torsdag 29 april 2010

leva för att jobba eller jobba för att leva?

Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger fick man inte den frågan som barn, och hur många gånger har man inte själv ställt frågan till förbryllade barn? Antagligen är svaret på båda frågorna - trumvirvel - många gånger! Jag trodde dock man skulle slippa den barnsligt hemska frågan när man nått vuxen ålder, men se så är det inte! Nej nu när man är hemma med småbarn får man ständigt frågan, vad ska du göra sen då? Vadå sen då? Måste erkänna att jag verkligen börjar tröttna på den frågan! Det känns som att det är förutskrivet att ständigt ha mål och karriärsutsikter i kikaren. Ibland tycker jag att det nästan verkar som att man ska definieras som person av vad man åstadkommit genom sin utbildning och sitt yrke. Tänk efter själva nu, när man träffar nya människor på en fest eller dylikt så blir oftast en av de första frågorna, jaha, och vad jobbar du med då? Eller ännu värre, när folk presenterar sig själva för att sen direkt tala om vad de jobbar med! Herregud är du Pelle eller är du ekonomiassistent?
Förstå mig rätt här, visst är det viktigt att ha ett yrke man trivs med, och självklart ska man vara stolt över det man tjänar sitt levebröd på, men arbetar du med ditt jobb eller är du ditt jobb? Visst förstår jag människors önskan att kunna försörja sig på en passion av något slag (been there, tried that), men sen då? När detta sen övergår i en fanatisk besatthet av att "lyckas" vill jag bara dra i nödbromsen och skrika STOPP!

Var tog vardagslycka vägen? Nu ska man tydligen hinna med allt, gärna på en gång också!
Jag själv är alldeles upptagen med att hinna leva just nu! (Ibland känns det som om ingen annan verkar känna så?) Att få vardagen att snurra, att uppfostra min dotter och att hela tiden jobba på att bli den person jag vill vara- att leva nu! Det är nämligen så jag ser på det, att jag skapar mig själv och att det inte är min yrkesroll som definierar mig, utan snarare tvärtom! Jag definierar och skapar en yrkesroll utefter vem jag är!
Att jobba för att leva eller att leva för att jobba, det är frågan!

Personligen tycker jag att jag har världens viktigaste uppgift just nu, att ta hand om min dotter! Jag lär mig konstant nya saker av det, men i slutändan utför jag ju uppgiften efter vem jag är, vad jag tror och inte tror på. Jag är jag, och hör och häpna, jag trivs med det! Så snälla du, nästa gång, fråga mig inte vad jag ska göra sen utan fråga mig istället vad jag gör nu!

måndag 26 april 2010

Barcelona

Då var vi alltså tillbaka hemma igen efter en underbar weekend i Barcelona. Då vi aldrig flugit med lilltjejen var jag lite nervös över hur det skulle gå samtidigt som jag var lite nervös över hur en storstadssemester skulle te sig med barn, men jag kan meddela att både flygtur och semester gick alldeles ypperligt!

Vilken underbar stad! Tror jag iaf.. Nejdå, missförstå mig rätt, det var en underbar stad, men det var bara så mycket av allt, på så kort tid. Allt från vackra, tidslösa byggnader, till en färgstark inhemsk befolkning och ett sjudande tempo. Huvudgatan La rambla var som en enda lång karneval av människor, vykortstånd, bokförsäljning, levande statyer och så klart uteserveringar, allt inramat av kolossala och enormt (vackra) utsmyckade byggnader.

Samtidigt som allt detta vackra, underbara och turistvänliga är ju Barcelona också en stad, precis som vilken annan stad i världen. Hus som sett sina bästa dagar passera förbi för länge sedan tillsammans med de socialt utslagna människorna blev ett alternativt inslag till den annars så städade och välutsmyckade staden. Det känns som att i en stad som Barcelona, med en inhemsk befolkning som är så stolt över sin stad och sitt enorma kulturarv, måste det vara väldigt lätt att försvinna. Att vara någon men att inte riktigt existera. Man syns samtidigt som man inte riktigt finns. Visst är detta ett storstadsfenomen kännt över hela världen, men jag tycker det blev väldigt påtagligt i en stad som denna där turister köar en hel dag, betalar 300 kr i inträde för att se, en byggarbetsplats! (La Sagrada Familia). Återigen får jag be er att missförstå mig rätt. Denna enorma kyrka som påbörjats under Gaudis hand och livstid är ett fenomenalt konstbygge utan dess like, men det är främst en arbets- och byggarbetsplast. Det blir en aning paradoxalt att se detta bygge och föreställa sig den ekonomiska kostnad bygget måste innebära (men även självklart den enorma arbetsgivare det måste vara) samtidigt som människor försörjer sig på att sälja rosor utmed La Rambla, eller ännu värre, de som ej kan försörja sig alls.

Paradoxer eller ej. Vi hade en helt fantastisk semester i en stad som har mycket att erbjuda alla. Måste erkänna att jag saknar staden, uteserveringarna, havsvinden, men allra mest saknar jag nog kombinationen av att det var en storstad där folk faktiskt tog det lugnt. Jag fick känslan av att Barcelonaborna njöt av sin tillvaro. Det var inte de så för storstäder annars vanliga stressade stegen, irriterade blickarna och korthuggna kommentarerna Nej, här tog folk sig tid att spatsera, samtala och att faktiskt leva livet här och nu! Hoppas på ett kärt återseende inte allt för långt fram i tiden!

tisdag 20 april 2010

Huvudlös Vilks och tvåspråkig Gud!

