Trots småbarn, vardagsbestyr och alldeles för få timmar till dygnet har jag börjat min rehabilitering tillbaka till det kulturella livet igen med Joyce Carol Oates "Änkans bok". Boken som handlar om hennes mans hastiga bortgång och hur livet som änka ter sig efter 47 års äktenskap, är en skildring av verkligheten som blir magisk. Trots att var sida är fylld av text, mening och eftertanke, lämnar de också på samma gång mycket plats och tid till egen tanke och reflektion. De välordnade raderna och de indelade paragraferna beskriver ett fullkomligt kaos, på ett både begripligt och obegripligt vis. Mycket av det Oates skriver känner jag igen från mammas bortgång, samtidigt som det är så, ordvalet till trots, fantastiskt att läsa en så otroligt begåvad författare bryta ned och förmedla de ofta förvridna och förvirrade tankar och handlingar som följer en närståendes död.
Många blev bokens aha-upplevelser/upptäckter, både stora som små. Allt ifrån att läsa om hennes egen förvirring och de många tvivel som uppstår kring hennes egen existens, till hennes uppmärksammande av enstaka ord och deras betydelse i sammanhanget är otroligt givande. En sådan aha-läsning blev det att läsa hennes utlägg om ordet patient och hur det, översatt från latin, betyder uthållighet. Kanske låter jag lättfångad, men efter alla de timmar, veckor och månader som jag spenderat sittandes bredvid en sjukhussäng har jag aldrig någonsin tänkt på vad ordet egentligen betyder. Aldrig. Förrän nu.
"Under sjukhusvistelsen går tiden långsamt medan tankarna flyger fritt." Det är så vackert och hjärtskärande på en och samma gång. Det är så ärligt och så rent. Inga krusiduller. Rättframt men ändå ödmjukt.
Då boken är skriven efter makens död är den en återblick av deras liv tillsammans. Hennes minnen av deras liv tillsammans, och även allt det hon inte kommer ihåg. Oates uttrycker en nästan panikartad sorg över allt det hon inte kommer ihåg. Allt det som hon aldrig trodde hon skulle glömma men som under årens lopp bleknat mer och mer. Denna panikartade oro smittar av sig när man läser boken. Allt det som idag känns så relevant och är en del av vår vardag, kan det någonsin blekna och bli ett suddigt antagande om hur det en gång var? Vad är det då vi kommer komma ihåg? Vad är det då som är viktigt, egentligen? Oates har insett hur flyktigt och bräckligt livet är samtidigt som hon väljer att fortsätta sin kamp och bekämpa sina tvivel. Hon lär sig att hon kommer att lida för att hennes man var värd det, men att lidandet i sig är onödigt och bringar visdom hon hellre varit utan. Jag antar att min lärdom blir att känna en tacksamhet över att kunna få bekämpa sina tvivel och motgångar. Det är långt ifrån alla som får den möjligheten.
