Kronologiskt Kaos!

Då har jag smitit ifrån en hel ställning med tvätt som borde vikas och läggas undan, men vad är det man säger, den som väntar på något gott....oh well.

Jag måste medge en sak. Jag antar att detta medgivande kommer att visa hur svensk, och då verkligen hur traumatiserad jag är av allas vår svenska stolthet, Ikea.

I helgen besökte jag och en god vän Fotografiska i Stockholm med den världsberömde fotografen Annie Leibovitz's utställning "En fotografs liv" som mål. För den som ej är bekant med museet ligger det mycket vackert beläget alldeles invid vattnet och slussen. Cafeterian på översta våningen bjuder, genom sina stora glasfönster med panoramautsikt över Stockholm stad, på en färgsprakande och otroligt vacker utsikt. Det är med andra ord ett mycket vackert hus, med både en modern och gammal känsla, utan att den ena tar ut den andra. Förlåt mig, nu tillbaka till mitt egentliga skäl för besöket, vilket var Leibovitz och hennes bilder, och min hemska svenska ikeadesperation.

Efter en liten stunds köande befann vi oss i entrén och jag tog snabbt för mig bland programmen över utställningarna och dess skapare. Angående Leibovitz utställning stod det bla att både de välkända likväl som de privata bilderna som nu ställdes ut, hängde kronologiskt för att visa på hur fotografen kombinerat sitt privata liv med sitt yrke (som alldeles för ofta går ihop för konstnärer)..

Nåväl, det var här jag blev alldeles vilse, och lite smått irriterad. Inte nog med att jag var tvungen att trängas med stora skymmande och för den delen skrymmande ryggsäckar, barnvagnar och allmänt närgående främlingar, så hängde bilderna inte alls i någon kronologisk ordning. Jag hade desperat behövt Ikeas mycket praktiska pilar som enkelt och diskret visar vägen. Jag tittade på bilder föreställande Amerikanska presidenter och filmstjärnor för att bilden bredvid titta på Leibovitz mamma i baddräkt en solig dag på stranden. Ja, jag kände att jag gärna hade haft en pil som tryggt lotsat mig igenom utställningen. En liten pil som sagt, "du där, som inte förstår kultur överhuvudtaget, följ mig så visar jag dig vägen genom detta kaoset!" Missförstå mig rätt, utställningen i sig var intressant, men jag tror jag kunnat förkovra mig än mer i konsten om jag förstått sambandet mellan fotografierna. Fast det kanske var det som var hela poängen, att det inte fanns något samband mellan alla dessa bilder. Att det var en brokig skara fotografier, precis som alla händelser i våra liv inte alltid har ett samband med varandra. Men jag tycker nog att de flesta situationer och händelser hänger ihop på något sätt med varandra, och det gör de säkert för Annie Leibovitz också, men jag känner ändå att som åskådare hade jag behövt lite hjälp på traven med att se det.

Något som jag dock lärde mig under mitt försök att vara lite kulturell var att A.Ls sambo var den kända, och nu bortgångna, författarinnan Susan Sontag. Detta var nytt för mig, och då jag har 2 böcker liggandes hemma av just Sontag blev jag mycket nyfiken på att läsa dessa. Lite tragiskt kanske att jag inte kände något sug att i presentshoppen köpa någon bok av A.L som faktiskt var huvudpersonen för min kulturstrapats den dagen, utan att jag istället kände en längtan till att kunna plocka fram Sontags "I Amerika" som ligger hemma och väntar. På något sätt, och jag vet att jag har sagt det förr, så känner jag nog att det skrivna ordet är mer direkt, även om skrivet med metaforiskt eller satiriskt språkbruk Jag behöver inte Ikeas pilar när jag läser böcker, något som för mig bara bevisar att mina ganska glesa museibesök egentligen inte behöver ske oftare än vad de gör. Jag navigerar mig igenom mängder av konst genom att hänge mig åt det skrivna ordet, och självklart min passion i livet - musik!