Idag är det en sån där dag då allt känns möjligt och ingenting för svårt! Solen skiner, det är varmt i luften trots att klockan bara är 10 på morgonen och fågelkvittret hörs in genom den öppna balkongdörren! Underbart och Inspirerande! När jag bodde i Karlifornien möttes jag av sånt här vackert väder varje dag, men fann då inte alls vädret lika inspirerande som nu. Då var människorna som levde och slet i den starka hettan och deras livsöden mer inspirerande. Då lärde jag mig vad livet är och vad det betyder att kämpa för något, vare sig det är en utbildning, en bil, en dröm eller bara helt enkelt att överleva.
I det kvarteret jag bodde var spanska det officiella språket, gänglivet den vanligaste sysselsättningen och socialbidrag den vanligaste inkomstkällan vilket gjorde att det alltid hände saker runtomkring, samtidigt som det var ett nästan "dött" område. Att det alltid hände saker här var tydligt av de polissirener som ljöd dag som natt, det dova dunkandet av rapmusik någonstans ifrån och de små barnen som drev omkring på gatorna. Inte lekandes utan endast omkringdrivandes. Att jag kallar området för nästan dött beror på endast en sak. De boende i området hade inga större framtidsutsikter än att överleva för dagen, att klara hyran den kommande månaden. Man hade oftast inga förhoppningar om att komma därifrån eller att ens barn åtminstonde skulle göra det. Sjävklart kan jag inte prata för alla, men jag kan prata för de människor jag lärde känna, min grannar och deras familjer.
Det var en enorm skillnad för mig att bo i detta område efter att spenderat mina första 6 månader i landet i ett mycket tryggt, beach-community där man åkte från nagelsalongen till stranden. Där jag bodde senare fick jag istället lära mig vad ett par skor kastade över en elledning betydde, vad "the ghetto bird" var och hur livet egentligen ser ut. För mitt liv blev på många sätt likt mina grannars. Jag levde för att överleva dagen, att klara hyran den kommande månaden och hade två eller tre jobb på samma gång, allt för att överleva. Inte särskillt glamoröst, men väldigt realistiskt för att vara en icke medborgare i Kalifornien. Visst är det märkligt att även fast jag bodde precis vid stranden vid mitt första boende så kände jag inte solens värme förrän jag flyttade därifrån. På något sätt, trots kulhålen i min sovrumsvägg, de gråa trista fasaderna och de många tragedierna, så lös solen mer i det här området än där mitt tidigare hem låg. Kanske var det så att jag här faktiskt stannade upp och hade tid, och insikt nog, att vara tacksam över livet och allt det vackra det innehåller. Visst är det så att i all kaos förstår man tjusningen med ordning. Att observera tragiska livsöden fick mig att lära mig vara tacksam för mitt eget liv och fick mig att orka kämpa för att nå dit jag ville!
Ibland tänker jag tillbaka på dem jag lärde känna i Long Beach och undrar hur det gått för dem, och i många fall vilka som fortfarande lever. Det märkliga är att, trots allt det fruktansvärda jag såg och upplevde under min tid där så minns jag det med värme och tacksamhet. Jag fick chansen att se och lära känna dessa människor och det livet, men jag hade också turen att jag hade något att återvända till här i Sverige där jag kunde skapa mig ett tryggt liv. Mer lycklig här än där? Svårt att säga, men kruxet är det att jag var lycklig där borta, trots allt det gråa och hemska så var jag faktiskt lycklig. Jag tror man hittar lyckan oberoende av förutsättningarna, men man kanske har lättare att njuta av den om förutsättningarna är goda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar