Less is More, eller?

Det har gått nästan en vecka sedan vi masade oss iväg till slitna idrottshallar för att lägga ett papper i ett kuvert bakom en grön och smått löjeväckande skärm. Jag har inte skrivit något om valet och tänker inte göra det heller. Det sköter resten av det mediala samfundet alldeles utmärkt utan min hjälp. Nej, det finns mycket annat att skriva om, även om jag just i ögonblicket inte riktigt besitter inspirationens kraft. Fast just det, det var ju en sak...som det alltid är med mig....

Mitt förra blogginlägg handlade om hundöron och guldkorn och när jag nu för några dagar sedan läste ut Käbi Lareteis "Toner och Passioner" insåg jag att där inte fanns ett enda hundöra i hela boken! Kan det vara möjligt? Nu var det inte så att det var en totalt ointressant och oengagerande bok, men jag skulle heller inte kalla den särskilt intressant och engagerande. Den var, ja vad säger man, medioker?

Laretei skriver med ett väldigt rakt och enkelt språk, något som jag i hennes förra bok fann helt fantastiskt, men det var den förra boken det. Den här boken var relativt underhållande, men på ett väldigt ytligt sätt. I boken beskriver hon sina möten med olika kompositörer, dirigenter, andra musiker och vänner av musiken, vilket kan förklara varför jag personligen fann boken underhållande. Dessa möten, som måste ha varit väldigt färgstarka, upplevdes tyvärr i boken lika svartvita som trycksvärtan mot det vita pappersarket. Varför? Hennes enkla och raka språk var för enkelt. Det var för rakt och det var för ytligt. Om man ska skriva en biografi eller memoarer, så var för guds skull ärlig! Försköna inte, utelämna inte mer än du kanske måste (om du måste) och frukta inte läsarnas åsikter om ditt liv. Då kan du lika gärna sluta skriva på en gång. Med alla de otroliga möten hon varit så lyckligt lottad att få vara med om borde det funnits åtskilliga hundöron och då också guldkorn i min bok. Kan det vara så att hon skriver böcker som en riktigt stor pianist spelar piano? En pianist vet att det vackra föds ur det enkla. Som författare är nog det bland det svåraste man kan göra. Att skapa djup på ett avskalat sätt. Att inte låta förklarande fast än det är precis det man vill åstadkomma. Jag tror att det är något som är enklare att åstadkomma vid pianot.

Jag tror de riktigt stora pianisterna är bland de mest hårt arbetande människorna jag någonsin träffat. Men jag tycker att Laretei bevisar genom "toner och passioner" att det inte (helt smärtfritt iallafall) går att överföra en konstform på en annan. Bara för att man upplevt konstens sötma i en specifik konstform går det inte att endast (och enkelt ) överföra den på en annan konstform. Den tappas då ofta bort på vägen och blir aldrig vad den varit. Den blir bortglömd istället för återupplevd. Den blir ett bleknande fragment istället för en stark upplevelse.

Det kända uttrycket Less is more är så viktigt när man spelar piano och More is more så viktigt när man läser böcker! Ta en författare som Oates som kan ägna en hel sida åt att beskriva en enskild känsla. Det ger läsaren ett djup och en bredd som behövs för att kunna förstå historien på det sätt författaren ser den. Där får djupet en chans att ge oss den enkla och den basala delen av historien. Genom en komplex beskrivning ser vi den enkla meningen. I pianospelet är det tvärtom. Där breder det enkla och avskalade väg till det djupa och den innerliga förståelsen. Less is more och More is more har båda egentligen samma betydelse, men blir dock så olika beroende på situation och konstnär. Nu har jag börjat på en bok av Alvtegen (min första) och väntar med spänning på att se vad hennes språkbruk bringar mig. Avskalat djup eller enkelhet uppnåd genom djup.

Guldkorn och Hundöron

Jag har precis i dagarna avslutat Theodor Kallifatides biografiska roman "Det gångna är inte en dröm". Jag har inte varit drabbad av den totala hysteri som omgett hans tidigare böcker, utan denna var den första av hans böcker som jag en smula skeptisk plockade upp. Bara det att han kallar den en självbiografisk roman fick mig att tvivla. Jag älskar biografier men varför lägga till roman därefter? Antingen är den väl biografisk eller ej! Det krävdes dock inte många sidor av hans raka men innehållsrika språk för att få mig att tyst ursäkta mina förutfattade meningar.

Nu är det så att jag har en liten egenhet för mig när jag läser böcker. Många är de bokläsare som smyckar sina böcker med hundöron för att på ett enkelt sätt kunna lokalisera var man senast slutade läsa. Jag är en stor hundöronvikare, men inte på samma sätt som de flesta andra. Den som någon gång lånat en bok av mig vet att jag viker sidorna i nederkant, men inte av den anledningen att veta var jag slutade (det har man omslagsfliken till), utan istället viker jag in hörnet på den sida där jag tycker mig ha hittat ett guldkorn. En mening, en rad, en fras eller kanske ett helt stycke som på något sätt berör mig extra. Detta stället är självklart markerat med penna och har gärna en liten egen kommentar bredvid. Vissa tycker jag är en graffittiklottrande förstörare av mina böcker, men jag har tydligen inte stort minne nog att kunna bära med mig alla dessa underbara citat i huvudet. Jag tror jag läser för mycket för det. Nog med ursäkter för mina hundöron nu.

Kallifatides bok var i denna mening inget undantag. Språkbruket var enkelt och lättläst och sidorna rann snabbt förbi och när boken var utläst insåg jag att det blivit många hundöron boken igenom. Väldigt många. Jag började gå igenom dem och fann att jag inte alls varit okoncentrerad eller överinspirerad och därför markerat var och varannan sida. Citaten var bra, guldkornen var faktiskt guldkorn och inte bara en hägring.

Bland alla dessa hundöron hittade jag ett som verkligen stämde in på mitt förra blogginlägg. Jag hurrade lite inombords när jag läste det för det blev en liten bekräftelse på mitt tidigare inlägg, att jag kanske inte var helt ute och cyklade iallafall. För er som varit tappra nog att läsa mitt senaste inlägg kommer ni kanske ihåg att jag diskuterade koncentrationen som det egna djupet hos en konstnär. Kallifatides skriver detsamma. Nämligen att hans skrivande krävde absolut koncentration och att han till och med började tänka på lyckan som en form av koncentration. Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag var så tacksam att jag kunde öva mig till lycka. Se där, inte helt tokigt alltså!

Jag måste säga att jag tycker Kallifatides lyckas med något min gamla musikteoriprofessor alltid predikade om, nämligen att säga mer med mindre. Det avskalade språket har en tydlighet samtidigt som det finns ett klart djup och stor eftertanke över skriften. Han skriver vidare att han tycker att varje gång livet går vidare blir något kvarglömt, bortglömt och att livet blir en smula ödsligare. Detta är något jag inte kan hålla med om. Jag anser att varje gång man går vidare väljer man vad man vill ta med sig, och oavsett vilja så går man alltid vidare minst en erfarenhet rikare. Precis som jag känner mig berikad av hans självbiografiska roman som jag gått vidare från och ställt tillbaka i bokhyllan. Jag har den alltid med mig, och när jag än önskar tar jag endast fram den och läser bland mina hundöron och guldkorn. Den är avslutad, undanlagd men ändå levande och absolut inte bortglömd!

Djupt på Grund Nivå!

Fantastiskt nog så kan det rapporteras att den gångna helgen bjöd på en hel del övning, Bach i första hand. Det var nästan lite magiskt att kunna sitta ned och öva så att man kommer till den efterlängtade känslan av att vara alldeles tom i huvudet. Trodde ni jag skulle säga färdig? Nej, riktigt färdig blir man aldrig med konstutövning, men nog kan det kännas som om all koncentration tömmer en på all kreativitet och tankeverksamhet man besitter. Som om man använt upp alla "de små grå" för att prata Hercule Poirot's språk. Nåja, Poirot eller ej, ni har nog vid det här laget förstått att jag hade några mycket givande övningsstillfällen i helgen. När jag övade på dessa olika stycken av Bach, mest de Franska Sviterna, så sköljde ett väldigt starkt minne över mig som jag tror har försvunnit ut i minnets periferi de senaste åren och därför inte gjort sig påmint förrän nu. Tillåt mig att backa tillbaka så ni alla kan följa med och förstå vad jag pratar om.

Jag hade inte spelat för den nya pianisten så länge, men jag kände redan från första början att han var något extraordinärt, inte bara musikaliskt sett (vilket han verkligen är) men även som människa. Han var väldigt driven, drivande och stöttande, men sa återkommande vecka ut och vecka in att jag spelade med en mur runt omkring mig. Ett av styckena vi arbetade med var just en av Bach's Franska Sviter, därav denna helgs déjà vu upplevelse.

När jag så kom till en lektion och sedvanligt spelade upp den första delen av sviten, "Allemande" så möttes jag av något för mig helt obekant, nämligen total tystand efter mitt lilla uppspel. Jag var van vid musikaliska tolkningar som förgäves försökte förklaras med hjälp av livliga gestikulationer från min lärares sida. Men denna gång satt han alltså bara tyst. Tillslut tittade jag på honom och såg då att han grät. Han sa att min mur var borta och att jag hade spelat så vackert och innerligt, han sa att han kände att det kom inifrån Det här är utan tvekan den finaste komplimang jag någonsin fått gällande mitt musicerande, men det blev inte alls som jag tänkt mig. Nej faktum är att det blev överraskande för mig, på flera olika sätt. Låt mig få förklara.

Tack vare den digitala värld vi lever i har jag har i alla år lyssnat på de mest fantastiska pianisterna (många vilka långt före min tid gått ur tiden) fullkomligt lägga ut sina själar till allmän beskådning genom sitt magnifika spel. Jag har alltid haft en bild av att dessa stora konstnärer spelat från djupet av sig själva, att de alltid oförtrösteligt och oåterkalleligt gått in i sig själva för att kunna nå skapandets sanna känsla, nämligen sin egen. Det var ju på ett sätt det min lärare antydde att jag gjort, att jag spelat innerligt och från mig själv. Det lite paradoxala här och det som kastade omkull mina tidigare romantiserade uppfattningar om detta var att jag aldrig någonsin varit så koncentrerad när jag spelat tidigare. Var liten not, markering, sträck och accent kammade jag igenom, ingenting gick mig obemärkt förbi, och på ett sätt kan jag väl säga att jag var ett med mitt spelande. Det fanns ingenting annat i livet just då förutom jag, pianot och Bach's urtext. Kanske var det detta som jag hela tiden trott varit det innerliga och att gå in i sig själv. Kanske är det så att man går in i sig själv via koncentrationen, eller att koncentrationen i sig blir en egen värld och bjuder på det djup jag tidigare alltid avundats och suktat efter? Kan det vara så att koncentrationen ger sken av ett okoncentrerat intryck, precis som att det enkla ofta låter svårt och det som låter svårt ofta inte är lika svårt att spela. Det här kanske är självklart för er andra och att ni nu suckar i ren förskräckelse över min barnsliga ignorans. Nu är händelsen som sagt några år gammal och jag förstår självklart att de riktigt stora konstnärerna helt och hållet går in i sin koncentration och i sin kärlek till musiken och skapandet, och att det är just det som jag trott varit "deras eget" djup, vilket det med tanke på individualiteten på ett eller annat sätt blir. Hur som helst så var det en härlig påminnelse att få, och ett roligt minne att återse. Självklart blir man än mer inspirerad att öva mer, och att öva riktigt! Jag är så tacksam för allt musiken gett mig och i synnerhet att jag har turen att kunna öva mig lycklig!