Då var det måndag igen, och med det kommer alltid undervisning. Jag kände att för vissa av mina elever var det dags att göra något helt nytt, att inte bara kasta om ordningen lite i lektionsinnehållet utan att faktiskt ändra på det helt. Intressant det där med barn, jag tycker oftast det är så att i början av deras begynnande karriär handlar det om rutin och att följa vissa ramar för lektionerna. När de sedan kommit in i det gäller det att helt kasta om det och överraska dem, så mycket som det bara går. Så idag ska några av mina elever få spela snövit med ögonbindel. Låter det lite udda? Erkänn att det är lite Jonas Gardellvarning ( i positiv bemärkelse) på det. En aning kanske iaf. Men det är inte så farligt som det låter. Nej, vi ska helt enkelt öva på uttryck i spelandet. Vi ska faktiskt, kort och gott, öva på att spela piano.
Då undrar ni säkert om vi inte brukar göra det, och tyvärr tycker jag väl inte alltid det handlar om pianospel utan mest om notspel. Eleverna är så koncentrerade på att spela efter noterna, att det hamnar väldigt långt bort från det riktiga musicerandet. Nämligen att utrycka något, att berätta och ge något med sitt spel. Precis som en skådespelare måste kunna säga "ah" på en massa olika sätt, ska vi kunna slå an en pianotanget och göra likadant. Kanske låter det lite komplicerat för en 9-åring, men det är det inte alls. Det gäller bara att göra det på deras nivå. Därför ska några elever idag få spela en enkel 5 finger övning, (c,d,e,f,g,f,e,d,c) och karaktärisera 6 av de 7 dvärgarna från snövit. Vem får inte vara med? Tyvärr är det prosit som inte får vara med idag. De andra, dvs butter, glader, kloker, trötter, toker och blyger får alltså vara med. De är uppkopierade bredvid varandra på ett papper som eleverna får istället för noter. Detta är, enligt mig, väldigt viktigt så att eleven ser de olika kroppsspråken och uttrycken de olika dvärgarna har. Då behöver de inte koncentrera sig på att försöka komma på hur butter ser ut, utan istället ägna fokus på att försöka spela så att det låter, ja just det, buttert. Att vi använder ögonbindeln i andra omgången är för att pianospel kommer i första hand inte genom händerna, utan genom hörseln. Att lyssna på sig själv är bland det svåraste man kan göra, men ack så viktigt om man någonsin ska kunna utvecklas. Tar man därför bort ett sinne (synen) fokuserar hjärnan lättare på de andra, i det här fallet då hörseln och känseln.
Ska bli spännande att se hur eleverna kommer att ta det. Har gjort de här övningarna med många elever i USA och alltid sett roliga, och inte minst stora framsteg i barnens förmåga att karaktärisera musikstycket de spelar. Oftast hänger det i även när de sen ska spela upp sin läxa! Hoppas eleverna tycker det är lika roligt som jag- men så brukar fallet bli! Oftast blir de förvånade hur mycket de kan förändra bara genom att tänka lite annorlunda när de spelar! Som med det mesta här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar