Just sett dokumentären G-DOG. Alltså den om prästen G-DOG. Filmen är alltså ingen våldsglorifierande hiphopdokumentär. Förvisso för dokumentären oss till utdömda ghetton men istället för att vältra sig i den gråa, hårda och tuffa verklighet där gängens lagar styr, uppfostrar och utplånar dess invånare visar filmen istället upp den färgstarka livsglädje och medkänsla som finns där. G-dog, eller Fader Greg Boyle som han egentligen heter, är en vit präst som ägnat sitt vuxna liv åt att hjälpa Los Angeles fattiga invånare. Endast några minuter in i filmen slås jag av hur bekant G-dog verkar. Det tar mig en stund att inse, men han är precis som tagen ur en film, det är som Robin Williams i Dead Poets Society. Ju längre dokumentären fortskrider inser jag hur Hollywoodvänlig hela filmen faktiskt är. Missförstå mig rätt, den är inte sliskig, långtråkig och intetsägande som många Hollywoodfilmer MEN den bygger på det av Hollywood högt älskade scenariot rörande det goda som besegrar det onda, att våga tro på sig själv och en ensam man som tar på sig att rädda de som enligt samhället inte går att rädda.
För att lyckas få människor att lämna gänglivet menar Fader Greg Boyle att man måste inhysa hopp i dessa människor och att detta ska göras med just hopp. lnga tomma löften, icke-infriade löften eller ignorans, som tyvärr allt för ofta är samhällets sätt att hantera situationen. Det råder ingen tvekan om att G-Dog ställer krav på alla de män och kvinnor som han hjälper att hjälpa sig själva, men han menar även att vi runt omkring har ett ansvar för hur vi betraktar dessa människor. Han menar att vi bör känna medlidande och respekt för de fattigas börda istället för att döma hur de bär bördan. Den enkla meningen fastnade hos mig. Den sitter kvar och oavsett om jag befinner mig i Boyle Heights där jag faktiskt undervisat piano en gång i tiden eller om jag sitter på min balkong en fantastisk julikväll och lyssnar på en sovande stad kan jag applicera hans visdomsord på så många situationer och personer i min omgivning.
Meningen är något som liknar ett ledord när man arbetar som lärare men borde även vara detsamma som vän, syster, dotter och inte minst mamma. För visst är det väl så att vi oftast fokuserar på beteendet istället för problemet? Tyvärr är det nog oftast lättare att fördöma beteendet än att förstå problemet. Jag tror personligen att det många gånger är så att vi inte själva förstår de problem som ligger till grund för våra handlingar, så det är klart, att tro att andra ska förstå är kanske lite ignorant, om än hoppfullt. Vi vill ju alla bli accepterade, respekterade och älskade, men är vi villiga att alltid ge detsamma, såväl till bekanta som okända människor?
Jag vill återkomma till G-dogs fantastiskt välkomponerade mening, vi bör känna medlidande och respekt för de fattigas börda istället för att döma hur de bär bördan. Tänk om alla barn fick med sig visdomsord som dessa hemifrån. Det om något vore att inhysa hopp för samhället med just hopp.
Se filmen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar