Sju dagar kvar att leva

 Läst färdigt Carina Bergfeldts "sju dagar kvar att leva".  Boken skildrar den brutala nedräkningen ett dödsstraff innebär såväl för den dödsdömde och dennes familj, offrets familj eller människorna som arbetar med det. Skillnaden mellan att längta och att vänta på det blir oerhört tydlig.

Varje kapitel berör olika fångar och deras historia, men även offrens familjer. Boken beskriver flera avrättningar och vi får bl.a. ta del av flera fångars sista ord då de ligger fastspända på en brits i en position kusligt likt en korsfästelse. Att få ta del av deras sista ord, förnedringen i hur de spänns fast på britsen, skulle likväl kunna tagit plats i den så ofta förekommande morbida publika fascination som allt för ofta vältrar sig i dessa människor och deras öde men Bergfeldts beskrivning känns så saklig, human och respektfull. Jag tror att det är just detta som gör att det går rakt in i hjärtat.

På detta sätt får fångarna namn och blir något mer än ett fångnummer och en siffra i statistiken över verkställda dödsdomar. Det är varken blödigt, kallt eller på något sätt överdrivet beskrivet. Det är känsloladdat men långt ifrån dömande, men framför allt är det oerhört levande beskrivet. Fångarna blir levande.

När man kommer till kapitlen där den tidigare fängelsedirektören och den pensionerade fängelseprästen berättar om sina upplevelser av Texas dödskammare får boken ytterligare en dimension. En direktör som var tvungen att separera den egna synen på sin yrkesroll och det staten Texas beslutat. Kampen mellan att kanske egentligen inte stödja dödsstraffet och ändå vara den som följer med fångarna in i dödskammaren och den som slutligen ger det slutgiltiga tecknet till bödeln. Hur lever man med det? Vad gör det med en människa, att vara ansvarig för flera hundra avrättningar men att själv inte kunna stå för det. Att istället lägga över det på någon annan, i det här fallet Staten Texas, Högsta Domstolen eller kanske Guvernören.  Kanske är det just det som krävs för att klara av ett sådant jobb?

Att som fängelsepräst lära sig att koppla bort sig själv totalt och bara vara en kanal till gud. Hur kopplar man bort sina egna känslor när man gång på gång får höra de mest vidriga bekännelserna så att man i dödsögonblicket  kan lägga sin hand på den döende fången, för att denne inte ska dö ensam.
Genast tänker jag på Damien Echols uttalande om att en människas förmåga att älska står i proportion till dennes intelligens...

Vården blir förvaring. De som borde visas mest medmänsklighet av oss alla behandlas sämre än djur. De som antagligen är i störst behov av mänsklig kontakt isoleras totalt. De som ska dödas behandlas så inhumant att många av dom tar sitt eget liv, vilket är precis det som isoleringscellen och den extrema "säkerheten" ska förhindra.

Vid en avrättning skrivs dödsorsaken i dödsattesten som mord. Detta  i ett land där varje pengasedel pryds med texten  "In God We Trust".
Vilken Gud undrar jag?

Att inte vilja leva är inte samma sak som att vilja dö.

Jag visste att jag inte ville leva. Men jag visste inte så mycket mer. Jag tyckte mig veta att det här livet inte var för mig. Men döden, den visste jag egentligen inget om. Jag har många gånger undrat om Åke, mammas man, kände så? Eller ville han faktiskt dö? Att Åke hängde sig i ett träd tvärs över gatan från där vi bodde, det var vad jag visste om döden. Det var egentligen mitt första riktiga möte med döden, två veckor innan min 12 årsdag. Fast det var ju inte döden jag  mötte då heller, det var väl mer en odefinierbar tomhet som för alltid funnits med mig sen dess.

Jag undrade länge om det var något jag sagt eller gjort som fick honom att göra som han gjorde. För det är väl så barn fungerar, det man inte förstår tar man på sig skulden för. För att befria mig från det skuldbetungande oket bestämde jag mig för att aldrig vara så feg som han varit. För  vid 12 års ålder hade jag snappat upp från andra att man var feg om man tog livet av sig. Genom att läsa ovanstående tror jag att jag inte ens behöver säga att jag inte fick någon som helst  profesionell hjälp med att bearbeta det tragiska vår familj drabbats av. Inte ens när min mamma lades in på psyk och jag inte hade någon annan som bodde i vårt hushåll fick jag någon hjälp.  Styvpappan hängde sig och mamman las in på psykakuten. Jag flyttade in temporärt hos min syster och sov över hos kompisar. Jag fyllde 12 år och min mamma fick några timmars permission. Födelsedagsfesten hade med all säkerhet varit trevligare om hon inte varit med. Jag fortsatte att skuldbelägga Åke och  jag intalade mig själv att jag aldrig någonsin skulle kunna göra så mot mina nära och kära. Och just då, 12 år gammal, blev nog livet lite lättare genom att lägga över skulden på honom. Åtta år senare svalde jag ungefär 200 tabletter i en väns kök och gick och la mig i hopp om att aldrig vakna igen. Jag var inte feg och jag tänkte inte en endaste gång på att jag kanske skulle göra någon upprörd eller ledsen. För mig handlade det inte om att jag inte ville leva på grund av någon annan eller något annat. Det enda jag tänkte på då var mig själv.

Oavsett vad man kan tro var det befriande. All ångest, all sorg och all smärta som alltid huserat inom mig men som jag aldrig kunnat komma åt - nu hade jag faktiskt övertaget- för första gången var det jag som bestämde.  Jag kände mig inte alls instängd. Det var som om skärvorna av mitt inre äntligen sopats ihop och slängts. För att laga dom var otänkbart. Ogörbart. Omöjligt. Det var i alla fall vad jag trodde då.

Efter det är mina minnen sporadiska. Huvudvärken, svettningarna och det obönhörliga  tjutandet i huvudet. ett tjut som överröstade alla röster runtomkring och gjorde dom till ett mummel i bakgrunden. 

Jag såg vägens vita mittlinje när jag låg i Israels bil på väg till sjukhuset. Jag tror jag tappade en sko någonstans där på vägen.  Ofattbart vad man faktiskt kommer ihåg. Jag har ett tydligt minne av min rosa flipflop, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg att jag blev hittad med huvudet långt nerstucket i en toalett när jag försökte dricka. Kommer inte ens ihåg att jag tog mig till badrummet. Jag antar att  jag blev inburen i sjukhusentren. Trots tjutandet kommer jag aldrig glömma frågan som då mötte oss,  "credit card or check?"

Öh, ursäkta men jag vill bara inte leva längre.  Betalningsmetoden hade jag inte riktigt tänkt på.

Sen blir allt svart. En latinamerikansk man håller fast mig, ropar ut att "she´s a fighter"-  är det mig dom pratar om? Det är som ett vakuum. Det är inte så att jag kan se mig själv liggandes där på britsen, fasthållen, och jag känner heller ingenting. Trycket från mannen som håller fast mig borde antagligen kännas. Men jag känner ingenting. Jag upplever alltsammans. Jag är ju fysiskt där men känner ingenting.  Varken i lederna de  håller ner eller inombords. Vakuum.

När jag vaknar nästa gång är jag bältad. Händer, fötter och bröstkorg är fastlåsta med läderremmar.  Läderremmarna berövade mig min mänskliga värdighet. Nu kunde jag inte längre bestämma över mig själv. Jag kunde inte klia mig, sätta mig upp eller torka tårarna. Läderremmarna fråntog mig rätten att bestämma om jag skulle leva eller inte. Läderremmarna håller fast mig och håller mig hel, men inombords slits man sönder.  Den där befriande känslan jag haft ett dygn innan var som bortblåst. Jag var bältad, under konstant uppsyn och sjukhusets alla insatser till trots kände  jag mig mer död än levande.

ICU- intensive care unit. Där låg jag, mitt i en glasbur. För att alltid vara under uppsyn. Slangar överallt, monitorer. En klädnypeliknande klämma på fingret, en slang i näsan.  Mitt i allt,  sitter hon vid fotändan av min säng. Hon håller mig inte i handen. Hon sitter inte nära. Istället tittar hon på mig med sina vattniga blå ögon. You can´t come home, Lina, säger hon. Det har gått nästan två dygn sen jag svalde tabletterna och det är väl egentligen här som mitt minne  tar vid igen. 

Jag blev alltså utkastad hemifrån eftersom jag svalt en massa tabletter. Eftersom jag valde en bana som inte riktigt passade  henne. Kanske hon skämdes. Kanske var hon rädd. Jag befann mig ju på andra sidan jorden, långt hemifrån och långt från familj och vänner. Kanske att hon kände ett ansvar. Ett ansvar hon inte ville kännas vid. Jag svarar henne inte.  Jag går in i mitt vakuum igen. Där är jag trygg.

Nästa riktiga minne jag har är från den vanliga vårdavdelningen där jag spenderade ca 5 dagar. Särskilt minns jag det vårdbiträde som tog hand om mig. En medelålders svart kvinna med en mjuk och dov röst. Det är framför allt hennes röst jag kommer ihåg eftersom jag oftast var så trött att jag knappt orkade öppna ögonen.  Vid ett tillfälle tittar hon på mig, tar min hand- jag tror hon var den första och antagligen den enda som gjorde det när jag låg där på sjukhuset- och frågar varför jag ville dö. En fråga som ingen annan ställt till mig under de 11 år som gått efter händelsen.  Jag svarade henne inte då, men jag har alltid burit med mig hennes fråga. Hennes mjuka röst och snälla ögon, hennes hand som kramar min. Hon var den som hjälpte mig att ställa mig upp första gången , hon var den som fångade mig när benen inte bar. Hon var den som hjälpte mig till en efterlängtad dusch. Hon var den som tittade in innan hon gick hem och sa hej då varje dag.

I någon form av förebyggande syfte visade sjukhusets psykolog, en kostymklädd man med anteckningsblocket i högsta hand, en videoupptagning av när jag fick "kol" (något man får för att binda samman de giftiga ämnena man tillfört kroppen). Det är ingen smickrande syn, hela kroppen rycker och skakar och det rinner en tjock, svart trögflytande vätska ur munnen på mig. Jag är egentligen inte vid medvetande och det står okända människor runtomkring och tittar på mig. It´s a freak show. Idén att en video skulle vara avskräckande är för mig så absurd och nästintill löjlig. Det är ju jag som ligger där och rycker på britsen. Om inte det är avskräckande nog så är det nog inte en video i taskig kvaliteé det som gör det. Inte för mig i alla fall.

Jag önskar att jag idag kunde få tala om för mitt underbara vårdbiträde, och kanske även den sorgliga psykologen, att jag nog egentligen inte ville dö men att jag bara inte ville leva längre. Jag önskar att jag kunde få säga tack för den omtanke vårdbiträdet visade mig, och som hon antagligen visat hundratals andra människor efter mig. Den värme hon gav mig hittade så småningom in till mitt vakuum. Hon visade mig vad medmänsklighet egentligen är och jag glömmer henne aldrig.

vi blir inte annorlunda för att vi dör

Man skulle kunna tro att jag blivit besatt. Efter att ha läst Damien Echols "dödsdömd" var jag tvungen att se både dokumentärer och en spelfilm om fallet. Jag var tvungen.

Varför dödsstraff överhuvudtaget kan man undra.  "Vi blir inte annorlunda för att vi dör" skriver Michel Montaigne.  Det är alltså lättare att göra slut på mänskligt liv istället för att ge möjligheten att få vara annorlunda. Man gör hellre slut än att försöka bygga upp på nytt.


Echols satt i dödscell, nästan 20 år. På grund av de handlingar han dömdes för  ansågs han inte värd att ges möjlighet och hjälp till förändring. Det han beskriver från fängelset och tiden innan han oskyldigt dömdes för mordet på tre små pojkar är oerhört målande. Det blir levande. En dödsdömd man som ger oss en levande beskrivning av hur det är att leva. Att leva sida vid sida med döden. För han tänker inte dö. I hans mening är det inte spöket som hemsöker huset utan huset som hemsöker spöket. Han tänker inte låta dödscellen vinna. Han säger att döden bara finns om man tillåter den att finnas. Jag hade nog trott att det inte fanns något val när man sitter i dödscell, men enligt Echols finns det alltid ett val. Han tror inte, utan strävar. Strävar efter att få vara en del av gudomligheten varje dag. Kort och gott, en dödsdömd mans strävan att få leva.

 Han menar att Visdom går att likställa med erfarenhet. Erfarenheter ger människan visdom, och ofta ett ärr. Ju större ärr desto större insikt.
Hur stort ärr kan man egentligen få undrar jag. 20 år i dödscell. Oskyldigt dömd. Det måste vara ett djupt ärr. Jag antar att det understryker hans  mening om att det enda sättet att förstå någonting är att verkligen uppleva det själv.

Echols blir så småningom släppt. Hur kan man någonsin tro på samhället igen? Hur kan man någonsin älska igen?  Hans svar är enkelt.  Att en människas förmåga att älska står i direkt proportion till intelligensnivån, precis som hatet står i proportion till det oupplysta hos människan.

Han skriver att man i fängelset, varje dag, berövas en liten del av det man en gång var. Det man en gång var ämnad att vara vara. Han måste ha använt tiden väl tänker jag. Han har byggt upp sig själv medan fängelset berövat honom hans bild av sig själv.
Men det är klart,
det som ska ge ljus måste tåla att brinna

Inspirera mera!

Jag hörde om någon som skulle åka på en meditationskurs där man under 10 dagar skulle vara helt tyst. 10 dagars tystnad- jag kan inte ens föreställa mig det.  Om jag tolkat det hela rätt är det tänkt att kursens krav på tystnad ska återuppväcka sinnena som förslöats i en vardag där vi konstant bombarderas av intryck. Jag förstår tanken men känner ändå ett enda stort NEJ!

Nej, inget för mig. Absolut inte. Tystnad går bara inte, jag har ju ägnat större delen av mitt liv åt musik- tystnad som en långsiktigt, enskild känsloförstärkande enhet är för mig otänkbart! 

För att få mina sinnen skärpta behöver jag bara besöka den underbara bloggen "finistère".  Bodil Malmsten är min idol, på riktigt! Hennes knivskarpa iakttagelser av omgivningen, vardagen, eller varför inte hennes underbara tejpfamilj (kolla in detta om du är obekant med dessa underbara figurer) får mig alltid att känna mig lycklig, berikad och underbart ignorant inför allt hon verkar uppfatta som går oss andra dödliga förbi. Hennes ord får mig att känna mig som allt annat utöver "som vanligt". Det finns ingen som Bodil. Ingen skriver som hon. Ibland undrar jag om någon annan människa ens tänker som hon.

För att du ska förstå just hur speciell Bodil är följer här ett citat från "finistère" daterat den 16 januari 2015:

"Det lär finnas personer som när de drabbas av cancer säger eller tänker:
Varför jag? Varför just jag?
Så tänker inte jag.
Jag tänker:
Varför inte? Varför inte just jag?"

Utan att någonsin ha träffat människan känner jag en enorm ödmjukhet inför henne och hennes ord- vilken respekt hon har för både sig själv och sin omvärld.

Jag har i dagarna blivit antagen till en utbildning inom brottsofferjouren. De få själar som vetat om detta har direkt ifrågasatt hur och när jag ska hinna detta. Mitt svar har då varit att utbildningen är något som känns så viktigt för mig att tiden måste finnas till. Att jag känner en  närmast desperation över att vi i vårt samhälle alltid verkar förlita oss på att någon annan ska göra det. Att någon annan ska ha tid för det. Att någon annan ska ha ork för det. Därför klingar (ja, det där med tystnad var ju inte min grej) Bodils "varför inte just jag" så väl i mina öron. Varför ska inte just jag engagera mig i den omgivning jag lever i? Trots att hon använder orden i en situation där utgångspunkten är tvärtemot den jag just beskrivit gällande mig själv så beskriver hennes ord på pricken min åsikt om vi inte ska ta något för givet. Varken andras engagemang, inte vår egen osårbarhet eller vår egen frisedel. Jag tror vi alla egentligen vet att den där frisedeln inte finns men att det är just på grund av den vetskapen  vi alltför ofta hör "varför jag" istället för "Varför inte jag". Vetskapen om den icke-existerande frisedeln skapar ett försvar som utmynnar i "varför jag".  Jag hoppas på fler "varför inte jag" under 2015- tack till Bodil Malmsten för att hon satte ord på något jag känt men inte kunnat uttrycka själv!

Utveckling = Överarbete!

En och en halv månad in på terminen inser jag att samtalet som förs med kollegan handlar om hur trötta och stressade vi är. Hur innerligt vi ser fram emot den stundande studiedagen för att få ett litet, om än så välkommet, andningshål. Det har sagts tidigare och tål att sägas igen, läraryrket är extremt intensivt.
Men exakt vad är det som är så intensivt? Utöver undervisningen (!) finns otroligt många arbetsuppgifter av varierande karaktär, som alla på något sätt måste hinnas med. Allt ifrån föräldra/elevsamtal, kunskapsbedömningar,  kollegiala möten, beställa arbetsmaterial,  till att styra upp elevprojekt som tex elevrådsmöten och göra listor över vilken klass som ska stå vilka veckor i elevcafeét, allt detta är vardagssysslor för oss lärare. Det kan även vara så att vi står en hel eftermiddag i elljusspåret vid friluftsdagar, eller tvingas vara skridskovakt mitt i iskalla vintern. Vi är ute och rastvaktar, vilket ofta medför att den egna rasten går bort.  Inte ens en lunch intas i "ledigt" tillstånd, för samtidigt som vi äter ser vi till att alla sitter ned, att alla plockar undan efter sig, svarar på frågor om när lektionen egentligen börjar och försöker ha koll på vilka som bara tar fil och flingor och vilka som inte äter alls. Observera att detta bara är ett axplock av allt vi gör på en dag. Utöver vår undervisning.

För egen del är lektionerna inte det som stressar mig, inte heller planeringen eller bedömningen av elevernas kunskaper stressar mig. Eftersom jag nu jobbat i några år vet jag på ett ungefär vad som funkar i klassrummet, hur jag ska lägga upp undervisningen och har jobbat fram mycket material som jag använder mig av. Perfekt, detta borde betyda ingen stress. Men vad gör vi som tillhör lärarsläktet när allt flyter på och funkar bra? Jo, då tar vi på oss en massa extrauppgifter. För mig som musiklärare är det extra enkelt att slänga in en extra julshow eller ett extra luciatåg, eller varför inte en liten adventskonsert när vi ändå är igång. Att spela med 48 barn på föräldramötet hinner jag väl också med.. Jo just det, det var ju öppet hus snart också, ja men då tar vi gör en liten minimusikal för de yngre barnen och anordnar en liten minishow för de äldre eleverna.  Det blir väl kul. Eller? Jo visst blir det kul, men så otroligt mycket extra jobb. Allt det jag just skrev är sånt jag tagit på mig extra denna termin. Minimusikalen för åk 2 och 3 vågar jag inte ens tänka hur många timmar jag lagt ned på. Det extrainsatta luciatåget, utöver det vanliga, oj oj oj, där ska nämligen allt komp spelas in förväg så eleverna kan öva med sina klasslärare utöver musiklektionernas rep...Ackompanjerandet på öppet hus har jag förträngt än så länge men måste väl ta tag  i alla de låtar jag fått mailat till mig från elever som så gärna vill sjunga...

Personligen undrar jag om det inte är så att när man känner att lektionerna flyter på och materialet redan finns så tar vi på oss en massa extra uppgifter för vår egen personliga utvecklings skull. Jag har så svårt för att bara köra på,  göra samma grej år ut och år in. Jag vill fortsätta utvecklas som lärare, musiker och person och därför byggs arsenalen av extrauppgifter snabbt upp. Det stör mig väl egentligen inte, men det som stör mig mest är att jag undrar vilken annan yrkeskategori som inte skiljer det privata från det offentliga.  Där en personlig utveckling allt som ofta måste nås via jobbet?

Med alla dessa  extrauppgifter utvecklas jag självklart i min yrkesroll, dock på bekostnad av mitt privatliv då jag blir trött, lätt stressad och väldigt sällan kopplar av på riktigt, för tanken på den där musikalen, inspelningen eller arret gnager i bakhuvudet...

Need I say att jag ser fram emot studiedagen imorgon just för att hinna med några arr, plankningar och inspelningar!

Väl mött i septembers luciakaos!

Klasskonferensen from hell!

Idag fick jag återigen bekräftat för mig hur mycket jag avskyr klasskonferenser... Snacka om att färga  kollegors syn på eleverna, vidrigt rent ut sagt....

På vilken annan arbetsplats går man igenom hela listor med människor (elever, kollegor, you name it) och nästan letar "fel" eller problem som kan tänkas finnas.... Jag tar gärna emot information som hjälper mig att möta en elev på bästa sätt men att se kollegor nästan leta fel hos de stackars barnen... Nej tack!

Då jag anser att vi borde arbeta i en mer positiv och framåtsträvande anda reste jag mig upp och gick efter 30 minuter. Jag antar att  det nu finns en viss risk att jag hamnar på en liknande lista  när dom ger sig på att utvärdera kollegorna, men den listplaceringen tar jag så gärna. Blir nästan som en komplimang i sammanhanget. Inte tänker jag sitta och vara en del i något så primitivt utan att säga något. Jag trodde vi hade kommit längre än så här!

En och en halv vecka in på terminen undrar jag endast hur mycket estetik den svenska skolan egentligen tål?? Känns magert på den fronten just nu....