Barcelona

Då var vi alltså tillbaka hemma igen efter en underbar weekend i Barcelona. Då vi aldrig flugit med lilltjejen var jag lite nervös över hur det skulle gå samtidigt som jag var lite nervös över hur en storstadssemester skulle te sig med barn, men jag kan meddela att både flygtur och semester gick alldeles ypperligt!

Vilken underbar stad! Tror jag iaf.. Nejdå, missförstå mig rätt, det var en underbar stad, men det var bara så mycket av allt, på så kort tid. Allt från vackra, tidslösa byggnader, till en färgstark inhemsk befolkning och ett sjudande tempo. Huvudgatan La rambla var som en enda lång karneval av människor, vykortstånd, bokförsäljning, levande statyer och så klart uteserveringar, allt inramat av kolossala och enormt (vackra) utsmyckade byggnader.

Samtidigt som allt detta vackra, underbara och turistvänliga är ju Barcelona också en stad, precis som vilken annan stad i världen. Hus som sett sina bästa dagar passera förbi för länge sedan tillsammans med de socialt utslagna människorna blev ett alternativt inslag till den annars så städade och välutsmyckade staden. Det känns som att i en stad som Barcelona, med en inhemsk befolkning som är så stolt över sin stad och sitt enorma kulturarv, måste det vara väldigt lätt att försvinna. Att vara någon men att inte riktigt existera. Man syns samtidigt som man inte riktigt finns. Visst är detta ett storstadsfenomen kännt över hela världen, men jag tycker det blev väldigt påtagligt i en stad som denna där turister köar en hel dag, betalar 300 kr i inträde för att se, en byggarbetsplats! (La Sagrada Familia). Återigen får jag be er att missförstå mig rätt. Denna enorma kyrka som påbörjats under Gaudis hand och livstid är ett fenomenalt konstbygge utan dess like, men det är främst en arbets- och byggarbetsplast. Det blir en aning paradoxalt att se detta bygge och föreställa sig den ekonomiska kostnad bygget måste innebära (men även självklart den enorma arbetsgivare det måste vara) samtidigt som människor försörjer sig på att sälja rosor utmed La Rambla, eller ännu värre, de som ej kan försörja sig alls.

Paradoxer eller ej. Vi hade en helt fantastisk semester i en stad som har mycket att erbjuda alla. Måste erkänna att jag saknar staden, uteserveringarna, havsvinden, men allra mest saknar jag nog kombinationen av att det var en storstad där folk faktiskt tog det lugnt. Jag fick känslan av att Barcelonaborna njöt av sin tillvaro. Det var inte de så för storstäder annars vanliga stressade stegen, irriterade blickarna och korthuggna kommentarerna Nej, här tog folk sig tid att spatsera, samtala och att faktiskt leva livet här och nu! Hoppas på ett kärt återseende inte allt för långt fram i tiden!