En halv sol i skuggan av detaljfrossan!

Så har jag nästan kommit igenom januari månads bok, "en halv gul sol", och jag måste erkänna något otroligt pinsamt... Jag var tvungen att undersöka om bokens handling är baserad på verkliga händelser..(!) Boken som utspelar sig i Nigeria under 1960-talet beskriver ett inbördeskrig och en påföljande svältkatastrof. Har jag någonsin hört något om detta? Hade jag ens en aning om att det funnits en stat som kallats Biafra? Pinsam tystnad följer, och ett ännu mer pinsamt svar: NEJ. Jag hade inte en aning. Denna nya insikt får mig att känna mig oerhört obildad, trots mina tre års Universitetsstudier. Pinsamt var ordet! Så då kommer nästa fråga. Hur ska jag ursäkta det? Visst skulle jag kunna hävda att eftersom händelserna genomleds för över 40 år sedan, och då jag inte ens är 30 fyllda skulle jag omöjligtvis kunna känna till det. Fast det förstås, det argumentet är ju att förkasta all historia.. Jaha, vad ska jag skylla på då? Ska jag vara så enkelspårig att skylla på skolan? Jag menar, det är ju så det går till idag, man kan alltid skylla på skolundervisningen. Då har man ryggen fri, eller? Nej, det tänker jag inte heller göra, men visst är det konstigt att jag aldrig någonsin under alla mina år i skolan fått lära mig att Afrikas folkrikaste land, Nigera, (som även är det åttonde folkrikaste landet i världen) genomled ett blodigt inbördeskrig och en av tidernas svåraste svältkatastrofer, någonsin. Inbördeskriget var inte bara ett inbördeskrig utan blev även ett krig där flera länder deltog, däribland Egypten och Ryssland som tillgodosåg ena sidan med både bombplan, mat och ammunition. Den andra delen av landet väntade förgäves på att USA skulle ingripa till deras försvar. Det enda jag fått lära mig var att många av de Afrikanska länderna länge fick bågna under västvärldens förtryckande hand. Men sen då? Det måste varit många tomma sidor i den historieboken...

När jag för några år sedan undervisade en årskurs nio i musik och ämnet innefattade hur musiker under alla tider använt sig av texter för att inte bara få fram budskap och åsikter, men även informera och upplysa allmänheten om olika händelser insåg jag elevernas enorma kunskapsbrist i ämnet Historia. Som praktiskt exempel använde jag mig av gruppen Fort Minor's låt "Kenji". Rapplåten beskriver förföljelserna och tvångsinspärrningarna som Japanerna i Nordamerika tvingades genomlida, allt i efterdyningarna av bombningarna av Pearl Harbour. Klassrummet blev som ett vakuum och det var knäpptyst efter låtens slut. Ingen av eleverna hade någonsin hört talas om detta. Och tyvärr är det ofta så i historieundervisningen. Vi tvingas lära oss en mängd olika årtal och datum som vi ändå aldrig kommer ihåg, men blir berövade vad som i mina ögon är av betydligt större vikt. Nämligen en överblick och en vidare och djupare förståelse för vad som skett. En översikt över hur en händelse eller t.ex ett krig påverkat sin tid, sin omgivning och dess arv (vilket ju är vår värld vi lever i idag). Och kanske (jag borde snarare skriva antagligen) är det på grund av denna detaljfrossa jag varit totalt okunning om de Afrikanska ländernas kamp och frigörelse. Istället var jag tvungen att lära mig vilket datum Gustav Adolf dog, när Wilhelm Moberg föddes eller när Sverige ingick i Hansaförbundet, för det ansågs tydligen viktigare. Jag förstår att det självklart inte går att läsa om alla Afrikanska eller Asiatiska länders frigörelse, men kanske vi skulle haft tid med ett land? För vad sänder vi för signaler genom att undervisa om hur väst koloniserade Afrikas länder, för att sedan aldrig nämna hur det gick för länderna och hur de fick kämpa långt in på 1900-talet för sin frihet?

Nja, jag får väl hoppas att någon vettig historielärare låter sina elever läsa en bok som tex " en halv gul sol" (Nigeria), "I wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families" (Rwanda) eller kanske "Harvest of Empire" (sydamerika) eller varför inte "Gulag" (Ryssland).

