tisdag 11 maj 2010

Inget är vad det verkar!

Har ni någonsin varit med om att ha fått en väldigt ingrodd uppfattning om något totalt kastad i diket? Ta något så enkelt som den berömda sagan om Askungen, sagan där det goda återigen segrar över det onda. Där den söta och väluppfostrade flickan tillslut får sin prins! Trodde jag i alla fall!

För några år sen kom jag över en rad olika texter om just Askungen, dels analytiska texter men även olika publiceringar av sagan. Tydligen existerar det mer än 700 olika varianter av sagan världen över (Behrens) och det räknas som världens mest kända saga.
Det man måste komma ihåg, och det som var nytt för mig vid min fasansfulla men ögonöppnande upptäckt var att sagor skrevs egentligen för vuxna, i många olika aspekter. Det som inte gick att tala öppet om i samhället vävde man därför in i sagorna, dels för att barn inte skulle förstå det, men även för att kunna skydda sig själv inför högre bestämmande granskande makter.
Jag vill varna känsliga läsare för att jag härmed kanske kommer att förstöra er bild av denna "saga".
Låt oss börja!

I Askungen introduceras vi för en underlägsen flicka som lyder allas order och sätter alla andras behov framför sina egna. Hon har en ohämmad tro på en lycklig framtid trots att inget talar för dess verkställande. P.g.a denna oförmåga att ifrågasätta hennes auktoritära familj och hennes blinda tro på en lycklig framtid framställs hon som ett barn, och blir därför(oskuldsfullt) oskulden självt.

Prinsen som också spelar en viktig, men egentligen väldigt liten roll är kanske inte den gentleman man först tror. I sagan beskrivs han som Kungens son och inte i första hand som en egen person. Det är även Kungen som annordnar balen för prinsens räkning, allt för att hitta honom en fru. Kanske var den unga prinsen inte alls det minsta intresserad av att hitta en fru och brydde sig inte alls om att gifta sig. Trots detta värjer han sig för sin far och för monarkin (vilket blir tydligt i slutet av sagan när han knäböjer för att prova skon på askungens fot, han böjer sig för sin fars önskan).
När Prinsen och Askungen träffas på balen står det att prinsen inte kunde slita ögonen från Askungen. Verkar det då inte väldigt konstigt att prinsen var tvungen att ta hjälp av en sko för att sen känna igen askungen i hans desperata letande? Om han nu var så förtrollad att han inte kunde släppa henne ur sikte, ja då undrar jag vad det var han stirrade så förbaskat på! Kanske prinsen i Askungen inte är så olik de många aspirerande prinsar vi stöter på på stans alla uteställen!?

Raskt måste vi vidare till de övriga viktiga personerna. Ingen har någonsin kunnat läsa Askungen utan att låta styv-systrarna gå obemärkta förbi. I bröderna Grimm's version av sagan lär vi oss att pappan överöser sina styvdöttrar med presenter. Men vad för sorts presenter? Jo smycken och vackra klänningar, gåvor en man vanligtvis ger en fru eller älskarinna. Vad är det egentligen som pågår i huset? När bröderna Grimm skrev denna saga var detta något man absolut inte pratade om, men något som pågick ganska ofta runt om i landet. Detta var ett sätt för dem att diskutera ämnet utan att hamna i klämmeri med någon eller något.
Pappan köper inga liknande gåvor till sin egen dotter och uppmuntrar därigenom hennes oskuldsfullhet. Varför? Ja klura på den ni!

Ja, förlåt om jag nu förstört er fina bild av denna klassiska saga, men jag själv tycker detta är väldigt intressant och jag hoppas ni åtminstonde kan se några av dessa gömda budskap såsom sexistiska karaktärsbeskrivningar, incest och svartsjuka. Självklart kan man även välja att ignorera dem och bli upprörd, som jag blev vid min första upptäckt. Ja jag blev nästan förolämpad av detta, att förstöra min Askunge på det här viset! Men visst är det så att väva in undertexter i en ganska harmlös historia är i sig inte tabu eller ovanligt för den delen. När Orwell skriver Djurfarmen, eller 1984 blir det klassiskt och mästerligt, men helt plötsligt väldigt upprörande när vi blandar in vår fina söta Askunge. Vi måste då påminna oss om att betydelsen "saga" har förändrats på de över 100 år som gått sedan Grimm skrev det som för dem var en klassisk saga. Precis som musiker idag "gömmer" budskap i sina texter, filmare i sina filmer gör även författare det. Varför tror vi alltid att det skrivna ordet är så rakt och ärligt? Och om det inte är det måste vi vara övertydliga med det och kalla det en satirisk text! Det är nästan som om det skrivna ordet kommit ett snäpp högre upp på den hierarkiska stegen än sina kulturella grannar.

Att som Orwell, eller Grimm, skriva för flera olika publiker samtidigt är något man gjort i alla tider, men som publik får vi själva välja hur vi läser sagan, och jag kan garantera att när jag en dag läser Askungen för min dotter blir det den "klassiska" sagan om en snäll och god flicka som tillslut får sin prins. Åh vad jag är tråkig va?! Men var tid har sin sak, eller hur!

Inga kommentarer: