black swan

härom kvällen fick jag så äntligen tid att se den mycket omtalade filmen "Black Swan". Tyvärr bör det tilläggas. Självklart njöt jag av den vackra musiken filmen stundtals innehåller, den realistiska tolkningen av konstutövande på högsta nivå, men det var också där det sprack för mig. Det som började som en realistisk tolkning gick ganska snabbt över i något så orealistiskt att det stundtals var på gränsen att bli, inte ointressant, men dock så oinspirerande och okänsligt. Vi hamnade så långt från verkligheten att det, trots Portmans otroliga skådespeleri, blev omöjligt att känna med karaktären. Hade filmen lämnats till de många mycket snygga och extremt smarta finesser såsom den väldigt ansträngda mor/dotter relationen, konstnärens kamp mot sig själv, den eftersträvade perfektionen som endast ledde till en total avsaknad av livserfarenhet (vilket vi ser genom små enkla medel som de stora mjukdjur Nina fortfarande förvarar i sitt rum till mer komplicerade situationer som hennes mammas oförmåga att släppa taget om det som varit, avsaknaden av pojkvänner och att som vuxen kvinna bli omstoppad av sin mamma varje kväll), hade filmen i min mening blivit betydligt mycket mer levande. Hela filmen utspelas om och genom en ständig kamp, och den kampen och alla dess dilemman hade i mitt tycke blivit mycket mer tydligt om vissa scener utelämnats, som tex spegelscenen i slutet.

Jag förstår hela idén med filmen men jag tycker den artistiska kampen försvinner lite i den inre personliga psykologiska kampen. Som konstälskare och tidigare utövare förstår jag hur sammanflätade dessa två faktiskt är, men i min mening handlar det även om att kunna separera dem åt vid behov. Att kunna ha insikt, förståelse och även självdistans för att faktiskt kunna hänge sig totalt åt konsten och att så småningom bli ett med konsten. Det vi såg i Black Swan var till en viss del just det, hur Nina blir mer och mer lik den svarta svanen själv under sina förberedelser, men det som fattades henne var just självdistansen, och det faktum att man som konstnär måste kunna släppa taget för att bli en del av det hela. Trots att det kan argumenteras att hon visst släppte allt och blev ett med konsten i slutet, så tycker jag inte att hon endast släppte taget, hon klamrade sig så fast i den nya rollen att det inte fanns någon Nina kvar, och vad är då konsten utan sin tolkare och konstnär?

Genuint påhittat!

så här i bokläsartider har en från början liten fundering hopat sig och blivit till ett kluster med funderingar. Jag har en svaghet för böcker som baseras på en sann historia och har därför läst en hel del sådana. För tillfället läser jag Betancourts vittnesmål om sin fångenskap i den colombianska djungeln. Något som slår mig vid var och varannan sida är äktheten i det hela? Missförstå mig rätt, visst förstår jag att det är genuint, att det hon skriver är sant, men visst blir det lite av en paradox när den enda som egentligen kan berätta vad som hände är hon själv, och det i efterhand med all den visdom och eftertänksamhet som därmed följer. Självklart blir historien vinklad, det är jag helt införstådd med, men, jag känner tvivlen växa sig starkare allt eftersom jag kommer längre och längre i boken. Kan hon verkligen ha agerat så rationellt, så osjälviskt och alltid verkat göra det rätta när hon på samma gång beskriver de övriga medfångarnas själviska och ibland nästan djuriska beteende? Kanske är hon en sådan fantastisk människa, kanske har hon skapat en egen bild av sig själv på det sättet? Hur ska vi någonsin kunna veta, och frågan är, har vi egentligen rätten att, i vår hemmatrygga vrå, unna oss lyxen att eventuellt ifrågasätta någon som så öppenhjärtligt berättar om sin överlevnad i en för oss så overklig och fjärran situation?
Problemet ligger lite i att dessa författare/överlevare ofta utelämnar en hel del detaljer, vilket självklart är förståeligt, men dock så tilltrasslande. När man inte har "hela" historien kan det vara mycket svårt att faktiskt förstå allt. Det som utelämnas är ofta de allra svåraste, mest privata delarna av historien, och visst borde det vara så att dessa delar är de händelser som format författaren allra mest. Vi får alltså läsa om de känslomässiga konsekvenserna, men har ingen riktig idé om vad som förorsakat dem. Frågan är om vi verkligen vill veta, men visst blir det ett glapp i historien...Jag kanske ska återgå till att läsa Oates eller varför inte Lagerlöf ett tag, där kompenseras den skönlitterära historien med en mindre gnagande känsla av ifrågasättandet av äktheten. Det om något är väl paradoxalt,en skönlitterär historia som man ej ifrågasätter,för den är ändå äkta på något sätt. Historien blir hel på ett annat sätt.

Fick igår höra den tråkiga nyheten om en f.d skolkamrats bortgång. Det var inte en klasskamrat till mig, inte ens någon jag umgåtts med, utan någon vars bekantskap jag endast stiftat med namn och utseende. Ändå blir jag så otroligt illa berörd. Livet är bra orättvist ibland. Att inte få vara med längre när man endast är 28 år, nej det är inte rättvist. Känslorna svallar, man blir både ledsen och rädd. Ledsen för att jag genom min egen erfarenhet som anhörig av denna sjukdoms förfall vet vad hennes anhöriga tvingas gå igenom, men jag känner mig också självklart ledsen för att hon inte fick uppleva det livet hade att erbjuda. Den rädsla jag känner gro baseras inte på tanken att själv insjukna, trots att den också finns där långt inne, men mest kryper rädslan på för att ett tillvaratagande av livet kanske inte är så självklart i våra stressade och upptagna liv ändå. Jag vill verkligen vara säker på att jag är tacksam för det jag har, och att jag tar till vara på mitt och min familjs liv på allra bästa sätt.
Så till er trogna läsare, vänner som familj- tack för att ni finns i mitt liv och visar mig och min lilla familj den omtanke ni gör!