Nytt År & Nya Möjligheter

Så har vi återigen skålat in ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter! För visst är det så man brukar säga? Och visst ÄR det så. Trots att jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta själva nyårsafton och det så många gånger överreklamerade firandet därom, så måste jag erkänna att jag alltid varit svag för nyårslöften. Förstå då min förtvivlan över att vi när det väl blev dags att skåla in det nya året "glömde" våra nyårslöften!! Nåväl, tiden stannade inte för mina glömda löftens skull utan här sitter jag nu, den 4 januari och får göra detta på det elektroniska viset, och lita på mig när jag säger att det känns inte lika fint som på den tiden man just hört Margareta Krook räkna in det nya året.

Årets första löfte blir att läsa minst 12 böcker detta året. En varje månad är det tänkt. Låter det lite? Tja, det är nog ett ganska realistiskt mål med tanke på de två små som konstant rycker och drar i mig.

Mitt andra löfte blir att färdigställa ett varsitt släktalbum till flickorna.

Mitt tredje löfte är faktiskt hemligt! Men ni som är bloggen trogna borde kunna lista ut det några veckor in på det nya året! Det ni!

Så, hur går det då kan man fråga sig?

Boken är redan påbörjad. En Halv Gul Sol av Adichie. En fantastisk bok som utspelar sig i Nigeria under 1960-talets tumultartade tid. Inbördeskrig, militärkupper och några människors försök att fortsätta sina liv trots sin kaotiska omvärld.

Fotoalbumet är också, trots att vi knappt hunnit vända fram januari månad i kalendern, påbörjat. Just nu är jag fortfarande i fasen att samla ihop kort och information om mina gamla och sedan ofta länge döda släktingar. Lite tidskrävande, men mycket intressant. Gissa om jag då blev glad när jag till min stora förvåning fann kort på min farmor och hennes syskon som unga i ett av de många och fina julkort som har letat sig hit till oss. Tack faster Eva!

Och så var det ju det sista löftet. Ja, so far so good får jag väl lov att säga. Kan inte avslöja mer så här tidigt in på året.

Under denna ledighet fanns det också lite tid över för tv-tittande. Eller rättare sagt, lite repristittande på svt-play! En ny favorit blev den svensk/amerikanska serien "allt för Sverige". Tänk ändå vad olika svenskar och amerikaner är! För varje avsnitt så saknade jag USA lite mer, men fick även på samma gång en ny uppskattning för vackra Sverige. En återkommande röd tråd igenom programmet var deltagarnas relationer till sina föräldrar, som i vissa fall hade gått bort. Många var de gånger då deltagarna uttryckte att de gjorde denna sverigeresa för sina bortgångna föräldrar, eller att de kände deras närvaro under denna sverigeresa extra starkt. Självklart fick det mig att tänka på min egen mamma och reflektera lite över hur jag ser på min relation till min "döda" mamma.

För det första så är inte min mamma död. Missförstå mig rätt, hon är inte med oss här längre, men hon finns alltid med mig och därför är det svårt att faktiskt säga att hon är död. Jag har aldrig någonsin kännt hennes närvaro extra starkt i vissa situationer, vilket nog beror på min pessimistiska syn på livet efter döden, men också för att jag alltid bär med mig hennes minne. Inte heller kan jag riktigt förstå vad folk menar med att de gör något "för" de döda. Jag gör ingenting för min mammas skull, men jag tänkter ofta att jag önskar att mamma skulle ha sett vad jag just gjort...Det är en enorm skillnad med att göra något för en annan person, eller att göra något för sin egen skull men att veta att det skulle ha resulterat i uppmuntran, tacksamhet eller tillgivenhet från personen i fråga. Det förstnämnda blir väl att sakna något medan det andra blir mer att minnas.

Jag hoppas att alla haft en underbar jul och ett sprakande nyår! Jag hoppas även ni firat med era nära och kära, vilket vi har gjort! De flesta här nere, men med en viktig person på ett så långt avstånd att avståndet inte längre finns. Hon är alltid med oss! Gott Nytt År Mamma!