Ner med händerna och prata!

I många klassrum runt om i Sverige sitter ordningsregler uppsatta. Ordningsregler som har komponerats av både lärare och elever och som tjänar som ett förtydligande dokument över hur klassrumsmiljön ska vara. Allt som oftast finner man där en punkt kring handuppräckning. Att alla förväntas räcka upp handen när man önskar säga något.  Jag själv tillämpar handuppräckning slaviskt med mina yngre elever (ja, jag erkänner det skamset), men har gått ifrån det mer och mer med mina äldre elever. Atmosfären blir betydligt mycket trevligare, och mina elever är oftast väldigt duktiga på att inte direkt skrika ut svaret eller att det inte alltid är samma person som svarar. Det blir en mer levande stämning i klassrummet och det blir desto högre i tak då man aldrig riktigt vet vad som kommer att sägas härnäst.

 Ulla Wiklund ställer sig mycket negativ till handuppräckning i klassrummet. Hon menar att det skapar en odemokratisk hållning i klassrummet som sorterar eleverna, och som framför allt  gör att de sorterar sig själva. Är jag en sån som räcker upp handen? Är jag en sån som inte räcker upp handen? Kan jag eller kan jag inte? Wiklund skriver vidare att genom att räcka upp handen har eleven fått hjälp att definiera sig och sin roll i klassen, men på utvecklingssamtalet senare under terminen samt i bedömningar gjorda av läraren läggs allt ansvaret på eleven självt. Hur går det med matten? Vad kan du göra för att förbättra det? Vad har du för ansvar för dina egna studier?

Wiklund tar även upp tidsaspekten i sin argumentation kring varför handuppräckningen bör försvinna i klassrummen. Hon menar att det tar dyrbar tid från lektionerna och många tappar initiativkraften och lusten att själva tänka. Det är klart, ser jag att flera andra signalerar (genom handuppräckning) att de kan svaret medan jag själv inte kan, ja då är det ju bara att vänta för snart tillkännages det rätta svaret och jag behöver inte tänka själv.

Ställ i stället frågor som inte alltid har ett rätt svar och låt eleverna resonera och reflektera kring det. Många gånger behöver eleverna få göra sin röst hörd i klassrummet för att faktiskt få en chans att lära sig, att kunskapa. Trots det är det oftast läraren som tar det största talutrymmet i klassrummet, vilket tar dyrbar tid från elevernas inlärning. Precis som Einstein (tror det var han iaf) sa att man ska kunna skriva ned det man vill ha sagt på en A4, oavsett ämne och uppsatslängd, tror jag att desto mer förberedd man är som lärare inför en genomgång, desto kortare genomgång kan man hålla och på det sättet lämna desto mer tid till eleverna.
Processer är ju verkningar över tid, men frågan idag är väl vems process vi pratar om, lärarens eller elevens? Elevens borde vara det självklara svaret, men jag tror att många lärare stjäl dyrbar tid och energi från elevernas process och gör det till sin egen, tyvärr...