Guldkorn och Hundöron

Jag har precis i dagarna avslutat Theodor Kallifatides biografiska roman "Det gångna är inte en dröm". Jag har inte varit drabbad av den totala hysteri som omgett hans tidigare böcker, utan denna var den första av hans böcker som jag en smula skeptisk plockade upp. Bara det att han kallar den en självbiografisk roman fick mig att tvivla. Jag älskar biografier men varför lägga till roman därefter? Antingen är den väl biografisk eller ej! Det krävdes dock inte många sidor av hans raka men innehållsrika språk för att få mig att tyst ursäkta mina förutfattade meningar.

Nu är det så att jag har en liten egenhet för mig när jag läser böcker. Många är de bokläsare som smyckar sina böcker med hundöron för att på ett enkelt sätt kunna lokalisera var man senast slutade läsa. Jag är en stor hundöronvikare, men inte på samma sätt som de flesta andra. Den som någon gång lånat en bok av mig vet att jag viker sidorna i nederkant, men inte av den anledningen att veta var jag slutade (det har man omslagsfliken till), utan istället viker jag in hörnet på den sida där jag tycker mig ha hittat ett guldkorn. En mening, en rad, en fras eller kanske ett helt stycke som på något sätt berör mig extra. Detta stället är självklart markerat med penna och har gärna en liten egen kommentar bredvid. Vissa tycker jag är en graffittiklottrande förstörare av mina böcker, men jag har tydligen inte stort minne nog att kunna bära med mig alla dessa underbara citat i huvudet. Jag tror jag läser för mycket för det. Nog med ursäkter för mina hundöron nu.

Kallifatides bok var i denna mening inget undantag. Språkbruket var enkelt och lättläst och sidorna rann snabbt förbi och när boken var utläst insåg jag att det blivit många hundöron boken igenom. Väldigt många. Jag började gå igenom dem och fann att jag inte alls varit okoncentrerad eller överinspirerad och därför markerat var och varannan sida. Citaten var bra, guldkornen var faktiskt guldkorn och inte bara en hägring.

Bland alla dessa hundöron hittade jag ett som verkligen stämde in på mitt förra blogginlägg. Jag hurrade lite inombords när jag läste det för det blev en liten bekräftelse på mitt tidigare inlägg, att jag kanske inte var helt ute och cyklade iallafall. För er som varit tappra nog att läsa mitt senaste inlägg kommer ni kanske ihåg att jag diskuterade koncentrationen som det egna djupet hos en konstnär. Kallifatides skriver detsamma. Nämligen att hans skrivande krävde absolut koncentration och att han till och med började tänka på lyckan som en form av koncentration. Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag var så tacksam att jag kunde öva mig till lycka. Se där, inte helt tokigt alltså!

Jag måste säga att jag tycker Kallifatides lyckas med något min gamla musikteoriprofessor alltid predikade om, nämligen att säga mer med mindre. Det avskalade språket har en tydlighet samtidigt som det finns ett klart djup och stor eftertanke över skriften. Han skriver vidare att han tycker att varje gång livet går vidare blir något kvarglömt, bortglömt och att livet blir en smula ödsligare. Detta är något jag inte kan hålla med om. Jag anser att varje gång man går vidare väljer man vad man vill ta med sig, och oavsett vilja så går man alltid vidare minst en erfarenhet rikare. Precis som jag känner mig berikad av hans självbiografiska roman som jag gått vidare från och ställt tillbaka i bokhyllan. Jag har den alltid med mig, och när jag än önskar tar jag endast fram den och läser bland mina hundöron och guldkorn. Den är avslutad, undanlagd men ändå levande och absolut inte bortglömd!