri, som dock ibland blev lite för publikpersonligt för min smak, stundtals underbar musik och en nästan osmakligt sparsam scenografi (men genialisk i det avseende att det också syftar på ett visst värde av tolvskillingsoperan) håller denna satiriska samhällsskildring fortfarande måttet och känns precis lika aktuell nu, om inte ännu mer, som den måste ha gjort vid uruppförandet 1928.Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-74832983114999015422011-06-18T11:37:00.000-07:002011-06-18T12:05:18.996-07:00black swanhärom kvällen fick jag så äntligen tid att se den mycket omtalade filmen "Black Swan". Tyvärr bör det tilläggas. Självklart njöt jag av den vackra musiken filmen stundtals innehåller, den realistiska tolkningen av konstutövande på högsta nivå, men det var också där det sprack för mig. Det som började som en realistisk tolkning gick ganska snabbt över i något så orealistiskt att det stundtals var på gränsen att bli, inte ointressant, men dock så oinspirerande och okänsligt. Vi hamnade så långt från verkligheten att det, trots Portmans otroliga skådespeleri, blev omöjligt att känna med karaktären. Hade filmen lämnats till de många mycket snygga och extremt smarta finesser såsom den väldigt ansträngda mor/dotter relationen, konstnärens kamp mot sig själv, den eftersträvade perfektionen som endast ledde till en total avsaknad av livserfarenhet (vilket vi ser genom små enkla medel som de stora mjukdjur Nina fortfarande förvarar i sitt rum till mer komplicerade situationer som hennes mammas oförmåga att släppa taget om det som varit, avsaknaden av pojkvänner och att som vuxen kvinna bli omstoppad av sin mamma varje kväll), hade filmen i min mening blivit betydligt mycket mer levande. Hela filmen utspelas om och genom en ständig kamp, och den kampen och alla dess dilemman hade i mitt tycke blivit mycket mer tydligt om vissa scener utelämnats, som tex spegelscenen i slutet.<br /><br />Jag förstår hela idén med filmen men jag tycker den artistiska kampen försvinner lite i den inre personliga psykologiska kampen. Som konstälskare och tidigare utövare förstår jag hur sammanflätade dessa två faktiskt är, men i min mening handlar det även om att kunna separera dem åt vid behov. Att kunna ha insikt, förståelse och även självdistans för att faktiskt kunna hänge sig totalt åt konsten och att så småningom bli ett med konsten. Det vi såg i Black Swan var till en viss del just det, hur Nina blir mer och mer lik den svarta svanen själv under sina förberedelser, men det som fattades henne var just självdistansen, och det faktum att man som konstnär måste kunna släppa taget för att bli en del av det hela. Trots att det kan argumenteras att hon visst släppte allt och blev ett med konsten i slutet, så tycker jag inte att hon endast släppte taget, hon klamrade sig så fast i den nya rollen att det inte fanns någon Nina kvar, och vad är då konsten utan sin tolkare och konstnär?Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-42931957862799909502011-06-08T00:33:00.000-07:002011-06-08T01:20:23.974-07:00Genuint påhittat!så här i bokläsartider har en från början liten fundering hopat sig och blivit till ett kluster med funderingar. Jag har en svaghet för böcker som baseras på en sann historia och har därför läst en hel del sådana. För tillfället läser jag Betancourts vittnesmål om sin fångenskap i den colombianska djungeln. Något som slår mig vid var och varannan sida är äktheten i det hela? Missförstå mig rätt, visst förstår jag att det är genuint, att det hon skriver är sant, men visst blir det lite av en paradox när den enda som egentligen kan berätta vad som hände är hon själv, och det i efterhand med all den visdom och eftertänksamhet som därmed följer. Självklart blir historien vinklad, det är jag helt införstådd med, men, jag känner tvivlen växa sig starkare allt eftersom jag kommer längre och längre i boken. Kan hon verkligen ha agerat så rationellt, så osjälviskt och alltid verkat göra det rätta när hon på samma gång beskriver de övriga medfångarnas själviska och ibland nästan djuriska beteende? Kanske är hon en sådan fantastisk människa, kanske har hon skapat en egen bild av sig själv på det sättet? Hur ska vi någonsin kunna veta, och frågan är, har vi egentligen rätten att, i vår hemmatrygga vrå, unna oss lyxen att eventuellt ifrågasätta någon som så öppenhjärtligt berättar om sin överlevnad i en för oss så overklig och fjärran situation?