Mors Dag

Idag är det alltså mors dag. Min första mors dag och det är en speciell dag. Inte så mycket för att det är min första mors dag utan för att mina tankar går till min egen mamma lite extra en dag som denna. Det är ju inte så att jag inte tänker på henne varje dag, för det gör jag, men visst blir det extra mycket på denna mammadagen. Och kanske lite extra mycket eftersom jag gärna hade delat denna dag, min första mors dag, med henne. Tänk vad häftigt att få dela det med sin mamma!

På något sätt har mors dag varit en speciell dag många olika år, trots att det varit dagar som varit allt annat än traditionella mors dag dagar. Förra året ska vi inte prata om då det var min första mors dag utan mamma, och året innan dess var det ett mors dag firande baserat på konceptet att vi visste att det var hennes sista mors dag. Någonsin.
Det slog mig just vilket definitivt ord någonsin faktiskt är...

Tyvärr har mors dag många år blivit förknippat med tragiska händelser. Inte minst det året då min mammas sambo hastigt dog några dagar innan mors dag. Min mamma blev extremt chockad och djupt deprimerad av händelsen och klarade därför inte riktigt att ta hand om mig, och inte sig själv heller för den delen. Därför tvingades mina syskon att lägga in min mamma på psykiatriska akuten på mors dag. Minnena från den tiden sviker mig, men jag har ett starkt minne jag aldrig kommer att glömma från den perioden. Jag var 2 veckor ifrån att fylla 12 år och jag cyklade själv till sjukhuset för att hälsa på mamma efter skolan. Jag tror jag för tillfället bodde hos en av mina systrar och ville alltså hälsa på mamma själv. Där stod jag utanför sjukhuset och förberedde mig på att träffa mamma. Va, tänk att behöva förbereda sig på att träffa sin egen mamma. Trots att jag var nervös gick det bra, jag tror så här i efterhand att besöket nog var jobbigare för min mamma än för mig själv. Jag fick ju träffa mamma, vilket var syftet med besöket. Hur det kändes för min mamma dock kan jag bara föreställa mig.
Jag fick träffa mamma igen någon vecka senare när hon fick några timmars permission för att komma hem och fira min födelsedag. Jag förundras idag när jag tänker tillbaka på det, vilken otroligt stark person min mamma faktiskt var!

Tillbaks till mors dag temat, och mors dag för två år sedan. Den sista. Någonsin...Jag har ett minne därifrån som jag och Micke pratar ofta om än idag. Dagen till ära skulle jag baka en chokladtårta att förgylla firandet med. Aldrig hade jag väl kunnat ana att en chokladtårta skulle röra om i känslogrytan så mycket som den gjorde. Jag var så fokuserad på att göra den bästa av chokladtårta världen någonsin skådat att jag blev så ledsen av att göra tårtan att jag kastade sleven hej vilt ifrån mig och därav fick choklad i hela köket. Och då menar jag verkligen hela köket. Men chokladtårta eller ej eller nerkladdat kök eller ej, det blev en alldeles perfekt mors dag. Varför det? Jo därför att jag hade lyxen att fira den med mamma. Önskar endast att jag förstått det då!

Precis som situationen ovan är minnena lika tvåtydiga, de kan vara roliga och sorgliga på samma gång. Faktum är att det tog mig väldigt lång tid att förstå att man kan ha två spår i livet samtidigt. Man kan leva med en stor sorg samtidigt som man kan glädjas åt andra saker. Precis så är det med mamma. Jag är jätteglad för att jag hade världens bästa mamma, för det var hon. Samtidigt är jag så ledsen över att hon inte finns med oss längre. Fast visst finns hon här. Hon är nära fastän hon är så långt borta. Fast det är ju just det som är det svåra. Trots att hon känns så nära så blir verkligheten så brutal ibland och man inser hur långt borta hon verkligen är. Men idag har jag bestämt mig för att hon endast är nära. Borta finns inte idag. Det tar jag helt enkelt en annan dag.

Hoppas du får en riktigt bra mors dag mamma. Vi saknar dig!

Kaos i ordningen eller ordning i kaoset!