Läste en artikel i tidningen idag om att den man som ska ha satt ett pris på konstnären Lars Vilks huvud ska ha dödats. Jag kan inte påstå att jag varit särskilt intresserad och därför heller inte speciellt insatt i detta ämne, men som den evigt tyckande och tänkande person jag är har jag självklart någonting på hjärtat angående dramat som utspelat sig mellan den svenske satiriska (och lite pompösa) konstnären och al-qaida ledaren och dennes följare.

Något så säkert som att vi har olika trosuppfattningar här i världen går ej att bestrida, men gränsen dem emellan är väldigt tunn. Farligt diffus, eller kanske löjligt diffus, välj du! Jag tycker följande dikt på ett ypperligt sätt visar precis hur smal gränsen faktiskt är, men tyvärr ofta inte får vara. För visst är det så (och hör och häpna, detta gäller inte bara politik) att ju suddigare gränsen är, desto hårdare bedrivs arbetet för att tydliggöra och särskilja dem åt. Jag börjar bli trött på detta eviga klassificerande och grupperande. Nåväl, här kommer dikten av Judith Ortiz Cofer och observera att denna dikt är skriven av en kvinna från Latin America- mycket intressant i sammanhanget!


Latin women pray
In incense sweet churches
They pray in spanish to an anglo God
with a Jewish heritage.
And this great white father
Imperturbable in his marble pedestal
looks down upon his brown daughters
votive candles shinning like lust
in his all seeing eyes
unmoved by their persistant prayers.

Yet year after year
before his image they kneel
Margarita Josefina Maria and Isabel
all fervently hoping
that if not omnipotent
at least he be bilingual

måndag 19 april 2010

hello my little soldiers

Så skiner äntligen solen! JA! Våren kanske äntligen är här för att stanna nu! Skönt med lite vår här hemma nu med tanke på att torsdagens barca-resa inte säkert blir av...VI fortsätter dock att hoppas på att allt ska återgå till det normala tills på torsdag!

Idag var det dags för elever igen, mina duktiga små elever! Apropå elever och lärare hade jag en gång en professor i USA som var väldigt speciell, och då menar jag väldigt speciell. Klassen var English 1 så det var något som alla studenter var illa tvingade till att läsa för att kunna få sin examen. Till en början var vi 40 i klassen men i slutet av kursen var vi bara 6 personer kvar. En efter en droppade kursen, svärandes om att det förstörde deras g.p.a. osv.
För oss som var kvar började alltid lektionerna på samma sätt. Professor Greenstone kom gående i korridoren med sin rullator. Hon var alltid alldels för hårt sminkad och hade alltid med sin spriteburk i vilken det alltid satt ett sugrör, nätt placerat på kanten av rullatorns lilla tillhörande bord. Hon hälsade oss med, "hello my little soldiers". Hon var som vår major som vi hyste största respekt för och knappt vågade fråga om lov att få gå på toaletten under den 3 timmar långa lektionen. Nåväl, upp till podiet var det några trappor som någon all american guy alltid erbjöd sig att hjälpa henne upp för, med rullatorn. Detta avtog drastiskt allt eftersom kursen fortskred. Kanske p.g.a. att antalet elever drastiskt minskade, men också att alla all american guys som var kvar i klassrummet förstod att det inte hjälpte deras betyg eller ens deras anseende det minsta att hjälpa henne upp! Så många "F" som hon delade ut under kursens gång har jag nog aldrig sett maken till! Vi fick skriva om och skriva om våra uppsatser, men tillslut så blev de(förhoppningsvis) godkända och vi fick börja om likadant med nästa skrivuppgift!

Detta var en ökänd dam på Campus som man tydligen skulle akta sig för att ta, men tji fick vi som inte visste om detta och glatt skrev in oss på hennes kurs. Så här i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det för en mer inspirerande lärare har jag nog aldrig haft, och så mycket vi lärde oss är helt otroligt! Jag är glad att vi höll ut ända tills kursens slut och kände oss lite som hennes little soldiers!
Efter kursen var slut skickade hon ett brev till mig som jag har kvar än idag. Kan inte riktigt ta mig för att slänga det. Jag undrar hur det gick för henne, och hennes sjuke ex-man som flyttade tillbaka in i huset sin sista tid i livet, som också råkade vara den period hon var min lärare. Visst är det fantastiskt hur vissa människor kan lämna sådana avtryck hos oss, avtryck som aldrig verkar blekna!

söndag 18 april 2010

Då önskar jag mig själv, och er eventuella läsare välkomna till min blogg. Ja, jag har startat en blogg, precis som alla andra...Varför? Tänkte att jag kan lika gärna skriva av mig här som på ett word-dokument.

Dags att återgå till Schumanns Fantaisestucke en stund, något ni förresten bara måste lyssna på om ni inte redan är bekant med stycket (Lyssna då gärna på Argerichs tolkning - fantastisk!) Mina grannar är säkert lagom glada så nu får det bli spel med hörlurarna..suck, men nödvändigt antar jag om jag inte vill bli vräkt : )

Återkommer snart så jag kan försöka förstå mig på det här bloggandet lite bättre! Jag känner mig lite som killen i den urgamla chipsreklamen "så varför står vi i den här djungeln då" ..Någon som kommer ihåg den? Anyways, dags för Schumann!