Så var det äntligen vår igen. Trots att det länge kändes som om det aldrig skulle ske så vann återigen värmen över kylan! Med värmen, de ljusgröna träden och en hjord av människor som ännu en gång vågar sig ut infinner sig hopp om sommaren. Tätt sammanflätat med detta står ofta inspirationen att finna. Inte som det i talspråk kommit att tolkats, som någon form av motivation eller kreativitet, utan helt enkelt något som inblåser eller väcker liv. Efter en lång vinter och en lång sjukdom har jag ännu inte väckts till liv, att bara ta mig igenom dagen på bästa sätt har varit nog. Viljan att känna har aldrig svikit mig, men på sistonde har jag inte nått ända fram. Jag har anat men inte riktigt sett det klart. Förrän i fredags, på väg till jobbet. En på många spår sönderspelad skiva med Glenn Goulds tolkningar av Bach's franska sviter återfanns och medan det plana landskapet susade förbi befann jag mig i absolut stillhet. Den filosofiska frågan om livets mening som i många år inblåst människor med någon sorts livsgnista, att reda ut vad meningen med detta liv egentligen är, kändes plötsligt löst. Meningen med det hela måste vara att leva, varken mer eller mindre. Egentligen alltså.
Som småbarnsförälder ägnas mer tid åt, till mitt förtret, Disney än prosa, poesi och lyrik, men i någon av dessa brokiga och samtidigt homogena Disneykreationerna hörde jag någon liten tecknad figur säga, "yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is simply a gift" och visst är det så! Jag har alltid haft svårt att släppa det som varit samtidigt som jag alltid önskat jag kunde styra det som komma skall. Men jag har nog aldrig riktigt lyckats med att landa i nuet. Jag har alltid varit på väg någonstans. Men nu, tack vare Glenn Goulds självsäkerhet om det för honom så självklara och en liten smula Diseny-moral så känns det som jag äntligen landat i nuet, samtidigt som jag blickar, men inte rusar fram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar