Idag är det alltså den stora bokbytardagen. Runt om i landet annordnas olika evenemang där människor ska kunna träffas och byta böcker med varandra. Ett eco-friendly och ekonomiskt tänk får man väl säga. En mycket trevlig idè om du frågar mig, tyvärr inte om man bor i Uppsala dock. Ett enda litet evenemang annordnas på ett enda ställe i stan. Ett enda! Inte ens stadsbiblioteket uppmärksammar dagen det minsta på sin hemsida. Mycket pinsamt när man bor i Sveriges fjärde största stad, som dessutom är en universitetsstad med mängder av studenter som, tack vare ett liknande event, med sin ofta minimala budget inte skulle behöva konsumera nudlar bara för att några nya böcker inhandlats. Mycket pinsamt Uppsala! Själv har jag rensat ut ordentligt i bokhyllan, som sig bör så där var 6:e månad eller så. Jag har alltså en kasse med böcker, men egentligen ingenstans att lämna dem. Det enda evenemanget som är annordnat i Uppsala äger rum endast under 2 timmar, och för mig som småbarnsförälder inte på någon fantastisk tid precis. Så om någon vill ha böcker så ligger Stephen King, Marian Keyes, Christian Jacq, Lars Molin, Peter Robinsson, Anne Rice mfl i en kasse i min garderob och väntar på nya läsare.

Dagen till ära så vill jag bara tipsa om en bok. Just nu läser jag Ingrid Betancourt's "även tystnaden har ett slut", en bok som handlar om hennes sex år som fånge hos FARC gerillan i den colombianska djungeln. Då boken är relativt lik en tegelsten (över 600 sidor) och jag nyligen börjat har jag nog en sisådär 500 sidor kvar att vända, men jag måste säga att jag fascineras av denna märkliga kvinnas öde. Att hon lyckas tänka så klart i en så oklar och diffus situation som den hon tvingats in i är för mig, i brist på bättre ord, fantastiskt. Efter jag kommit igenom resten av historien väntar Clara Rojas berättelse från samma händelse. Hon satt tillfångatagen tillsammans med Ingrid, men hanterade situationen på ett helt annat sätt än sin medfånge. Att hon tex valde att skaffa barn med en av gerillasoldaterna gör att jag bara måste få tränga in i hennes tankar lite djupare. Den mänskliga naturen och den biologiska klockan kan ibland vara ett outgrundligt mysterium. Hörde också att Annika Östberg, som suttit fängslad i USA under så många år, till hösten kommer ut med en bok om sitt öde.
På sängbordet, under Betancourt's tegelsten, ligger även Susan Sontag's "I Amerika". Vilken fantastisk författare. Mer om den boken senare!

Tills dess, se till att rensa ur bokhyllan och byt bort dina böcker! Låt oss stå emot Uppsalas otroligt tråkiga syn på kultur!

Barbarisk Triumf...

När vi häromdagen nåddes av nyheten om Bin Ladens död exploderade de amerikanska facebookstatusarna, fotografier och videoklipp av firande Amerikaner spreds snabbare än nyheten själv, och jag, jag fylldes av en envis ilska som inte ville ge med sig, därav dagens korta lilla inlägg som består av ett citat av den store Dr King.

"I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that".

Martin Luther King, Jr

Glenn Gould och en smula Disney

Så var det äntligen vår igen. Trots att det länge kändes som om det aldrig skulle ske så vann återigen värmen över kylan! Med värmen, de ljusgröna träden och en hjord av människor som ännu en gång vågar sig ut infinner sig hopp om sommaren. Tätt sammanflätat med detta står ofta inspirationen att finna. Inte som det i talspråk kommit att tolkats, som någon form av motivation eller kreativitet, utan helt enkelt något som inblåser eller väcker liv. Efter en lång vinter och en lång sjukdom har jag ännu inte väckts till liv, att bara ta mig igenom dagen på bästa sätt har varit nog. Viljan att känna har aldrig svikit mig, men på sistonde har jag inte nått ända fram. Jag har anat men inte riktigt sett det klart. Förrän i fredags, på väg till jobbet. En på många spår sönderspelad skiva med Glenn Goulds tolkningar av Bach's franska sviter återfanns och medan det plana landskapet susade förbi befann jag mig i absolut stillhet. Den filosofiska frågan om livets mening som i många år inblåst människor med någon sorts livsgnista, att reda ut vad meningen med detta liv egentligen är, kändes plötsligt löst. Meningen med det hela måste vara att leva, varken mer eller mindre. Egentligen alltså.
Som småbarnsförälder ägnas mer tid åt, till mitt förtret, Disney än prosa, poesi och lyrik, men i någon av dessa brokiga och samtidigt homogena Disneykreationerna hörde jag någon liten tecknad figur säga, "yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is simply a gift" och visst är det så! Jag har alltid haft svårt att släppa det som varit samtidigt som jag alltid önskat jag kunde styra det som komma skall. Men jag har nog aldrig riktigt lyckats med att landa i nuet. Jag har alltid varit på väg någonstans. Men nu, tack vare Glenn Goulds självsäkerhet om det för honom så självklara och en liten smula Diseny-moral så känns det som jag äntligen landat i nuet, samtidigt som jag blickar, men inte rusar fram!