Via det (i det här fallet) fantastiska internet såg jag en föreläsning av professor Randy Pausch. Den från USA bördiga professorn håller en alldeles spektakulär föreläsning som han gav namnet "the last lecture" (den sista föreläsningen). Namnet gavs inte, som man kan tro p.g.a blogginläggets inledning som behandlar min mammas pension, för att Pausch själv skulle pensioneras utan därför han diagnostiserats med cancer och fått beskedet att han har 3-6 månader kvar att leva. 47 år gammal och far till tre små barn var han tvungen att reflektera över sitt liv på ett sätt man inte vanligtvis gör. Han kom fram till att han ville delge sina vänner, bekanta, studenter och kollegor vad han kommit fram till i en sista föreläsning. Föreläsningen spreds sedan som en löpeld via internet och trollband människor över hela världen, och då även mig! Professor Pausch föreläser med en sådan glöd och en sådan livslust att jag snabbt glömmer bort det tragiska faktum att han är döende. Tills han tar upp det igen, och på något förunderligt sätt får publiken att nästan småskratta med honom. Skratta, ja det gör man ofta under föreläsningen, samtidigt som han formligen spottar ur sig den ena insiktsfulla observationen efter den andra. Hade detta varit en bok antar jag att varje sida haft ett hundöra. Så fantastiskt bra är det, så fantastiskt bra var han.
En sak han poängterar under sin föreläsning är ämnet besvikelse, och då besvikelse över andra människor. En vän, en förälder, en student, en arbetsgivare, ja vem du vill, men det han sa fick mig att stanna upp. Det fick mig att tänka till just då och är något jag tänkt på många gånger sedan jag såg föreläsningen. Nämligen att om man är besviken på en människa är det p.g.a. att man inte gett personen ifråga tillräckligt med tid. Man måste ge dem lite mer tid helt enkelt, menar han. Oh wow. Jag har aldrig i hela mitt (iof ganska korta) liv aldrig någonsin tänkt så. Så ignorant jag har varit, inser jag nu. Självklart inser även jag att det inte alltid fungerar så, men desto mer tankeverksamhet jag investerar i det inser jag att det är den förhållningen jag vill leva mitt liv med.
Föreläsningen handlar inte alls om cancer som man lätt skulle kunna tro, utan Pausch menar istället att livet är som ett kortspel. Man är delgiven en hand med kort, en hand man tyvärr inte kan ändra på. Det enda man kan och bör försöka påverka är hur man spelar korten, menar han. Och visst är det så. Tänk så enkelt det blir när någon annan lägger fram allt på en silverbricka framför dig. Men visst är det en smula tragiskt att vi människor alltid verkar komma fram till dessa mycket kloka insikter när vi står på klippkanten och känner dödens vindpust smeka kinden. Därför var det så fantastiskt det han gjorde, att han delgav oss dessa insikter, vissa för honom gamla men även vissa nya insikter. Han gav oss chansen att bli lite mer ödmjuka medmänniskor utan att behöva stå där på kanten och känna vinden själva. Han avslutar med att delge oss att vi egentligen inte varit den "riktiga" publiken, utan att han gjort denna sista föreläsning till sina barn.
Om ni har en timme över skulle jag starkt rekommendera er att gå in och lyssna på "the last lecture" av Randy Pausch (eller beställa boken). Om han kunde ge oss av sin dyrbara sista tid i livet, som säkerligen hellre hade spenderats hemma med familjen och barnen, kan ni ta en timme av ert "hektiska" liv och lyssna på honom. Ni kommer inte att bli besvikna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar