Less is More, eller?

Det har gått nästan en vecka sedan vi masade oss iväg till slitna idrottshallar för att lägga ett papper i ett kuvert bakom en grön och smått löjeväckande skärm. Jag har inte skrivit något om valet och tänker inte göra det heller. Det sköter resten av det mediala samfundet alldeles utmärkt utan min hjälp. Nej, det finns mycket annat att skriva om, även om jag just i ögonblicket inte riktigt besitter inspirationens kraft. Fast just det, det var ju en sak...som det alltid är med mig....

Mitt förra blogginlägg handlade om hundöron och guldkorn och när jag nu för några dagar sedan läste ut Käbi Lareteis "Toner och Passioner" insåg jag att där inte fanns ett enda hundöra i hela boken! Kan det vara möjligt? Nu var det inte så att det var en totalt ointressant och oengagerande bok, men jag skulle heller inte kalla den särskilt intressant och engagerande. Den var, ja vad säger man, medioker?

Laretei skriver med ett väldigt rakt och enkelt språk, något som jag i hennes förra bok fann helt fantastiskt, men det var den förra boken det. Den här boken var relativt underhållande, men på ett väldigt ytligt sätt. I boken beskriver hon sina möten med olika kompositörer, dirigenter, andra musiker och vänner av musiken, vilket kan förklara varför jag personligen fann boken underhållande. Dessa möten, som måste ha varit väldigt färgstarka, upplevdes tyvärr i boken lika svartvita som trycksvärtan mot det vita pappersarket. Varför? Hennes enkla och raka språk var för enkelt. Det var för rakt och det var för ytligt. Om man ska skriva en biografi eller memoarer, så var för guds skull ärlig! Försköna inte, utelämna inte mer än du kanske måste (om du måste) och frukta inte läsarnas åsikter om ditt liv. Då kan du lika gärna sluta skriva på en gång. Med alla de otroliga möten hon varit så lyckligt lottad att få vara med om borde det funnits åtskilliga hundöron och då också guldkorn i min bok. Kan det vara så att hon skriver böcker som en riktigt stor pianist spelar piano? En pianist vet att det vackra föds ur det enkla. Som författare är nog det bland det svåraste man kan göra. Att skapa djup på ett avskalat sätt. Att inte låta förklarande fast än det är precis det man vill åstadkomma. Jag tror att det är något som är enklare att åstadkomma vid pianot.

Jag tror de riktigt stora pianisterna är bland de mest hårt arbetande människorna jag någonsin träffat. Men jag tycker att Laretei bevisar genom "toner och passioner" att det inte (helt smärtfritt iallafall) går att överföra en konstform på en annan. Bara för att man upplevt konstens sötma i en specifik konstform går det inte att endast (och enkelt ) överföra den på en annan konstform. Den tappas då ofta bort på vägen och blir aldrig vad den varit. Den blir bortglömd istället för återupplevd. Den blir ett bleknande fragment istället för en stark upplevelse.

Det kända uttrycket Less is more är så viktigt när man spelar piano och More is more så viktigt när man läser böcker! Ta en författare som Oates som kan ägna en hel sida åt att beskriva en enskild känsla. Det ger läsaren ett djup och en bredd som behövs för att kunna förstå historien på det sätt författaren ser den. Där får djupet en chans att ge oss den enkla och den basala delen av historien. Genom en komplex beskrivning ser vi den enkla meningen. I pianospelet är det tvärtom. Där breder det enkla och avskalade väg till det djupa och den innerliga förståelsen. Less is more och More is more har båda egentligen samma betydelse, men blir dock så olika beroende på situation och konstnär. Nu har jag börjat på en bok av Alvtegen (min första) och väntar med spänning på att se vad hennes språkbruk bringar mig. Avskalat djup eller enkelhet uppnåd genom djup.