Igår kväll låg jag då äntligen nerbäddad i sängen med min nya bok. Jag läste intensivt, men ändå väldigt lättsamt. När den korta historien som varit mitt fokus för kvällen var slut, var jag tvungen att väcka M. som låg och sov bredvid. Jag var tvungen att få veta hur en handgranat verkligen fungerar, och då jag inte kan något om vapen såg jag inget annat val än att störa hans skönhetssömn. Jag var tvungen att veta om handgranaten sprängs bara för att man dragit ut sprinten, eller om något mer krävs för att den ska detonera. Snäll som han är, och trött som han var, ställdes inga motfrågor om varför jag prompt måste veta detta klockan halv tolv på natten. Han besvarade min fråga och somnade om. Jag själv, var tvungen att läsa om sista sidan en gång till. Jag släckte lampan, men absolut inte tanken på det hela. Det hela kändes lite som ett utdrag ur Viktor Rydbergs Tomten, "snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken". Nej vi har ingen snö i Uppsala och jag känner mig inte som tomten, men på något sätt är den här boken så otroligt speciell att allt annat känns likgiltigt. Nej likgiltigt är inte rätt ord, men det känns som att den verkliga världen, den utanför boken, är som en gråskala jämfört med de otroligt skickligt målande berättelserna som utspelar sig mellan bokens pärmar. Snön får symbolisera den naivitet verkligheten nästan verkar ha jämfört med boken, och jag kände mig så privilegierad att få läsa detta, det kändes som om jag fått veta något resten av världen inte visste än, som att resten av världen sov när jag läste dessa medryckande rader!
Boken, Båten, låter oss möta världen på ett närvarande och medryckande sätt, samtidigt som vi läsare besitter den företrädesrättigheten att vi endast observerar händelserna. Vi får dem berättade för oss på ett hjärtligt och hjärtskärande vis, men vi står hela tiden en bit bort. Vi behöver inte (eller kanske har vi inte fått tillåtelse av författaren?) att ingripa eller ens att beskåda det hela på nära håll. Detta samtidigt som vi står precis där, mitt i allt.
Trots att jag inte läst färdigt boken och det faktum att boken är författarens debut kan jag inte hjälpa att undra, om Nam Le inte förtjänar ett nobelpris i litteratur, vem gör då det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar