Det sanna i det påhittade

Då vi i helgen befann oss i småland för festligheter bjöds även en hel del tid till att göra just ingenting. Visst är det så att när man inte är hemma är det lättare att koppla av. Det är ingen disk som måste diskas, ingen tvätt som skriker om att bli vikt och undanstoppad i skåpen. Nej det är mycket lättare att koppla av, och därför kom det sig att jag hann läsa ut den bok jag nyss påbörjat av Alvtegen. Skam är den första bok jag läst av författarinnan jag hört så mycket gott om, men så här i efterhand känner jag mig lite ambivalent över boken och vad den gett mig. Det bör tilläggas till diskussionen (eller monologen) att jag inte är den största beundraren av skönlitterära romaner utan förkovrar mig hellre i biografier, historiska böcker, memoarer eller liknande former av litteratur.

I den skönlitterära Skam följer vi ett antal olika historier som flätas samman allt mer efter bokens gång. Språket dessa historier berättas med finns inget att anmärka på, men jag antar att det är själva historierna som stör mig en aning. De kändes inte riktigt trovärdiga och ibland fann jag att de brokiga karaktärerna och deras än mer brokiga handlingar skymde det vackra språket de förklarades med. För er som kan räknas till mina trogna läsare är mitt begrepp av hundöron vid det här laget bekant, och för en bok på över 450 sidor tyckte jag att det var relativt få hundöron boken bjöd på. När jag bläddrade igenom boken för att läsa dem igen fann jag (lite till min förvåning faktiskt) att de guldkorn jag markerat var väldigt insiktsfullt skrivna men jag fann det samtidigt en aning märkligt att de alla behandlade ämnet liv och död. Inte ett enda handlade om skam, som är bokens tema rakt igenom. Skam över skuld, skammen över att lyckas, skammen över att må bra, skammen över elaka handlingar såväl som vänliga handlingar. Men framför allt handlar boken om (enligt mig) skammen över att inte ha kunnat påverka det opåverkbara, något huvudpersonerna dock upplever som att de kunnat och också borde ha påverkat. Därför lider de av den skam de följaktligen gjort till sitt livs fängelse.

Men visst är det kanske så i våra liv även utanför böckernas värld. Vi människor är experter på att axla alldeles för mycket ansvar, både för andra människor men även för andra situationer, instanser och arbeten, åtminstonde på ett individuellt plan (globalt sett är det kanske en smula optimistiskt att påstå oss vara ansvarsfulla och hjälpsamma, men det är en helt annan fråga vi inte ska ge oss in på idag). Visst är det så att de händelser i livet man absolut inte kan påverka är de man önskat sig kunna påverka mest. Det har utan tvekan varit en av de svåraste delarna i sorgearbetet efter min mamma. Jag hade velat kunna se till att hon slapp lida som hon tvingades göra. Jag hade velat kunna se till att hon fortfarande funnits med oss idag och fått äran att bli kallad mormor av sitt sjunde barnbarn. Hade jag försökt tagit på mig det hade jag med all säkerhet gått under själv, vilket är något en av bokens huvudpersoner nästan gör. Hon klandrar sig själv för andra människors förakt för henne och hon dövar sin ångest med att äta. Hon tröstäter sig så stor att självkänslan blir nästan obefintlig. Den blir så liten att skammen tar över hela hennes väsen, vilket resulterar i en oförmåga att lämna hemmets trygga borg och visa sig utanför dörren, i 16 långa år.

Låter det som ett intensivt ämne? Visst är det intensivt, och visst var läsningen intensiv, men den var intensiv på ett okomplicerat vis. Läsningen i sig var intensiv men ämnet behandlades så väl att det blev enkelt att läsa det. Har jag tappat er? Jag antar att läsningen blev intensiv bla för det vackra språkbruket, men det var även på grund av det vackra och mycket kloka språkbruket som det tunga blev lättläst. Alvtegen är en mycket skicklig författarinna, jag måste bara lära mig att uppskatta det påhittade och se det sanna däri.