Läste i tidningen idag om det par i Malawi som dömts till fängelse för att de i fjol gifte sig. . För det första kan jag erkänna att jag inte hade en aning om var Malawi låg, så efter lite efterforskning är jag nu berikad med kunskapen om att Republiken Malawi återfinns i södra Afrika och angränsar Moçambique, Tanzania och Zambia. Anledningen till att de båda männen dömdes till fängelse var att de var homosexuella och ingått äktenskap. De dömdes till 14 års fängelse för att ha förbrutit sig mot "naturens ordning".

Visst känns det som om vi åkt tillbaka i tiden när man hör om sånt här. Fast ändå känns det som att de faktiskt hade mer tolerans för tex homosexualitet under tex antiken (rätta mig om jag har fel). Flera av de stora filosoferna ska ha haft mer än akademiska förhållanden med sina manliga elever, och de blev så vitt jag vet inte kastade i fängelse. Visst vill jag tycka att vi är så mycket mer sofistikerade här i vårt avlånga land än i Malawi, men det var faktiskt inte allt för länge sedan det blev tillåtet för homosexuella att gifta sig i kyrkan. Visst fanns det andra möjligheter för dem att gifta sig innan dess och självklart dömdes de inte till fängelse eller något annat "straff" för den delen. Ändå känns det inte som om vi nått hela vägen fram till total tolerans, och då är vi kanske inte så långt före de andra länderna i den här frågan ändå. Fast visst känns det så när man läser sådana fruktansvärda artiklar som den som väckte mig ur mitt sömndruckna tillstånd i morse när jag skummade igenom tidningen.

Domen, som säger att paret brutit mot "naturens ordning", tycker jag är ett textboks exempel på sådana av människan utförda handlingar som får mig att tro att grymhet i allra högsta grad verkar höra till människans natur. Och i detta fallet var det då kärleken som bröt mot denna av människan skapade "natur". För visst måste det vara en skapad natur, inte föds vi onda, det kan jag bara inte tro. Detta måste vara något vi för länge sedan skapat för att skydda vår existens. Att vara återhållsam mot det nya, okända och skräckinjagande Det är bara det att de argumenten passar ju inte alls in på detta ämne. Homosexualitet har funnits så länge människan funnits och är därför inget nytt, okänt eller för den delen skräckinjagande.

När jag blir varse om sådana händelser som denna artikel blir jag så arg att jag blir förvånad. Inte förvånad över att jag blir arg, men att det förekommer sådan diskriminering, och att den av de styrande i landet rättfärdigas av "naturens ordning". Vi är väl alla en del av naturens ordning (eller kanske snarare kaos) och jag tycker därför att vi alla måste hjälpas åt att bekämpa sådan diskriminering världen över. Jag vill inte att min del i universum, som faktiskt är en del av naturens gång, ska kunna få användas, av en domstol till råga på allt, som skäl till att döma människor till grymma straff när inget brott begåtts!

Kan vi inte få en 2000 talets Bob Dylan som informerar om dagens orättvisor världen över och genom det inspirerar och väcker människors tro på sin egen och andras handlingskraft. Ja vi behöver någon sådan person eftersom händelser som dessa endast blir en liten notis längst ned i vänstra hörnet på sidan 22 i tidningen!

Bra pianospel med dåliga händer eller dåligt pianospel med bra händer?

Då var det måndag igen, och med det kommer alltid undervisning. Jag kände att för vissa av mina elever var det dags att göra något helt nytt, att inte bara kasta om ordningen lite i lektionsinnehållet utan att faktiskt ändra på det helt. Intressant det där med barn, jag tycker oftast det är så att i början av deras begynnande karriär handlar det om rutin och att följa vissa ramar för lektionerna. När de sedan kommit in i det gäller det att helt kasta om det och överraska dem, så mycket som det bara går. Så idag ska några av mina elever få spela snövit med ögonbindel. Låter det lite udda? Erkänn att det är lite Jonas Gardellvarning ( i positiv bemärkelse) på det. En aning kanske iaf. Men det är inte så farligt som det låter. Nej, vi ska helt enkelt öva på uttryck i spelandet. Vi ska faktiskt, kort och gott, öva på att spela piano.

Då undrar ni säkert om vi inte brukar göra det, och tyvärr tycker jag väl inte alltid det handlar om pianospel utan mest om notspel. Eleverna är så koncentrerade på att spela efter noterna, att det hamnar väldigt långt bort från det riktiga musicerandet. Nämligen att utrycka något, att berätta och ge något med sitt spel. Precis som en skådespelare måste kunna säga "ah" på en massa olika sätt, ska vi kunna slå an en pianotanget och göra likadant. Kanske låter det lite komplicerat för en 9-åring, men det är det inte alls. Det gäller bara att göra det på deras nivå. Därför ska några elever idag få spela en enkel 5 finger övning, (c,d,e,f,g,f,e,d,c) och karaktärisera 6 av de 7 dvärgarna från snövit. Vem får inte vara med? Tyvärr är det prosit som inte får vara med idag. De andra, dvs butter, glader, kloker, trötter, toker och blyger får alltså vara med. De är uppkopierade bredvid varandra på ett papper som eleverna får istället för noter. Detta är, enligt mig, väldigt viktigt så att eleven ser de olika kroppsspråken och uttrycken de olika dvärgarna har. Då behöver de inte koncentrera sig på att försöka komma på hur butter ser ut, utan istället ägna fokus på att försöka spela så att det låter, ja just det, buttert. Att vi använder ögonbindeln i andra omgången är för att pianospel kommer i första hand inte genom händerna, utan genom hörseln. Att lyssna på sig själv är bland det svåraste man kan göra, men ack så viktigt om man någonsin ska kunna utvecklas. Tar man därför bort ett sinne (synen) fokuserar hjärnan lättare på de andra, i det här fallet då hörseln och känseln.

Ska bli spännande att se hur eleverna kommer att ta det. Har gjort de här övningarna med många elever i USA och alltid sett roliga, och inte minst stora framsteg i barnens förmåga att karaktärisera musikstycket de spelar. Oftast hänger det i även när de sen ska spela upp sin läxa! Hoppas eleverna tycker det är lika roligt som jag- men så brukar fallet bli! Oftast blir de förvånade hur mycket de kan förändra bara genom att tänka lite annorlunda när de spelar! Som med det mesta här i livet.

Värmande Tro

Idag är det en sån där dag då allt känns möjligt och ingenting för svårt! Solen skiner, det är varmt i luften trots att klockan bara är 10 på morgonen och fågelkvittret hörs in genom den öppna balkongdörren! Underbart och Inspirerande! När jag bodde i Karlifornien möttes jag av sånt här vackert väder varje dag, men fann då inte alls vädret lika inspirerande som nu. Då var människorna som levde och slet i den starka hettan och deras livsöden mer inspirerande. Då lärde jag mig vad livet är och vad det betyder att kämpa för något, vare sig det är en utbildning, en bil, en dröm eller bara helt enkelt att överleva.

I det kvarteret jag bodde var spanska det officiella språket, gänglivet den vanligaste sysselsättningen och socialbidrag den vanligaste inkomstkällan vilket gjorde att det alltid hände saker runtomkring, samtidigt som det var ett nästan "dött" område. Att det alltid hände saker här var tydligt av de polissirener som ljöd dag som natt, det dova dunkandet av rapmusik någonstans ifrån och de små barnen som drev omkring på gatorna. Inte lekandes utan endast omkringdrivandes. Att jag kallar området för nästan dött beror på endast en sak. De boende i området hade inga större framtidsutsikter än att överleva för dagen, att klara hyran den kommande månaden. Man hade oftast inga förhoppningar om att komma därifrån eller att ens barn åtminstonde skulle göra det. Sjävklart kan jag inte prata för alla, men jag kan prata för de människor jag lärde känna, min grannar och deras familjer.

Det var en enorm skillnad för mig att bo i detta område efter att spenderat mina första 6 månader i landet i ett mycket tryggt, beach-community där man åkte från nagelsalongen till stranden. Där jag bodde senare fick jag istället lära mig vad ett par skor kastade över en elledning betydde, vad "the ghetto bird" var och hur livet egentligen ser ut. För mitt liv blev på många sätt likt mina grannars. Jag levde för att överleva dagen, att klara hyran den kommande månaden och hade två eller tre jobb på samma gång, allt för att överleva. Inte särskillt glamoröst, men väldigt realistiskt för att vara en icke medborgare i Kalifornien. Visst är det märkligt att även fast jag bodde precis vid stranden vid mitt första boende så kände jag inte solens värme förrän jag flyttade därifrån. På något sätt, trots kulhålen i min sovrumsvägg, de gråa trista fasaderna och de många tragedierna, så lös solen mer i det här området än där mitt tidigare hem låg. Kanske var det så att jag här faktiskt stannade upp och hade tid, och insikt nog, att vara tacksam över livet och allt det vackra det innehåller. Visst är det så att i all kaos förstår man tjusningen med ordning. Att observera tragiska livsöden fick mig att lära mig vara tacksam för mitt eget liv och fick mig att orka kämpa för att nå dit jag ville!

