torsdag 26 augusti 2010

Kronologiskt Kaos!

Då har jag smitit ifrån en hel ställning med tvätt som borde vikas och läggas undan, men vad är det man säger, den som väntar på något gott....oh well.

Jag måste medge en sak. Jag antar att detta medgivande kommer att visa hur svensk, och då verkligen hur traumatiserad jag är av allas vår svenska stolthet, Ikea.
I helgen besökte jag och en god vän Fotografiska i Stockholm med den världsberömde fotografen Annie Leibovitz's utställning "En fotografs liv" som mål. För den som ej är bekant med museet ligger det mycket vackert beläget alldeles invid vattnet och slussen. Cafeterian på översta våningen bjuder, genom sina stora glasfönster med panoramautsikt över Stockholm stad, på en färgsprakande och otroligt vacker utsikt. Det är med andra ord ett mycket vackert hus, med både en modern och gammal känsla, utan att den ena tar ut den andra. Förlåt mig, nu tillbaka till mitt egentliga skäl för besöket, vilket var Leibovitz och hennes bilder, och min hemska svenska ikeadesperation.

Efter en liten stunds köande befann vi oss i entrén och jag tog snabbt för mig bland programmen över utställningarna och dess skapare. Angående Leibovitz utställning stod det bla att både de välkända likväl som de privata bilderna som nu ställdes ut, hängde kronologiskt för att visa på hur fotografen kombinerat sitt privata liv med sitt yrke (som alldeles för ofta går ihop för konstnärer)..

Nåväl, det var här jag blev alldeles vilse, och lite smått irriterad. Inte nog med att jag var tvungen att trängas med stora skymmande och för den delen skrymmande ryggsäckar, barnvagnar och allmänt närgående främlingar, så hängde bilderna inte alls i någon kronologisk ordning. Jag hade desperat behövt Ikeas mycket praktiska pilar som enkelt och diskret visar vägen. Jag tittade på bilder föreställande Amerikanska presidenter och filmstjärnor för att bilden bredvid titta på Leibovitz mamma i baddräkt en solig dag på stranden. Ja, jag kände att jag gärna hade haft en pil som tryggt lotsat mig igenom utställningen. En liten pil som sagt, "du där, som inte förstår kultur överhuvudtaget, följ mig så visar jag dig vägen genom detta kaoset!" Missförstå mig rätt, utställningen i sig var intressant, men jag tror jag kunnat förkovra mig än mer i konsten om jag förstått sambandet mellan fotografierna. Fast det kanske var det som var hela poängen, att det inte fanns något samband mellan alla dessa bilder. Att det var en brokig skara fotografier, precis som alla händelser i våra liv inte alltid har ett samband med varandra. Men jag tycker nog att de flesta situationer och händelser hänger ihop på något sätt med varandra, och det gör de säkert för Annie Leibovitz också, men jag känner ändå att som åskådare hade jag behövt lite hjälp på traven med att se det.

Något som jag dock lärde mig under mitt försök att vara lite kulturell var att A.Ls sambo var den kända, och nu bortgångna, författarinnan Susan Sontag. Detta var nytt för mig, och då jag har 2 böcker liggandes hemma av just Sontag blev jag mycket nyfiken på att läsa dessa. Lite tragiskt kanske att jag inte kände något sug att i presentshoppen köpa någon bok av A.L som faktiskt var huvudpersonen för min kulturstrapats den dagen, utan att jag istället kände en längtan till att kunna plocka fram Sontags "I Amerika" som ligger hemma och väntar. På något sätt, och jag vet att jag har sagt det förr, så känner jag nog att det skrivna ordet är mer direkt, även om skrivet med metaforiskt eller satiriskt språkbruk Jag behöver inte Ikeas pilar när jag läser böcker, något som för mig bara bevisar att mina ganska glesa museibesök egentligen inte behöver ske oftare än vad de gör. Jag navigerar mig igenom mängder av konst genom att hänge mig åt det skrivna ordet, och självklart min passion i livet - musik!


torsdag 19 augusti 2010

..aha...

Oftast så har jag radion igång som ett sorl i bakgrunden när jag är hemma om dagarna, och häromdagen var det en intervju med en musikartist som tidigare var okänd för mig, motorboy kallade han sig. De inledande minuterna lät han både väldigt nervös och tafatt, och jag kan erkänna att jag gjorde mig nästan rolig på hans bekostnad medan jag lyssnade med ett öra..men tji fick jag, för både han och intervjuven tog sig ordentligt efter en stund.

Jag kommer inte ihåg hur de kom in på ämnet, men för en stund handlade det om varför han "valt" att bli artist, eller något liknande iaf. Han tog upp att han haft alla möjliga jobb men att han tillslut insett att oavsett yrke så har livet samma baksida för alla, och då kunde han ju lika gärna försörja sig på något han gillar. Det här kanske låter löjligt för er andra, men för mig blev det lite, och då menar jag lite, av en aha-upplevelse. Jag har nog i min naiva fantasi trott att livet är great bara man har ett superjobb, tjänar bra med pengar eller är snygg som en modell, inte något av dessa jag själv kan identifiera mig med och kanske därav min naivitet...(gräset är väl alltid grönare på andra sidan, eller hur är det?) Skämt åsido, när jag faktiskt tänkte efter så är man nog lika trött, oavsett jobb, när barnet skriker om nätterna . Man blir nog lika irriterad varje gång kompostpåsen har läckt igenom någon äcklig brunaktig vätska eller man hittar en stackars ensam och bortglömd rutten tomat längst in i grönsakslådan, oavsett jobb eller inkomst. Nu är det här de enkla, små och banala baksidorna av livet, självklart finns det andra värre och mer betungande, men varför alltid vara så kompromisslöst allvarlig och Dostojevskitung?

Nej, jag tyckte att uttrycket i sig självt var ganska bra. Enkelt och väldigt uppriktigt. "Oavsett vad man har för yrke så har livet samma baksidor" Nu finns det säkert hundratals människor med politiska inriktningar vi inte behöver nämna som har massvis med motargument, men so be it. Självklart är detta något som många människor försöker att komma ifrån med hjälp av städerskor, nannys osv, men i grund och botten tycker jag att det förklarar vårt samhälle väldigt väl. Varför vissa så desperat försöker att särskilja sig från mängden genom att inte "behöva" dras med dessa problem. Vänta ni bara tills er städerska är sjuk och ni måste ta ut den där äckliga kompostpåsen själva! Då får ni se!

tisdag 10 augusti 2010

Tack!

Jag har inte skrivit på ett bra tag nu, men den sista tiden har jag översköljts av en så stark tacksamhetskänsla som jag bara måste få förmedla. Anledningen till detta är till viss del obekant och egentligen helt ointressant. Det fina och det egentligen enda viktiga är tacksamheten självt!

Nyligen så fyllde vår lilla prinsessa ett år och semestertider till trots så var det många nära och kära som på ett eller annat sätt uppvaktade henne, och tro mig, det värmer något enormt! Att se den omtanke och kärlek omge henne är helt fantastiskt! Hon är det absolut vackraste som hänt mig och därför känner jag en sån tacksamhet mot alla som har tagit henne till sitt hjärta!

Kan det vara på grund av mitt reflekterande över året som gått som resulterat i att jag återigen påmints om den skatt jag givits och därför känner den tacksamhet jag gör? Inte för att jag någonsin glömt bort det men ibland så behöver man en återblick för att se nuet.

Tack alla underbara vänner för att ni är just det- helt fantastiskt underbara!