tisdag 20 juli 2010

Carpe Diem

För någon kväll sedan såg jag ett debatt/dokumentärprogram på tv som handlade om människor som lider av cancer. Fast att säga att de lider av sjukdomen är nog fel, eftersom de medverkandes budskap var just att de inte lät sjukdomen ta över deras liv och att de därför inte "led" av sjukdomen. De menade istället att cancersjuk eller ej, levde de mer än aldrig förr. De försökte att leva så mycket som möjligt i nuet, och att inte ta något annat än dagen i dag för givet.

Teoretiskt så förstår jag det hela mycket väl. Att vilja leva fullt ut och att tänja på livets gränser så mycket det bara går blir nog inte bara en livsfilosofi vid svår sjukdom, utan även en överlevnadsstrategi för att inte låta sjukdomen ta över. Precis det här såg jag hos min mamma som trots, eller kanske tack vare sin sjukdom, inte bara förverkligade många av sina drömmar sina sista år i livet men även ändrade hela sin inställning till livet. Hon ville leva men tog det inte för givet. Om du skulle fråga mig om jag vill leva skulle jag nog bli aningen ställd, jag skulle nog tycka det vore en konstig fråga, just för att jag tar livet för givet... Trots att jag alltså bevittnat denna hemska sjukdom och denna förändring i livsåskådning förstår jag fortfarande inte hur jag ska tillämpa detta. Självklart vill jag dra lärdom av min mammas öde och inte ta livet och vad det har att erbjuda för givet. Men hur ska jag bäst ta tillvara på dagen, hur ska jag leva efter orden "carpe diem"? Hur gör man?

Betyder det, i väldigt enkla ordalag, att jag ska stanna uppe för att titta på det där extra tv-avsnittet fastän jag vet hur trött jag är imorgon, eller betyder det att jag ska gå och lägga mig just för att jag är trött? Inte lika komplicerade situationer som för dem som är sjuka givetvis, men frågan består ändock. Vad ska jag göra för att bäst fånga min dag och leva den fullt ut? Betyder det att jag ska planera en rolig semester inför nästa år eller hur vi ska göra om badrummet etc, eller betyder det att jag inte ska bry mig om sådant förrän jag står där och det är dags att ta semester eller tills det är dags att byta ut badrumsinredningen? Återigen så hoppas jag att ni , min tappra läsare, förstår att jag förenklar problemen, men faktum är att de flesta av oss har just dessa vardagliga bekymmer att tänka på istället för de riktigt komplicerade frågorna som ovannämnda tvprogramsmedverkande hade att kämpa med. Trots det så verkar det vara så att de har klurat ut hela gåtan med livets mening medan vi andra, kanske en aning irrationellt, fortfarande kämpar för att lösa det.

Kan det vara så enkelt att meningen med livet endast är att leva. Då menar jag verkligen att leva och inte endast att existera, utan att faktiskt leva livet till fullo? Det där till fullo är väl det som jag har svårt att definiera, men jag antar att så länge man lever ett liv där man känner att man gör allt för att bli lycklig och förhoppningsvis bringar andra människor glädje så har man väl lyckats, eller iaf kommit en bra bit på vägen? och visst är det väl så att man faktiskt aldrig blir riktigt färdig med det, att det ständigt är ett jobb i utveckling...Hur tycker ni att man lever fullt ut och hur man bäst tar tillvara på dagen, mitt i vardagen? Låt inte detta vara en monolog utan dela med er!