Privata Liv med Offentliga Dagböcker!

Visst är det lite intressant det här med bloggande. Idag har var och varannan person en blogg där de delger världen allt från recept, arbete till mer privata tankar och funderingar. Jag undrar om dagböckerna som fanns när jag var liten, de med de små söta kattungarna med det tillhörande extremt lilla hänglåset och nyckeln överhuvudtaget finns kvar? Visst kommer ni ihåg dem?! För så var det förr, då skulle det som skrevs i dagböcker vara hemligt, så hemligt att vi låste in tankarna med ett litet hänglås lika stort som en tiokrona. Idag delger vi världen våra dagböckers hemligheter. Inga hänglås här inte! Och bara för att vara på den säkra sidan räknar bloggen till och med antalet besökare, så vi kan försäkra oss om att så många människor som möjligt har läst våra tankar.

En annan modern del av denna kaka är när personer som bl.a. Joyce Carol Oates publicerar och ger ut sina gamla dagböcker. Jag undrar om en så otroligt duktig författare skriver med ett så otroligt fantastiskt språk i sin egen dagbok, eller om det blir mer alldagligt och vardagligt? Måste ju vara ganska fantastiskt skrivet för att en författare av den kalibern vill visa upp det och känna sig tillfreds med att andra läser det! För visst kan det inte vara så att de faktiskt redigerar det? Att de inför en publicering går tillbaka och ändrar i texten, skriver om? : ) Trodde det bara var unnat de bloggande små okända författarna som ej begåvats med en sådan obeskrivlig talang!

Parallelt med den här bloggkulturen har vi i samhället också blivit mycket mer angelägna om att skydda den privata människans, ja just det, privatliv. Man ska i stort sett få göra precis som man vill. Arbetsgivare får inte fråga vissa frågor vid en arbetsintervju och det är knappt så man kan få ut någon information av en banktjänsteman om sitt eget konto längre, allt för att behålla privatpersonens privatliv privat. Lite väl långt draget kanske, men inte allt för långt ifrån sanningen i mitt tycke!

Och vem är jag att skriva om det här, som missbrukar eller förgyller (välj du) min vardag med bloggande. Jo, jag måste säga att jag saknar de små dagböckerna som alltid dock förblev liggandes tomma i min skrivbordslåda, men samtidigt finner jag det ganska intressant att delge nära och kära mina funderingar. Inte för att jag tror jag kan skapa världsfred eller lösa världssvälten, men kanske kan jag förgylla någon annans dag, eller kanske för den delen få någon att tänka till eller kanske till och med bli lite upprörd! Alla känslor välkomnas, men kom då ihåg att i detta privatvärnande samhälle tala om det och kommentera! Vad har jag annars lärt mig!?