Ibland tänker jag tillbaka på dem jag lärde känna i Long Beach och undrar hur det gått för dem, och i många fall vilka som fortfarande lever. Det märkliga är att, trots allt det fruktansvärda jag såg och upplevde under min tid där så minns jag det med värme och tacksamhet. Jag fick chansen att se och lära känna dessa människor och det livet, men jag hade också turen att jag hade något att återvända till här i Sverige där jag kunde skapa mig ett tryggt liv. Mer lycklig här än där? Svårt att säga, men kruxet är det att jag var lycklig där borta, trots allt det gråa och hemska så var jag faktiskt lycklig. Jag tror man hittar lyckan oberoende av förutsättningarna, men man kanske har lättare att njuta av den om förutsättningarna är goda.

Inget är vad det verkar!

Har ni någonsin varit med om att ha fått en väldigt ingrodd uppfattning om något totalt kastad i diket? Ta något så enkelt som den berömda sagan om Askungen, sagan där det goda återigen segrar över det onda. Där den söta och väluppfostrade flickan tillslut får sin prins! Trodde jag i alla fall!

För några år sen kom jag över en rad olika texter om just Askungen, dels analytiska texter men även olika publiceringar av sagan. Tydligen existerar det mer än 700 olika varianter av sagan världen över (Behrens) och det räknas som världens mest kända saga.
Det man måste komma ihåg, och det som var nytt för mig vid min fasansfulla men ögonöppnande upptäckt var att sagor skrevs egentligen för vuxna, i många olika aspekter. Det som inte gick att tala öppet om i samhället vävde man därför in i sagorna, dels för att barn inte skulle förstå det, men även för att kunna skydda sig själv inför högre bestämmande granskande makter.
Jag vill varna känsliga läsare för att jag härmed kanske kommer att förstöra er bild av denna "saga".
Låt oss börja!

I Askungen introduceras vi för en underlägsen flicka som lyder allas order och sätter alla andras behov framför sina egna. Hon har en ohämmad tro på en lycklig framtid trots att inget talar för dess verkställande. P.g.a denna oförmåga att ifrågasätta hennes auktoritära familj och hennes blinda tro på en lycklig framtid framställs hon som ett barn, och blir därför(oskuldsfullt) oskulden självt.

Prinsen som också spelar en viktig, men egentligen väldigt liten roll är kanske inte den gentleman man först tror. I sagan beskrivs han som Kungens son och inte i första hand som en egen person. Det är även Kungen som annordnar balen för prinsens räkning, allt för att hitta honom en fru. Kanske var den unga prinsen inte alls det minsta intresserad av att hitta en fru och brydde sig inte alls om att gifta sig. Trots detta värjer han sig för sin far och för monarkin (vilket blir tydligt i slutet av sagan när han knäböjer för att prova skon på askungens fot, han böjer sig för sin fars önskan).
När Prinsen och Askungen träffas på balen står det att prinsen inte kunde slita ögonen från Askungen. Verkar det då inte väldigt konstigt att prinsen var tvungen att ta hjälp av en sko för att sen känna igen askungen i hans desperata letande? Om han nu var så förtrollad att han inte kunde släppa henne ur sikte, ja då undrar jag vad det var han stirrade så förbaskat på! Kanske prinsen i Askungen inte är så olik de många aspirerande prinsar vi stöter på på stans alla uteställen!?

Raskt måste vi vidare till de övriga viktiga personerna. Ingen har någonsin kunnat läsa Askungen utan att låta styv-systrarna gå obemärkta förbi. I bröderna Grimm's version av sagan lär vi oss att pappan överöser sina styvdöttrar med presenter. Men vad för sorts presenter? Jo smycken och vackra klänningar, gåvor en man vanligtvis ger en fru eller älskarinna. Vad är det egentligen som pågår i huset? När bröderna Grimm skrev denna saga var detta något man absolut inte pratade om, men något som pågick ganska ofta runt om i landet. Detta var ett sätt för dem att diskutera ämnet utan att hamna i klämmeri med någon eller något.
Pappan köper inga liknande gåvor till sin egen dotter och uppmuntrar därigenom hennes oskuldsfullhet. Varför? Ja klura på den ni!

Ja, förlåt om jag nu förstört er fina bild av denna klassiska saga, men jag själv tycker detta är väldigt intressant och jag hoppas ni åtminstonde kan se några av dessa gömda budskap såsom sexistiska karaktärsbeskrivningar, incest och svartsjuka. Självklart kan man även välja att ignorera dem och bli upprörd, som jag blev vid min första upptäckt. Ja jag blev nästan förolämpad av detta, att förstöra min Askunge på det här viset! Men visst är det så att väva in undertexter i en ganska harmlös historia är i sig inte tabu eller ovanligt för den delen. När Orwell skriver Djurfarmen, eller 1984 blir det klassiskt och mästerligt, men helt plötsligt väldigt upprörande när vi blandar in vår fina söta Askunge. Vi måste då påminna oss om att betydelsen "saga" har förändrats på de över 100 år som gått sedan Grimm skrev det som för dem var en klassisk saga. Precis som musiker idag "gömmer" budskap i sina texter, filmare i sina filmer gör även författare det. Varför tror vi alltid att det skrivna ordet är så rakt och ärligt? Och om det inte är det måste vi vara övertydliga med det och kalla det en satirisk text! Det är nästan som om det skrivna ordet kommit ett snäpp högre upp på den hierarkiska stegen än sina kulturella grannar.

Att som Orwell, eller Grimm, skriva för flera olika publiker samtidigt är något man gjort i alla tider, men som publik får vi själva välja hur vi läser sagan, och jag kan garantera att när jag en dag läser Askungen för min dotter blir det den "klassiska" sagan om en snäll och god flicka som tillslut får sin prins. Åh vad jag är tråkig va?! Men var tid har sin sak, eller hur!

Privata Liv med Offentliga Dagböcker!

Visst är det lite intressant det här med bloggande. Idag har var och varannan person en blogg där de delger världen allt från recept, arbete till mer privata tankar och funderingar. Jag undrar om dagböckerna som fanns när jag var liten, de med de små söta kattungarna med det tillhörande extremt lilla hänglåset och nyckeln överhuvudtaget finns kvar? Visst kommer ni ihåg dem?! För så var det förr, då skulle det som skrevs i dagböcker vara hemligt, så hemligt att vi låste in tankarna med ett litet hänglås lika stort som en tiokrona. Idag delger vi världen våra dagböckers hemligheter. Inga hänglås här inte! Och bara för att vara på den säkra sidan räknar bloggen till och med antalet besökare, så vi kan försäkra oss om att så många människor som möjligt har läst våra tankar.

En annan modern del av denna kaka är när personer som bl.a. Joyce Carol Oates publicerar och ger ut sina gamla dagböcker. Jag undrar om en så otroligt duktig författare skriver med ett så otroligt fantastiskt språk i sin egen dagbok, eller om det blir mer alldagligt och vardagligt? Måste ju vara ganska fantastiskt skrivet för att en författare av den kalibern vill visa upp det och känna sig tillfreds med att andra läser det! För visst kan det inte vara så att de faktiskt redigerar det? Att de inför en publicering går tillbaka och ändrar i texten, skriver om? : ) Trodde det bara var unnat de bloggande små okända författarna som ej begåvats med en sådan obeskrivlig talang!

Parallelt med den här bloggkulturen har vi i samhället också blivit mycket mer angelägna om att skydda den privata människans, ja just det, privatliv. Man ska i stort sett få göra precis som man vill. Arbetsgivare får inte fråga vissa frågor vid en arbetsintervju och det är knappt så man kan få ut någon information av en banktjänsteman om sitt eget konto längre, allt för att behålla privatpersonens privatliv privat. Lite väl långt draget kanske, men inte allt för långt ifrån sanningen i mitt tycke!

