Så skiner äntligen solen! JA! Våren kanske äntligen är här för att stanna nu! Skönt med lite vår här hemma nu med tanke på att torsdagens barca-resa inte säkert blir av...VI fortsätter dock att hoppas på att allt ska återgå till det normala tills på torsdag!
Idag var det dags för elever igen, mina duktiga små elever! Apropå elever och lärare hade jag en gång en professor i USA som var väldigt speciell, och då menar jag väldigt speciell. Klassen var English 1 så det var något som alla studenter var illa tvingade till att läsa för att kunna få sin examen. Till en början var vi 40 i klassen men i slutet av kursen var vi bara 6 personer kvar. En efter en droppade kursen, svärandes om att det förstörde deras g.p.a. osv.
För oss som var kvar började alltid lektionerna på samma sätt. Professor Greenstone kom gående i korridoren med sin rullator. Hon var alltid alldels för hårt sminkad och hade alltid med sin spriteburk i vilken det alltid satt ett sugrör, nätt placerat på kanten av rullatorns lilla tillhörande bord. Hon hälsade oss med, "hello my little soldiers". Hon var som vår major som vi hyste största respekt för och knappt vågade fråga om lov att få gå på toaletten under den 3 timmar långa lektionen. Nåväl, upp till podiet var det några trappor som någon all american guy alltid erbjöd sig att hjälpa henne upp för, med rullatorn. Detta avtog drastiskt allt eftersom kursen fortskred. Kanske p.g.a. att antalet elever drastiskt minskade, men också att alla all american guys som var kvar i klassrummet förstod att det inte hjälpte deras betyg eller ens deras anseende det minsta att hjälpa henne upp! Så många "F" som hon delade ut under kursens gång har jag nog aldrig sett maken till! Vi fick skriva om och skriva om våra uppsatser, men tillslut så blev de(förhoppningsvis) godkända och vi fick börja om likadant med nästa skrivuppgift!
Detta var en ökänd dam på Campus som man tydligen skulle akta sig för att ta, men tji fick vi som inte visste om detta och glatt skrev in oss på hennes kurs. Så här i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det för en mer inspirerande lärare har jag nog aldrig haft, och så mycket vi lärde oss är helt otroligt! Jag är glad att vi höll ut ända tills kursens slut och kände oss lite som hennes little soldiers!
Efter kursen var slut skickade hon ett brev till mig som jag har kvar än idag. Kan inte riktigt ta mig för att slänga det. Jag undrar hur det gick för henne, och hennes sjuke ex-man som flyttade tillbaka in i huset sin sista tid i livet, som också råkade vara den period hon var min lärare. Visst är det fantastiskt hur vissa människor kan lämna sådana avtryck hos oss, avtryck som aldrig verkar blekna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar