Djupt på Grund Nivå!

Fantastiskt nog så kan det rapporteras att den gångna helgen bjöd på en hel del övning, Bach i första hand. Det var nästan lite magiskt att kunna sitta ned och öva så att man kommer till den efterlängtade känslan av att vara alldeles tom i huvudet. Trodde ni jag skulle säga färdig? Nej, riktigt färdig blir man aldrig med konstutövning, men nog kan det kännas som om all koncentration tömmer en på all kreativitet och tankeverksamhet man besitter. Som om man använt upp alla "de små grå" för att prata Hercule Poirot's språk. Nåja, Poirot eller ej, ni har nog vid det här laget förstått att jag hade några mycket givande övningsstillfällen i helgen. När jag övade på dessa olika stycken av Bach, mest de Franska Sviterna, så sköljde ett väldigt starkt minne över mig som jag tror har försvunnit ut i minnets periferi de senaste åren och därför inte gjort sig påmint förrän nu. Tillåt mig att backa tillbaka så ni alla kan följa med och förstå vad jag pratar om.

Jag hade inte spelat för den nya pianisten så länge, men jag kände redan från första början att han var något extraordinärt, inte bara musikaliskt sett (vilket han verkligen är) men även som människa. Han var väldigt driven, drivande och stöttande, men sa återkommande vecka ut och vecka in att jag spelade med en mur runt omkring mig. Ett av styckena vi arbetade med var just en av Bach's Franska Sviter, därav denna helgs déjà vu upplevelse.

När jag så kom till en lektion och sedvanligt spelade upp den första delen av sviten, "Allemande" så möttes jag av något för mig helt obekant, nämligen total tystand efter mitt lilla uppspel. Jag var van vid musikaliska tolkningar som förgäves försökte förklaras med hjälp av livliga gestikulationer från min lärares sida. Men denna gång satt han alltså bara tyst. Tillslut tittade jag på honom och såg då att han grät. Han sa att min mur var borta och att jag hade spelat så vackert och innerligt, han sa att han kände att det kom inifrån Det här är utan tvekan den finaste komplimang jag någonsin fått gällande mitt musicerande, men det blev inte alls som jag tänkt mig. Nej faktum är att det blev överraskande för mig, på flera olika sätt. Låt mig få förklara.

Tack vare den digitala värld vi lever i har jag har i alla år lyssnat på de mest fantastiska pianisterna (många vilka långt före min tid gått ur tiden) fullkomligt lägga ut sina själar till allmän beskådning genom sitt magnifika spel. Jag har alltid haft en bild av att dessa stora konstnärer spelat från djupet av sig själva, att de alltid oförtrösteligt och oåterkalleligt gått in i sig själva för att kunna nå skapandets sanna känsla, nämligen sin egen. Det var ju på ett sätt det min lärare antydde att jag gjort, att jag spelat innerligt och från mig själv. Det lite paradoxala här och det som kastade omkull mina tidigare romantiserade uppfattningar om detta var att jag aldrig någonsin varit så koncentrerad när jag spelat tidigare. Var liten not, markering, sträck och accent kammade jag igenom, ingenting gick mig obemärkt förbi, och på ett sätt kan jag väl säga att jag var ett med mitt spelande. Det fanns ingenting annat i livet just då förutom jag, pianot och Bach's urtext. Kanske var det detta som jag hela tiden trott varit det innerliga och att gå in i sig själv. Kanske är det så att man går in i sig själv via koncentrationen, eller att koncentrationen i sig blir en egen värld och bjuder på det djup jag tidigare alltid avundats och suktat efter? Kan det vara så att koncentrationen ger sken av ett okoncentrerat intryck, precis som att det enkla ofta låter svårt och det som låter svårt ofta inte är lika svårt att spela. Det här kanske är självklart för er andra och att ni nu suckar i ren förskräckelse över min barnsliga ignorans. Nu är händelsen som sagt några år gammal och jag förstår självklart att de riktigt stora konstnärerna helt och hållet går in i sin koncentration och i sin kärlek till musiken och skapandet, och att det är just det som jag trott varit "deras eget" djup, vilket det med tanke på individualiteten på ett eller annat sätt blir. Hur som helst så var det en härlig påminnelse att få, och ett roligt minne att återse. Självklart blir man än mer inspirerad att öva mer, och att öva riktigt! Jag är så tacksam för allt musiken gett mig och i synnerhet att jag har turen att kunna öva mig lycklig!