måndag 29 juni 2015

Att inte vilja leva är inte samma sak som att vilja dö.


Jag visste att jag inte ville leva. Men jag visste inte så mycket mer. Jag tyckte mig veta att det här livet inte var för mig. Men döden, den visste jag egentligen inget om. Jag har många gånger undrat om Åke, mammas man, kände så? Eller ville han faktiskt dö? Att Åke hängde sig i ett träd tvärs över gatan från där vi bodde, det var vad jag visste om döden. Det var egentligen mitt första riktiga möte med döden, två veckor innan min 12 årsdag. Fast det var ju inte döden jag  mötte då heller, det var väl mer en odefinierbar tomhet som för alltid funnits med mig sen dess.

Jag undrade länge om det var något jag sagt eller gjort som fick honom att göra som han gjorde. För det är väl så barn fungerar, det man inte förstår tar man på sig skulden för. För att befria mig från det skuldbetungande oket bestämde jag mig för att aldrig vara så feg som han varit. För  vid 12 års ålder hade jag snappat upp från andra att man var feg om man tog livet av sig. Genom att läsa ovanstående tror jag att jag inte ens behöver säga att jag inte fick någon som helst  profesionell hjälp med att bearbeta det tragiska vår familj drabbats av. Inte ens när min mamma lades in på psyk och jag inte hade någon annan som bodde i vårt hushåll fick jag någon hjälp.  Styvpappan hängde sig och mamman las in på psykakuten. Jag flyttade in temporärt hos min syster och sov över hos kompisar. Jag fyllde 12 år och min mamma fick några timmars permission. Födelsedagsfesten hade med all säkerhet varit trevligare om hon inte varit med. Jag fortsatte att skuldbelägga Åke och  jag intalade mig själv att jag aldrig någonsin skulle kunna göra så mot mina nära och kära. Och just då, 12 år gammal, blev nog livet lite lättare genom att lägga över skulden på honom. Åtta år senare svalde jag ungefär 200 tabletter i en väns kök och gick och la mig i hopp om att aldrig vakna igen. Jag var inte feg och jag tänkte inte en endaste gång på att jag kanske skulle göra någon upprörd eller ledsen. För mig handlade det inte om att jag inte ville leva på grund av någon annan eller något annat. Det enda jag tänkte på då var mig själv.

Oavsett vad man kan tro var det befriande. All ångest, all sorg och all smärta som alltid huserat inom mig men som jag aldrig kunnat komma åt - nu hade jag faktiskt övertaget- för första gången var det jag som bestämde.  Jag kände mig inte alls instängd. Det var som om skärvorna av mitt inre äntligen sopats ihop och slängts. För att laga dom var otänkbart. Ogörbart. Omöjligt. Det var i alla fall vad jag trodde då.

Efter det är mina minnen sporadiska. Huvudvärken, svettningarna och det obönhörliga  tjutandet i huvudet. ett tjut som överröstade alla röster runtomkring och gjorde dom till ett mummel i bakgrunden. 
Jag såg vägens vita mittlinje när jag låg i Israels bil på väg till sjukhuset. Jag tror jag tappade en sko någonstans där på vägen.  Ofattbart vad man faktiskt kommer ihåg. Jag har ett tydligt minne av min rosa flipflop, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg att jag blev hittad med huvudet långt nerstucket i en toalett när jag försökte dricka. Kommer inte ens ihåg att jag tog mig till badrummet. Jag antar att  jag blev inburen i sjukhusentren. Trots tjutandet kommer jag aldrig glömma frågan som då mötte oss,  "credit card or check?"
Öh, ursäkta men jag vill bara inte leva längre.  Betalningsmetoden hade jag inte riktigt tänkt på.

Sen blir allt svart. En latinamerikansk man håller fast mig, ropar ut att "she´s a fighter"-  är det mig dom pratar om? Det är som ett vakuum. Det är inte så att jag kan se mig själv liggandes där på britsen, fasthållen, och jag känner heller ingenting. Trycket från mannen som håller fast mig borde antagligen kännas. Men jag känner ingenting. Jag upplever alltsammans. Jag är ju fysiskt där men känner ingenting.  Varken i lederna de  håller ner eller inombords. Vakuum.

När jag vaknar nästa gång är jag bältad. Händer, fötter och bröstkorg är fastlåsta med läderremmar.  Läderremmarna berövade mig min mänskliga värdighet. Nu kunde jag inte längre bestämma över mig själv. Jag kunde inte klia mig, sätta mig upp eller torka tårarna. Läderremmarna fråntog mig rätten att bestämma om jag skulle leva eller inte. Läderremmarna håller fast mig och håller mig hel, men inombords slits man sönder.  Den där befriande känslan jag haft ett dygn innan var som bortblåst. Jag var bältad, under konstant uppsyn och sjukhusets alla insatser till trots kände  jag mig mer död än levande.

ICU- intensive care unit. Där låg jag, mitt i en glasbur. För att alltid vara under uppsyn. Slangar överallt, monitorer. En klädnypeliknande klämma på fingret, en slang i näsan.  Mitt i allt,  sitter hon vid fotändan av min säng. Hon håller mig inte i handen. Hon sitter inte nära. Istället tittar hon på mig med sina vattniga blå ögon. You can´t come home, Lina, säger hon. Det har gått nästan två dygn sen jag svalde tabletterna och det är väl egentligen här som mitt minne  tar vid igen. 
Jag blev alltså utkastad hemifrån eftersom jag svalt en massa tabletter. Eftersom jag valde en bana som inte riktigt passade  henne. Kanske hon skämdes. Kanske var hon rädd. Jag befann mig ju på andra sidan jorden, långt hemifrån och långt från familj och vänner. Kanske att hon kände ett ansvar. Ett ansvar hon inte ville kännas vid. Jag svarar henne inte.  Jag går in i mitt vakuum igen. Där är jag trygg.

Nästa riktiga minne jag har är från den vanliga vårdavdelningen där jag spenderade ca 5 dagar. Särskilt minns jag det vårdbiträde som tog hand om mig. En medelålders svart kvinna med en mjuk och dov röst. Det är framför allt hennes röst jag kommer ihåg eftersom jag oftast var så trött att jag knappt orkade öppna ögonen.  Vid ett tillfälle tittar hon på mig, tar min hand- jag tror hon var den första och antagligen den enda som gjorde det när jag låg där på sjukhuset- och frågar varför jag ville dö. En fråga som ingen annan ställt till mig under de 11 år som gått efter händelsen.  Jag svarade henne inte då, men jag har alltid burit med mig hennes fråga. Hennes mjuka röst och snälla ögon, hennes hand som kramar min. Hon var den som hjälpte mig att ställa mig upp första gången , hon var den som fångade mig när benen inte bar. Hon var den som hjälpte mig till en efterlängtad dusch. Hon var den som tittade in innan hon gick hem och sa hej då varje dag.

I någon form av förebyggande syfte visade sjukhusets psykolog, en kostymklädd man med anteckningsblocket i högsta hand, en videoupptagning av när jag fick "kol" (något man får för att binda samman de giftiga ämnena man tillfört kroppen). Det är ingen smickrande syn, hela kroppen rycker och skakar och det rinner en tjock, svart trögflytande vätska ur munnen på mig. Jag är egentligen inte vid medvetande och det står okända människor runtomkring och tittar på mig. It´s a freak show. Idén att en video skulle vara avskräckande är för mig så absurd och nästintill löjlig. Det är ju jag som ligger där och rycker på britsen. Om inte det är avskräckande nog så är det nog inte en video i taskig kvaliteé det som gör det. Inte för mig i alla fall.

Jag önskar att jag idag kunde få tala om för mitt underbara vårdbiträde, och kanske även den sorgliga psykologen, att jag nog egentligen inte ville dö men att jag bara inte ville leva längre. Jag önskar att jag kunde få säga tack för den omtanke vårdbiträdet visade mig, och som hon antagligen visat hundratals andra människor efter mig. Den värme hon gav mig hittade så småningom in till mitt vakuum. Hon visade mig vad medmänsklighet egentligen är och jag glömmer henne aldrig.