Och vem är jag att skriva om det här, som missbrukar eller förgyller (välj du) min vardag med bloggande. Jo, jag måste säga att jag saknar de små dagböckerna som alltid dock förblev liggandes tomma i min skrivbordslåda, men samtidigt finner jag det ganska intressant att delge nära och kära mina funderingar. Inte för att jag tror jag kan skapa världsfred eller lösa världssvälten, men kanske kan jag förgylla någon annans dag, eller kanske för den delen få någon att tänka till eller kanske till och med bli lite upprörd! Alla känslor välkomnas, men kom då ihåg att i detta privatvärnande samhälle tala om det och kommentera! Vad har jag annars lärt mig!?

Simplicity beyond Complexity

När jag just nu skrev dagens citat, "simplicity beyond complexity" fick jag så klart en kliande känsla i fingrarna!

Första gången jag hörde det uttrycket var under en pianolektion när jag jobbade på Chopins g-moll ballade. Jag antar att jag verkligen ville ge uttryck för de i romantiken ibland så svullstiga tempo- och dynamikförändringarna när min lärare, i ett desperat försök att få mig att förstå styckets egentliga karaktär, sa de nu redan berömda orden, remember Lina, no matter what, its always simplicity beyond compelxity! Ok sa jag som i mina försök att ta fram styckets enkelhet och renhet började öva nästan slaviskt med metronomen och tog in svängarna rejält gällande dynamikförändringar. Vad jag inte förstod just då var att detta, som just då var ett råd för hur jag skulle tolka Chopin, blev ett råd som jag låtit mig påminna om många gånger sen dess, oftast många gånger långt bort från pianot görandes något helt annat! För visst är det så att vi oftast vill komplicera saker så mycket, och de gånger vi inte gör det ursäktar vi oss något fruktansvärt! Det mesta i livet är ganska enkelt, bara vi tillåter det att vara det!

Jag tycker det är så fantastiskt när man inser något, vare sig det är på egen hand eller med hjälp av någons råd eller ledning, och det blir ett råd som följer en likt sin egen skugga, något som får en att växa men också växer med en själv! Något man vill definiera sig med och vid. Det är så fantastiskt när man kan ta "gammal" kunskap och applicera på nya problem, när man inser nya dimensioner och perspektiv på redan vunnen kunskap!

Det om något är väl en läxa väl lärd, eller vad är det man säger?

Energifylld Påminnelse!

När vi blir bortskämda med de här underbart vackra dagarna, med en himmel så klar som en spegel i vilken solstrålarna träffar och sprider underbart ljus, ja då kan jag inte annat än att tänka på mamma! Om det var något min mamma älskade så var det fint väder! Hon tog alltid varenda möjlighet till att vara ute en dag som denna. Visst kan det ibland kännas jobbigt att bli påmind om mamma, men just de här minnena, de som de vackra vårdagarna framkallar, är så positiva och ljusa att jag mår bra av dem. Man kan väl säga att det här vackra försommar vädret fyller hela min kropp med energi, av mer anledningar än just vädret!

Det som jag tror min mamma försökte att lära mig var att ta det lite lugnt här i livet. Att inte alltid stressa upp mig över saker och att lära mig att tänka att det mesta faktiskt löser sig, någon gång, på något sätt! Men det som jag ser som bland det viktigaste jag lärde mig av min mamma medan hon fanns med oss, (för visst är det så att den tänkta lärdomen inte alltid blir den som etsar sig fast starkast) var att uppskatta livet för den gåva det faktiskt är. Vi kan inte styra över något i vårt liv förutom hur vi väljer att se på det (vilket i sig faktiskt blir en väldigt styrande och i många fall avgörande faktor för hur vårt liv ter sig). För visst är det så att vi formar vårt liv efter den livsinställning vi har. Så jag vill faktiskt bara tacka min mamma för att hon genom sin sjukdom och hårda kamp lät mig få inse hur bräckligt livet faktiskt är, samtidigt som jag sett och kännt hur otroligt starkt och intensivt det är på samma gång!

Någonstans, bortom all sorg och saknad, måste jag se att allt lidande hon utstod har givit mig något positivt. Nämligen att jag har en väldigt stark vilja att inte bara finnas, utan framför allt att leva! Jag vill göra det absolut bästa av livet, men framför allt av dagen i dag!

Tack Mamma! Du Finns Alltid Med Oss!