Vilka är Ni?

För någon vecka sedan fick några få händelser mig att verkligen börja fundera över saker och ting. En liten liten kommentar om barndop, en dokumentär om det krigshärjade Irak och några privatelever fick min hjärna att börja gå på högvarv. Synd bara att jag inte hade tid just då att försöka fånga tankarna på papper, men jag ska göra mitt bästa så här i glömskans oförlåtande dimma!

Jag kan inte hävda att det var min kvinnliga intuition (kanske dock mitt kvinnliga öga) men jag tyckte bestämt en kväll att en kulturskoleelevs kläder vittnade om att festlig mark skulle beträdas efter lektionen. Mycket riktigt fick min klädkomplimang henne att kvittrande berätta om hennes stundande medverkan på en fest de ordnat för en väninna som just fått barn. Jag vet inte om hon tyckte jag såg oförstående ut, eller om hon bara kände ett ytterligare behov av att förklara sig, men hon tillade snabbt att "precis som ni har dop har vi en sån här fest istället". Jag snubblade direkt över ordet ni, där fastnade jag. Längre än så kom jag inte. Jag hann aldrig fram till den där festen. Jag undrade frenetiskt vad hon menade med det? Jag kände, ofrivilligt, hur jag betraktade henne ur ett nytt perspektiv. Jag antar att jag antagit Ni-perspektivet. Om jag tillhörde Ni gruppen så undrade jag vilken grupp hon tillhörde. I efterhand har jag inte grubblat så mycket på vad hon exakt menade med kommentaren utan istället varför den användes. Ni och Vi. Dem och Vi. Är det också skillnad på Ni och De?

Samma kväll som jag kom hem tillbringade jag för ovanlighetens skull en timme framför tv:n. Vi hade besök och tv:n stod på i bakgrunden när plötsligt en dokumentär om Irak startade, en dokumentär som snabbt drog till sig allas vår uppmärksamhet. Dokumentären visade de mest fruktansvärda bilder, och där satt vi som klistrade framför tv:n. Återigen var det vi och dem. Ni och Vi. Anledningen till att denna dokumentär satte igång tankeverksamheten på det sätt den gjorde var enkel. Den handlade om Irak, ett land som är hemlandet för flertalet av mina elever jag blivit anställd att undervisa genom ett kommunprojekt. Kanske även den eleven som först tagit upp dilemmat. Plötsligt blev barriären så tydlig. Det diffusa blev glasklart. och det enkla uppdraget blev helt plötsligt så svårt att det kändes nästintill omöjligt. Självklart ska jag fortsätta mitt uppdrag att undervisa dem på bästa sätt, men, idén om att man som pedagog och elev ska mötas i en undervisningssal på lika villkor, ja det blev en idé som blev väldigt svår att definiera helt plötsligt.

Jag undervisar i ett konstnärligt ämne, och Konst och Musik är något många människor har som hobby och fritidssyssla, något många människor tar för givet. Det är något många människor försörjer sig på, men också något många människor i världen av olika anledningar aldrig får en möjlighet att utöva. De sistnämnda är mina elever ur kommunprojektet, medan jag själv som elev tillhörde de två första alternativen och (tyvärr) alla de tre första alternativen idag som pedagog ( för visst tar jag musiken för givet ibland..). Självklart behöver dessa olika utgångspunkter inte ses som ett problem. Dessa elever är bland de mest motiverade elever jag någonsin haft. Visst är alla elever olika och har olika förutsättningar, men när eleverna själva distanserar sig från mig som pedagog, då blir den barriär man som pedagog försöker bryta ned ännu tydligare. Då är inte bara skillnaden jag och du som pedagog och elev, utan tydligen finns det andra, större skillnader. Tankarna har snurrat, och ni tappra läsare kanske bara tycker detta är mest svammel, men jag personligen antar att jag är vad man brukar säga, en erfarenhet rikare, och än mer förvirrad!