<br />Problemet ligger lite i att dessa författare/överlevare ofta utelämnar en hel del detaljer, vilket självklart är förståeligt, men dock så tilltrasslande. När man inte har "hela" historien kan det vara mycket svårt att faktiskt förstå allt. Det som utelämnas är ofta de allra svåraste, mest privata delarna av historien, och visst borde det vara så att dessa delar är de händelser som format författaren allra mest. Vi får alltså läsa om de känslomässiga konsekvenserna, men har ingen riktig idé om vad som förorsakat dem. Frågan är om vi verkligen vill veta, men visst blir det ett glapp i historien...Jag kanske ska återgå till att läsa Oates eller varför inte Lagerlöf ett tag, där kompenseras den skönlitterära historien med en mindre gnagande känsla av ifrågasättandet av äktheten. Det om något är väl paradoxalt,en skönlitterär historia som man ej ifrågasätter,för den är ändå äkta på något sätt. Historien blir hel på ett annat sätt.Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-41474476193513269922011-06-07T00:23:00.000-07:002011-06-07T00:49:44.702-07:00Fick igår höra den tråkiga nyheten om en f.d skolkamrats bortgång. Det var inte en klasskamrat till mig, inte ens någon jag umgåtts med, utan någon vars bekantskap jag endast stiftat med namn och utseende. Ändå blir jag så otroligt illa berörd. Livet är bra orättvist ibland. Att inte få vara med längre när man endast är 28 år, nej det är inte rättvist. Känslorna svallar, man blir både ledsen och rädd. Ledsen för att jag genom min egen erfarenhet som anhörig av denna sjukdoms förfall vet vad hennes anhöriga tvingas gå igenom, men jag känner mig också självklart ledsen för att hon inte fick uppleva det livet hade att erbjuda. Den rädsla jag känner gro baseras inte på tanken att själv insjukna, trots att den också finns där långt inne, men mest kryper rädslan på för att ett tillvaratagande av livet kanske inte är så självklart i våra stressade och upptagna liv ändå. Jag vill verkligen vara säker på att jag är tacksam för det jag har, och att jag tar till vara på mitt och min familjs liv på allra bästa sätt.<br />Så till er trogna läsare, vänner som familj- tack för att ni finns i mitt liv och visar mig och min lilla familj den omtanke ni gör!Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-543772033171507105.post-75187320314993299592011-05-19T00:30:00.000-07:002011-05-19T01:06:43.419-07:00Idag är det alltså den stora bokbytardagen. Runt om i landet annordnas olika evenemang där människor ska kunna träffas och byta böcker med varandra. Ett eco-friendly och ekonomiskt tänk får man väl säga. En mycket trevlig idè om du frågar mig, tyvärr inte om man bor i Uppsala dock. Ett enda litet evenemang annordnas på ett enda ställe i stan. Ett enda! Inte ens stadsbiblioteket uppmärksammar dagen det minsta på sin hemsida. Mycket pinsamt när man bor i Sveriges fjärde största stad, som dessutom är en universitetsstad med mängder av studenter som, tack vare ett liknande event, med sin ofta minimala budget inte skulle behöva konsumera nudlar bara för att några nya böcker inhandlats. Mycket pinsamt Uppsala! Själv har jag rensat ut ordentligt i bokhyllan, som sig bör så där var 6:e månad eller så. Jag har alltså en kasse med böcker, men egentligen ingenstans att lämna dem. Det enda evenemanget som är annordnat i Uppsala äger rum endast under 2 timmar, och för mig som småbarnsförälder inte på någon fantastisk tid precis. Så om någon vill ha böcker så ligger Stephen King, Marian Keyes, Christian Jacq, Lars Molin, Peter Robinsson, Anne Rice mfl i en kasse i min garderob och väntar på nya läsare.<br /><br />Dagen till ära så vill jag bara tipsa om en bok. Just nu läser jag Ingrid Betancourt's "även tystnaden har ett slut", en bok som handlar om hennes sex år som fånge hos FARC gerillan i den colombianska djungeln. Då boken är relativt lik en tegelsten (över 600 sidor) och jag nyligen börjat har jag nog en sisådär 500 sidor kvar att vända, men jag måste säga att jag fascineras av denna märkliga kvinnas öde. Att hon lyckas tänka så klart i en så oklar och diffus situation som den hon tvingats in i är för mig, i brist på bättre ord, fantastiskt. Efter jag kommit igenom resten av historien väntar Clara Rojas berättelse från samma händelse. Hon satt tillfångatagen tillsammans med Ingrid, men hanterade situationen på ett helt annat sätt än sin medfånge. Att hon tex valde att skaffa barn med en av gerillasoldaterna gör att jag bara måste få tränga in i hennes tankar lite djupare. Den mänskliga naturen och den biologiska klockan kan ibland vara ett outgrundligt mysterium. Hörde också att Annika Östberg, som suttit fängslad i USA under så många år, till hösten kommer ut med en bok om sitt öde. <br />På sängbordet, under Betancourt's tegelsten, ligger även Susan Sontag's "I Amerika". Vilken fantastisk författare. Mer om den boken senare!<br /><br />Tills dess, se till att rensa ur bokhyllan och byt bort dina böcker! Låt oss stå emot Uppsalas otroligt tråkiga syn på kultur!Lina Kjellstrandhttp://www.blogger.com/profile/07171676779311460961noreply@blogger.com0