Att föra tanken vidare

Läraryrket är ett ganska märkligt yrke. Märkligt på många sätt, men det jag tycker är det knepigaste med yrket är att det är så otroligt intensivt hela terminen för att sen bara ta slut.  Man får sin efterlängtade semester, och visst är det skönt, men jag har nog inte riktigt knäckt koden för hur man ska koppla av helt och hållet ännu. Därför brukar mina sommarlov få tjäna som den där tiden som aldrig annars finns till för fortbildning. Man kan ju tycka att lärare verkligen är en yrkeskategori där fortbildning och kompetensutveckling borde vara en självklarhet- observera min betoning på borde...

Fortbildningen för denna sommar har bestått i Ulla Wiklunds "Föra tanken vidare", en bok om reflektionsarbete för både lärare och elever.

Boken bygger på att som pedagog våga lita på barns inneboende kraft och lust att lära sig. Att som lärare inte "servera" för mycket i form av för långa genomgångar och lärarledda problemlösningar. Att allt eftersom lägga över ansvaret för elevens lärande mer och mer på eleven självt.  Hur ska detta då göras? Genom att lära eleverna att reflektera över sin egen kunskap och sitt eget lärande.

"Erfarenhet är inte vad som händer oss, utan vad vi gör av det som händer oss" (Aldous Huxley).
Självklart när man läser det, men varför  är det inte självklart i skolans undervisning?

I skolvärlden idag pratas det mycket om Individualisering, allt ska individualiseras efter den enskilda eleven. Dock menar Ulla Wiklund att individualisering i skolan idag oftast handlar om att erbjuda barnen individuella arbeten, att te.x få välja vad de ska skriva en uppsats om eller vilket Europeiskt land de vill fördjupa sig om. Wiklund menar istället att individualisering borde utgå från en individanpassning i undervisningen. Istället för att få välja vad de vill skriva uppsats om, kanske någon vill arbeta i grupp,  någon vill skriva en sång om det, någon vill dramatisera ämnet osv.  JA, säger jag!

I dagstidningar, mediedebatter och andra sociala forum pratas det om integrering. Det det har blivit ett "fint" och "korrekt" ord att använda. Men vad betyder det då? Jag antar att om vi lyfter in det i skolans värld handlar det om att få enskilda barn att passa in i ett sammanhang, en klass eller annan gruppkonstellation. Men varför pratar vi inte mer om Inkludering istället? Att skapa en helhet med en mångfald. Det är ju så skolan faktiskt ser ut idag. En otroligt rik mångfald bland både elever och lärare, så varför inte skapa en helhet byggd på alla de styrkor som återfinns i mångfalden. Wiklund menar att det är en gemensam sak att "kunskapa",  så då kan vi väl fråga oss varför är vi så rädda för att skapa en undervisning baserad på att inkludera hela gruppen istället för att fokusera på en individualisering som resulterar i individuella arbeten, som forskning visar skapar mindre engagerade elever, där arbetet i klassrummet många gånger fokuseras på att integrera enskilda barn i en mall. En mall vars gränser suddats ut för länge sen.