Båten, Tomten och Naivitet

Igår kväll låg jag då äntligen nerbäddad i sängen med min nya bok. Jag läste intensivt, men ändå väldigt lättsamt. När den korta historien som varit mitt fokus för kvällen var slut, var jag tvungen att väcka M. som låg och sov bredvid. Jag var tvungen att få veta hur en handgranat verkligen fungerar, och då jag inte kan något om vapen såg jag inget annat val än att störa hans skönhetssömn. Jag var tvungen att veta om handgranaten sprängs bara för att man dragit ut sprinten, eller om något mer krävs för att den ska detonera. Snäll som han är, och trött som han var, ställdes inga motfrågor om varför jag prompt måste veta detta klockan halv tolv på natten. Han besvarade min fråga och somnade om. Jag själv, var tvungen att läsa om sista sidan en gång till. Jag släckte lampan, men absolut inte tanken på det hela. Det hela kändes lite som ett utdrag ur Viktor Rydbergs Tomten, "snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken". Nej vi har ingen snö i Uppsala och jag känner mig inte som tomten, men på något sätt är den här boken så otroligt speciell att allt annat känns likgiltigt. Nej likgiltigt är inte rätt ord, men det känns som att den verkliga världen, den utanför boken, är som en gråskala jämfört med de otroligt skickligt målande berättelserna som utspelar sig mellan bokens pärmar. Snön får symbolisera den naivitet verkligheten nästan verkar ha jämfört med boken, och jag kände mig så privilegierad att få läsa detta, det kändes som om jag fått veta något resten av världen inte visste än, som att resten av världen sov när jag läste dessa medryckande rader!

Boken, Båten, låter oss möta världen på ett närvarande och medryckande sätt, samtidigt som vi läsare besitter den företrädesrättigheten att vi endast observerar händelserna. Vi får dem berättade för oss på ett hjärtligt och hjärtskärande vis, men vi står hela tiden en bit bort. Vi behöver inte (eller kanske har vi inte fått tillåtelse av författaren?) att ingripa eller ens att beskåda det hela på nära håll. Detta samtidigt som vi står precis där, mitt i allt.

Trots att jag inte läst färdigt boken och det faktum att boken är författarens debut kan jag inte hjälpa att undra, om Nam Le inte förtjänar ett nobelpris i litteratur, vem gör då det?

Att Få eller att Ta

Igår var det den speciella dagen 10/10/2010. Inte nog så speciell p.g.a det jämna datumet, men mer speciell för att det var min mammas födelsedag då hon skulle ha fyllt 65 år och äntligen blivit förunnad den för henne sedan många år tillbaka efterlängtade pensionen. Tyvärr blev det alltså inte så, men vad blir egentligen som man tänkt sig?

Via det (i det här fallet) fantastiska internet såg jag en föreläsning av professor Randy Pausch. Den från USA bördiga professorn håller en alldeles spektakulär föreläsning som han gav namnet "the last lecture" (den sista föreläsningen). Namnet gavs inte, som man kan tro p.g.a blogginläggets inledning som behandlar min mammas pension, för att Pausch själv skulle pensioneras utan därför han diagnostiserats med cancer och fått beskedet att han har 3-6 månader kvar att leva. 47 år gammal och far till tre små barn var han tvungen att reflektera över sitt liv på ett sätt man inte vanligtvis gör. Han kom fram till att han ville delge sina vänner, bekanta, studenter och kollegor vad han kommit fram till i en sista föreläsning. Föreläsningen spreds sedan som en löpeld via internet och trollband människor över hela världen, och då även mig! Professor Pausch föreläser med en sådan glöd och en sådan livslust att jag snabbt glömmer bort det tragiska faktum att han är döende. Tills han tar upp det igen, och på något förunderligt sätt får publiken att nästan småskratta med honom. Skratta, ja det gör man ofta under föreläsningen, samtidigt som han formligen spottar ur sig den ena insiktsfulla observationen efter den andra. Hade detta varit en bok antar jag att varje sida haft ett hundöra. Så fantastiskt bra är det, så fantastiskt bra var han.

En sak han poängterar under sin föreläsning är ämnet besvikelse, och då besvikelse över andra människor. En vän, en förälder, en student, en arbetsgivare, ja vem du vill, men det han sa fick mig att stanna upp. Det fick mig att tänka till just då och är något jag tänkt på många gånger sedan jag såg föreläsningen. Nämligen att om man är besviken på en människa är det p.g.a. att man inte gett personen ifråga tillräckligt med tid. Man måste ge dem lite mer tid helt enkelt, menar han. Oh wow. Jag har aldrig i hela mitt (iof ganska korta) liv aldrig någonsin tänkt så. Så ignorant jag har varit, inser jag nu. Självklart inser även jag att det inte alltid fungerar så, men desto mer tankeverksamhet jag investerar i det inser jag att det är den förhållningen jag vill leva mitt liv med.

Föreläsningen handlar inte alls om cancer som man lätt skulle kunna tro, utan Pausch menar istället att livet är som ett kortspel. Man är delgiven en hand med kort, en hand man tyvärr inte kan ändra på. Det enda man kan och bör försöka påverka är hur man spelar korten, menar han. Och visst är det så. Tänk så enkelt det blir när någon annan lägger fram allt på en silverbricka framför dig. Men visst är det en smula tragiskt att vi människor alltid verkar komma fram till dessa mycket kloka insikter när vi står på klippkanten och känner dödens vindpust smeka kinden. Därför var det så fantastiskt det han gjorde, att han delgav oss dessa insikter, vissa för honom gamla men även vissa nya insikter. Han gav oss chansen att bli lite mer ödmjuka medmänniskor utan att behöva stå där på kanten och känna vinden själva. Han avslutar med att delge oss att vi egentligen inte varit den "riktiga" publiken, utan att han gjort denna sista föreläsning till sina barn.

Om ni har en timme över skulle jag starkt rekommendera er att gå in och lyssna på "the last lecture" av Randy Pausch (eller beställa boken). Om han kunde ge oss av sin dyrbara sista tid i livet, som säkerligen hellre hade spenderats hemma med familjen och barnen, kan ni ta en timme av ert "hektiska" liv och lyssna på honom. Ni kommer inte att bli besvikna.

Det sanna i det påhittade

Då vi i helgen befann oss i småland för festligheter bjöds även en hel del tid till att göra just ingenting. Visst är det så att när man inte är hemma är det lättare att koppla av. Det är ingen disk som måste diskas, ingen tvätt som skriker om att bli vikt och undanstoppad i skåpen. Nej det är mycket lättare att koppla av, och därför kom det sig att jag hann läsa ut den bok jag nyss påbörjat av Alvtegen. Skam är den första bok jag läst av författarinnan jag hört så mycket gott om, men så här i efterhand känner jag mig lite ambivalent över boken och vad den gett mig. Det bör tilläggas till diskussionen (eller monologen) att jag inte är den största beundraren av skönlitterära romaner utan förkovrar mig hellre i biografier, historiska böcker, memoarer eller liknande former av litteratur.

I den skönlitterära Skam följer vi ett antal olika historier som flätas samman allt mer efter bokens gång. Språket dessa historier berättas med finns inget att anmärka på, men jag antar att det är själva historierna som stör mig en aning. De kändes inte riktigt trovärdiga och ibland fann jag att de brokiga karaktärerna och deras än mer brokiga handlingar skymde det vackra språket de förklarades med. För er som kan räknas till mina trogna läsare är mitt begrepp av hundöron vid det här laget bekant, och för en bok på över 450 sidor tyckte jag att det var relativt få hundöron boken bjöd på. När jag bläddrade igenom boken för att läsa dem igen fann jag (lite till min förvåning faktiskt) att de guldkorn jag markerat var väldigt insiktsfullt skrivna men jag fann det samtidigt en aning märkligt att de alla behandlade ämnet liv och död. Inte ett enda handlade om skam, som är bokens tema rakt igenom. Skam över skuld, skammen över att lyckas, skammen över att må bra, skammen över elaka handlingar såväl som vänliga handlingar. Men framför allt handlar boken om (enligt mig) skammen över att inte ha kunnat påverka det opåverkbara, något huvudpersonerna dock upplever som att de kunnat och också borde ha påverkat. Därför lider de av den skam de följaktligen gjort till sitt livs fängelse.

Men visst är det kanske så i våra liv även utanför böckernas värld. Vi människor är experter på att axla alldeles för mycket ansvar, både för andra människor men även för andra situationer, instanser och arbeten, åtminstonde på ett individuellt plan (globalt sett är det kanske en smula optimistiskt att påstå oss vara ansvarsfulla och hjälpsamma, men det är en helt annan fråga vi inte ska ge oss in på idag). Visst är det så att de händelser i livet man absolut inte kan påverka är de man önskat sig kunna påverka mest. Det har utan tvekan varit en av de svåraste delarna i sorgearbetet efter min mamma. Jag hade velat kunna se till att hon slapp lida som hon tvingades göra. Jag hade velat kunna se till att hon fortfarande funnits med oss idag och fått äran att bli kallad mormor av sitt sjunde barnbarn. Hade jag försökt tagit på mig det hade jag med all säkerhet gått under själv, vilket är något en av bokens huvudpersoner nästan gör. Hon klandrar sig själv för andra människors förakt för henne och hon dövar sin ångest med att äta. Hon tröstäter sig så stor att självkänslan blir nästan obefintlig. Den blir så liten att skammen tar över hela hennes väsen, vilket resulterar i en oförmåga att lämna hemmets trygga borg och visa sig utanför dörren, i 16 långa år.

Låter det som ett intensivt ämne? Visst är det intensivt, och visst var läsningen intensiv, men den var intensiv på ett okomplicerat vis. Läsningen i sig var intensiv men ämnet behandlades så väl att det blev enkelt att läsa det. Har jag tappat er? Jag antar att läsningen blev intensiv bla för det vackra språkbruket, men det var även på grund av det vackra och mycket kloka språkbruket som det tunga blev lättläst. Alvtegen är en mycket skicklig författarinna, jag måste bara lära mig att uppskatta det påhittade och se det sanna däri.